Livlina tack, jag väljer ringa en vän
Barnen har ju perioder i livet där de testar sina egna vingar och blir mer och mer självständiga. Bella, 3 år, gick till exempel själv till lekparken på vår gata i somras utan att vi märkte det. Hon gick dit för att hon klarade av det och för att hon ville .Hon såg ingen anledning till att störa oss med en sån bagatell. Hon tog på sig skorna och greppade med sig sin spade och traskade iväg de femtio metrarna som det är till vår lekpark. Marc och jag fick naturligtvis jättepanik när vi förstod att hon var borta. Plötsligt var det helt tyst i huset. Varje förälder vet att då är det något på gärningen, något är fel. När vi fattade att Bella inte var i huset, tog jag på mig skorna med rasande puls och hann gå till närmaste grannens staket när Bella mötte mig och förklarade med självklar klang i rösten att hon minsann hade varit i lekparken.
Just nu har hon gått tillbaka till "trygghets tankandet". Det är en egen översättning från finska. En term som jag lärde mig i psykologin i skolan. Handlar om att barnen kan leka hur bra som helst, sen kommer de till föräldern och kramas eller säger något, försäkrar sig att föräldrarna fortfarande är där; de tankar trygghet. Bella är där nu. Nu är visserligen Marc borta också, vilket kan spela en roll här med, men hon behöver bekräftelse av att jag är nära varannan minut ungefär. Är jag uppe när hon ropar på mig, kommer hon upp direkt och så vill hon helst att jag följer med ner.
De här perioderna kommer och går i barnens liv tills typ tonåren.
Daniel längtar efter att få vara mer "vuxen". En kväll bestämde jag att han ska duscha i stället för att bada, för att klockan var så mycket. Han utbrast i sängen sen att "jag längtar efter lite privatliv!" Jag undrade vad han menade och han sa att du vet så där att mamma och pappa inte kan bestämma allt. Att han själv kan bestämma nåt, som att bada till exempel.
Igår morse behövde jag handla tidigt för att kunna fixa lunch. Daniel var naturligtvis mitt i världens bästa program som han bara måste se. Det är förresten fascinerande hur ofta världens bästa program råkar vara på precis när vi behöver åka någonstans. Han fick två valmöljigheter:
1. Äka och handla med mig och Bella
2. Stanna hemma själv under tiden som vi handlar.
Han valde att stanna hemma. Jag frågade honom flera gånger om han verkligen ville det. Om han verkligen ville vara hemma själv tills vi kommer från affären. Det ville han verkligen. "Det gör inget mamma, för om det kommer en mördare, kommer tv:n skydda mig, för det är så bra program att mördaren också vill se på det." Ja, då kände jag mig genast lugnare. Jag visade honom hur man ringer med hemtelefonen. Han fick testa ringa till senast slagna numret: mitt. Jag bad honom ringa om han ville. Om vad som helst.
Så Bella och jag åker till Ica som ligger typ en kilometer från oss. När vi parkerar, ringer Daniel och undrar hur det går. Jag säger att vi precis kommit fram och att allt går enligt plan, hur går det för hans del då. Jorå, det gick bara fint, allt var lungt. Bella och jag handlar och sätter oss i bilen. Det var Daniel igen. "Jo mamma, jag undrar hur det går." Jag pratade med honom tills vi svängde till vår gata. Jag sa att vi är här nu och Daniel slutade samtalde snabbt. När vi kom in var han som om ingenting hade hänt. Men åååååh så stolt han var över sig själv dels för att han klarade av att vara hemma själv utan att vara (så) rädd, men också för att han kunde ringa mig på telefon själv.
Min fina, fina, stora, lilla kille.
I'm in the sky tonight
Tidig morgon. Väckarklockan ruskade liv i oss kl 03.30. Let me tell you, det är ingen tid att gå upp för någon. Men åker man med ett tidigt flyg, har man inga valmöjligheter. Upp i ottan alltså, Marc bryggde kaffe och jag levde i tron att vi äter frukost tillsammans på Arlanda, så jag åt inget. För det fanns ju så gott om tid och öppna restauranger och såna utopiska tankar.
Det var lugnt och skönt på motorvägen. Ingen som bromsade min fart och inte heller någon som följde tätt intill min bakre kofångare. Marc ringde till sin närmaste vän over there och berättade att han är på väg till Cali och varför. Jag lyssnade på ena sidan av samtalet och var glad att Marc fick tag på sin vän, de pratar inte så ofta.
Vi kommer till Arlanda och har fortfarande gott om tid innan Marc måste till gaten. Men det här med att checka in på nätet har ju blivit vansinnigt populärt, så i stället för att köa till check-in, köar man till baggage drop. Naturligtvis har man alltid minst tre par framför sig med fyra väskor var plus specialbagage, så det tar ännu längre tid än vad som man tror att "bara" lämna sin väska. Sen skulle Marc växla pengar. Kö även där, men han fick sina dollar till slut. Och ingen vettig frukost i sikte. Caféet hade stängt, kiosken sålde några skorpor från gårdagen och det fanns inte tillräckligt med tid att gå till SkyCity. Så frukosten uteblev.
Men trots tidig morgon, trots att det inte blev någon gemensam frukost, var det viktigt att vara tillsammans en litenliten stund innan den tuffa resan. Marc kom iväg och ska vara på åkande fot i ett dygn. Sedan ska han vara i Californien i drygt två veckor och under den tiden säga färväl till sin bror med cancer och sin mamma med Alzheimers. Några fler finns det inte i familjen.
Jag gör allt jag kan för att stötta och finnas till, fast på andra sidan jorden. Jag tror ändå att i det här fallet så är det tanken och känslan som räknas.
Vi tar många gemensamma frukostar sen när han kommer tillbaka.
Prepared for a curveball?
Jag förstod fulla värdet av familj först när jag flyttade ifrån dom till Sverige 1993. Jag har kontakt med någon av mina familjemedlemmar varje vecka. Mest är det telefonsamtal med mamma, men jag har kontakt även med pappa och syskonen i en eller annan form i denna digitala ålder. Jag saknar min familj stundtals väldigt mycket. Framför allt saknar jag att kunna ses oftare mer spontant än julfirande eller sommarsemester. Sen vore det ju skönt med möjlighet till hjälp med barnpassning, handla på Ikea tillsammans, lördagsmiddag med familjen osv. Men det går ju då förstås inte. Jag har varit väldigt skonad från begravningar, sjukhusvistelser och sjukdomar inom närmaste familjen. Största oron just nu är farmor, som börjar bli dålig nu när hon är 91 år gammal. Inte helt otippat kanske i den åldern? Min familj är för lite i mitt liv i fysisk form helt enkelt, men mitt liv och egna familjen är i Sverige nu, så det är bara att köpa läget.
Marc är förstås i samma läge. Hans familj är i USA. Marcs pappa gick bort på 80-talet, så varken jag eller något av barnen hann träffa honom. Marcs mamma insjuknade i Alzheimers för några år sedan och sköttes först hemma av Marcs bror och hans dåvarande fru och flyttades sedan till vårdhem, när hon blev för dålig för att vårdas hemma. Marcs mamma kommer inte längre ihåg någon, hon har tappat bort förmågan att prata och lever resten av sitt liv i liggläge på vårdhemmet.
Marc har inte alls samma behov av att hålla tät kontakt med sin familj som jag. För honom räcker det att veta att de finns. Det kan gå månader och år innan de har kontakt. Ändå är de viktiga. För mig låter det väldigt konstigt. Men jag försöker att ha ett öppnare sinne och förstå att det finns lika många sätt att hålla sig till sin familj som det finns människor. Och att mitt sätt inte behöver vara det enda rätta sättet.
I veckan fick vi reda på att Marcs bror ligger på sjukhus. Han har cancer som spritt sig till lungorna och prognosen ser inte bra ut. Av allt att döma har Mike inte berättat detta för någon eller ignorerat sin hälsa totalt under en längre period och det här cancerbeskedet kommer som en total överraskning till hans barn och oss. Jag, som är en total känslomänniska, har reagerat stort på detta. Jag tänker på att Marcs hela kärnfamilj snart är borta och att han är ensam kvar. Jag kan inte ens föreställa mig själv i den situationen. Jag reagerar med mycket känsla, Marc reagerar med rationalitet.
Vi har bokat en två veckors resa till San Francisco till Marc så att han förhoppningsvis hinner träffa sin bror och sin mamma och ordna upp familjens ärenden. Det blir en riktigt tung resa, men en nödvändig sådan. Jag önskar att jag hade möjlighet att åka dit med honom som stöd, men det går inte på så här kort varsel. Det gäller att finnas till för honom från andra sidan av jorden. Nu håller vi tummarna för att Mike orkar stå emot cancern tills Marc hinner fram och att de får ta farväl ansikte mot ansikte.
Jag har tänkt mycket på dels hur olika vi människor reagerar och hur olika våra behov av familj är. Sen har jag också funderat på döden och livet. Döden kan vi då förstås inte göra så mycket åt. Den är en del av livet och den inträffar oavsett vi vill eller inte. Ibland plötsligt och överraskande, ibland långsamt och med en massa ledtrådar om vad som komma skall. Men likväl berör den någon djupt. Alltid finns det sorg och saknad och meningar som börjar med "Jag önskar jag hade gjort/sagt/inte gjort/inte sagt..."
Och så livet. Jag köpte ett smycke till min storasyster ett par år sedan där det stod "Memento vivere" - kom ihåg att leva. Det glömmer man bort ibland. Man stänger in sig i sitt egna universum och maler på i det vardagliga utan att reflektera över vad som gör livet värt att levas och vad som gör en lycklig. Det blir väldigt instängt och trångt i den bubblan i längden. Så jag ska försöka göra som min systers smycke säger: jag ska försöka komma ihåg att leva.
I see trees of green, red roses too
I see them bloom for me and you
And I think to myself what a wonderful world
I see skies of blue and clouds of white
The brigt blessed day, the dark sacred night
And I think to myself what a wonderful world
The colors of the rainbow so pretty in the sky
Are also on the faces of people going by
I see friends shaking hands saying how do you do
They're really saying I love you
I hear babies crying, I watch them grow
They'll learn much more than I'll never know
And I think to myself what a wonderful world
/Louis Armstrong
Princess Fancypants Johnson
Var kommer Isabellas princessande ifrån? Hon fullkomligt älskar att klä på sig, byta kläder mitt på dagen till något ännu bättre, ta på sig precis alla sina smycken och så snurra med sin klänning. Det kan inte ha med generna göra eller också har Marc inte berättat allt om sitt San Francisco-liv till mig. Jag har väldigt litet intresse för smink, smycken och finfina kläder. Jag tycker det är supersnyggt, men hittar inte tillräckligt många tillfällen i mitt liv att använda smink, smycken eller fancy kläder. Så det här princess-beteendet har hon inte lärt sig hemma i alla fall.
I finklänning med julklappshalsband och vattkoppor som extra smycken.
Bella har tagit fram dagens outfit själv. Det kan bli stökigt mitt i all kreativitet. Mamma städar förstås.
Meet Isabella 12Chainz Johnson. Hon har precis alla smycken hon kunde hitta på sig. More is more.
Den bästa snurrklänningen.
Talk, talk, talk
Jag älskar hur mina barn uttrycker sig. Ja, ibland önskar jag att de kunde vara tysta längre än fyra sekunder. Eller helt ärligt önskar jag det väldigt ofta. Men sen kommer det stunder då de säger helt otroliga saker och så är det värt det där babblandet om både det ena och det andra.
Daniel har fantastiskt stort ordförråd. Han använder ord som är större och mycket mer komplicerade än de ord vi använder hemma. Fast jag har inget exempel om det på minnet just nu. Däremot så satt han och jag på soffan en fredag framför en film i stil med Star Wars. Han hade en skål med popcorn och en läsk att njuta med filmen. Han sträckte sig på soffan med händerna bakom nacken och sa:"Det här är livet! Eller hur, mamma."
(Just den här bilden är från Mio.)
I morse när jag vaknade och öppnade ögonen tittade jag rakt in i Isabellas öppna, klarvakna ögon. När hon såg att jag var vaken tog hon ut nappen, log och sa:"Jag älskar dig, mamma." Ett härligt sätt att vakna:)
Learning by seeing
"Titta mamma, jag har hittat McDonalds!", ropar Bella och pekar på m:et på en tavla vi har i köket. M:et liknar inte McDonalds m:et alls, det är inte gult, inte båg-format och inte på McDonalds-skylt. Det tycker jag är ganska så begåvat av en 3-åring. (Sen säger det kanske också något om hur ofta vi äter på McDonalds, men det var inte poängen:))
I don't like goodbyes
Vilken blödig softis jag har blivit som förälder. Vår lilla Bella, 3år, har skolats in till storbarnsavdelningen. I två år har hon gått på Björnbär, en avdelning för 1-3 åringar. I våras bytte hennes bästa kompis Neo till storbarnssidan och den ofrivilliga separationen var ett faktum. Bella har pratat om Neo nästintill dagligen sedan han bytte. Och nu, äntligen, fick hon också börja på Hjortron, en avdelning för 3-5 åringar. Inskolningen har skötts helt utan inblandning av oss föräldrar och gått lysande. Neo är ju där!
Men JAG har separationsångest. För på Björnbär finns den bästa fröken som jag önskar kunde följa Bella till skolåldern. Vi hade köpt presenter till alla de tre närmaste fröknarna, smått och gott från Iittalas Kastehelmi-serie och Mariskooli till Susanne. Finskt ska det vara förstås. En av fröknarna fick sin present igår och det var inget märkvärdigt alls med det. Susanne var inte på plats igår när vi hämtade, så hon fick sin present idag. Jag ville säga att vi ville tacka henne för den tryggheten som vi känt när Bella varit på dagis. Susanne har varit helt outstanding. Men jag fick knappt fram ett ord. Vi kramades och jag började snyftprata och fläkta ögonen med händerna, som om det skulle hjälpa. Also very attractive. Det var så oväntat med tårar att jag blev ännu mer rörd och, ja, Marc förstod att han behövde sköta snacket. Vi ska träffas för ett avslutssamtal om nån vecka och prata om Bellas tid på Björnbär. Jag kommer säkert inte fälla en endaste tår då...
Att Isabella byter avdelning innebär inte bara att vi ska lämna och hämta henne någon annanstans. Det betyder också att småbarnstiden börjar ta slut. Vi har ingen liten bebis längre. Bella blir mer och mer självständig, hon har snart inget behov av blöjor, snart ingen napp, om en pyttestund sover hon i en större säng och alldeles snart, om ett hjärtslag, slutar hon vilja hålla min hand när vi går. Hoppas hon fortsätter slänga ur sig "jag älskar dig mamma" som hon gör nu i tid och otid. "Mamma, jag älskar dig med ett hjärta". Min älskade, älskade unge <3, stanna liten en lite, lite längre stund.
Run
Jag springer nu mina två varv runt Brosjöns motionsslinga varannan dag. Det går upp och ner, men det börjar bli lättare för varje gång. Jag springer fortfarande i snigelfart och försöker hårt att hålla min löpning som min egen och inte blanda in några andra eller deras prestationer på vad jag gör. Det är inte alltid lätt.
Häromdagen när det var en riktigt varm och kvav dag, hade jag en mindre bra dag på löpspåret. När jag var nästan klar med första rundan blev jag omsprungen av en annan löpare. Han hade ett gasell-likt löpsteg och högt tempo och såg väldigt fräsch ut. Jag ville genast öka tempot, men förstod att det inte skulle hålla hela andra varvet. Killen hade löparlinne på sig och tajta löparbrallor. Han kunde förmodligen knäcka nötter med sin tajtatajta rumpa. Jag å andra sidan hade det tungt just då. Sprang i min snigelfart, svetten sprutade till höger och vänster, mitt ansikte kunde ha lyst upp det mörkaste mörkret i rött sken och jag tvivlade på att jag skulle orka ett varv till. Här kommer envisheten till bra användning. Jag fortsatte till andra varvet och tvingade mig runt. Orkade dock inte sista uppförsbacken och var tvungen att gå i några hundra meter, men gav inte helt upp utan började springa sedan igen och sprang klart till slutet.
Målen med springandet är de här:
1. Få bättre kondition
2. Gå ner i vikt ca 5 kg
3. Tre varv = 7,5 km innan vintern.
4. Fyra varv = 10 km innan nästa sommar
Forsättning följer...
Häromdagen när det var en riktigt varm och kvav dag, hade jag en mindre bra dag på löpspåret. När jag var nästan klar med första rundan blev jag omsprungen av en annan löpare. Han hade ett gasell-likt löpsteg och högt tempo och såg väldigt fräsch ut. Jag ville genast öka tempot, men förstod att det inte skulle hålla hela andra varvet. Killen hade löparlinne på sig och tajta löparbrallor. Han kunde förmodligen knäcka nötter med sin tajtatajta rumpa. Jag å andra sidan hade det tungt just då. Sprang i min snigelfart, svetten sprutade till höger och vänster, mitt ansikte kunde ha lyst upp det mörkaste mörkret i rött sken och jag tvivlade på att jag skulle orka ett varv till. Här kommer envisheten till bra användning. Jag fortsatte till andra varvet och tvingade mig runt. Orkade dock inte sista uppförsbacken och var tvungen att gå i några hundra meter, men gav inte helt upp utan började springa sedan igen och sprang klart till slutet.
Målen med springandet är de här:
1. Få bättre kondition
2. Gå ner i vikt ca 5 kg
3. Tre varv = 7,5 km innan vintern.
4. Fyra varv = 10 km innan nästa sommar
Forsättning följer...
Sommarfest på Kärrspiran
I juni hade Bellas dagis sommarfest. Det innebar picnic på gräsmattan bakom dagiset med alla avdelningens barn och barnens familjer. Jag vill helst undvika sådana tilltvingade saker med en massa folk som jag inte känner. De hålls alltid på kvällen, då Daniels medicin inte längre verkar och med andra ord går min energi åt att försöka få honom att uppföra sig någorlunda. Hans höga energi gör ofta att andra barn tycker han är jobbig och de kan också bli rädda för honom. Han tänker inte på att hans intensivitet kan vara skrämmande. Och det är absolut inte hans avsikt heller, han vill vara snäll och leka med andra barn precis som alla andra. Jag tänker inte förklara för främlingar att min son har ADHD och kan därför uppfattas som vild och ouppfostrad och att vi varken kan eller orkar reagera på precis varje ljud eller beteende som avviker från normen. Men klart han ska vara med. Han är en oerhörd viktig person i Isabellas och våra liv och ska därför vara med på hennes stora dag.
Vi åt picnic, småpratade med de närmaste familjerna och med fröknarna, barnen sprang omkring och lekte. Sen sjöng småbarnen några barnvisor och så fick de en ballong och ett kort var från fröknarna. Bella var förstås stolt som en tupp och glad över ballongen och kaninkortet. Vi har haft turen att ha en fantastisk duktig fröken för Bella, Susanne. Vi måste se till att köpa någon present till henne som tack för småbarnsdagistiden. Synd att hon inte hänger med till storbarnsavdelningen. Men vi hoppas att det finns en lika duktig pedagog även där, som vi får bra kontakt med.
Bella får sin ballong från Susanne.
Vi åt picnic, småpratade med de närmaste familjerna och med fröknarna, barnen sprang omkring och lekte. Sen sjöng småbarnen några barnvisor och så fick de en ballong och ett kort var från fröknarna. Bella var förstås stolt som en tupp och glad över ballongen och kaninkortet. Vi har haft turen att ha en fantastisk duktig fröken för Bella, Susanne. Vi måste se till att köpa någon present till henne som tack för småbarnsdagistiden. Synd att hon inte hänger med till storbarnsavdelningen. Men vi hoppas att det finns en lika duktig pedagog även där, som vi får bra kontakt med.
Bella får sin ballong från Susanne.
Give me a break
I förra veckan låste jag in mig i badrummet för att få duscha ifred. Jag hann shamponera håret när Isabella hade förstått att mamma inte var kvar i hennes synfält, kommit upp och börjat knacka på dörren och ropa på mig. Jag bestämde mig för att ignorera det helt. Det fanns ju andra hemma också som hon kunde vända sig till med sina problem. Men hon gick ingenstans, utan fortsatte knacka på och ropa på mamma. Till slut blev hon ledsen och grät ett bra tag utanför dörren. Och sen blev det tyst.
Så jag duschade klart i lugn och ro. När jag sen var klar och låste upp dörren, möttes jag av en stor kisspöl utanför badrumsdörren. Då kände jag mig sådär lagom stor. Isabella satt på golvet i Daniels rum och läste en bok med tårar kvar på sina kinder. Jag tog av kisskläderna och satte på torra och förklarade för henne (mig själv?) att jag var mitt i duschen och kunde inte öppna dörren, men att det finns en potta även nere och pappa kan också hjälpa henne med att gå till pottan. Bella bara tittade på mig likgiltigt och fortsatte "läsa" i sin bok.
I går hände samma sak, fast inte alls. Jag duschade och hörde hur någon knackade på dörren. Av dåligt samvete kliver jag ur duschen och öppnar dörren. Där står Daniel och säger alldeles uppspelt:" Mamma, jag fick tre bananer på en gång. Det måste vara ett rekord, eller hur?" Sen går han tillbaka till sitt rum och fortsätter spela Fruit Ninja på min mobil. Kvar i dörren står jag och mumlar svar i stil med "ja, det låter som ett rekord" och undrar om inte det där kunde ha väntat en stund.
Aj
Jag har alltid haft svårt för att springa längre sträckor. I skolan skulle vi springa 1500m varje år och jag hatade det varje gång, fast idrott har alltid varit en av mina favoritämnen i skolan. Men just att springa kunde jag inte begripa mig på. Jag fick direkt ont i halsen, hade svårt för att få luft, slem flög överallt och urk, det fanns inget runners high att snacka om. Så jag slutade försöka. Jag var kortdistanslöpare som ung. Testade 100m, korta häck, hade nåt försök på stafettlag på 100m, spelade basket och boboll. Inget av dom kräver att man springer långa sträckor i ett. Basket kanske egentligen, men det tänkte man inte på där på planen.
Så när jag flyttade till Sverige, sadlade jag om till att promenera. Jag är grym på powerwalking. Kan köra långt och håller en hög, jämn fart. Det har bara varit svårt att hålla igång regelbundet. Tycker det är svårt att komma hemifrån och lämna barnansvaret över till Marc helt och hållet bara för att jag ska ha egentid. Men nu har han börjat peppa mig rejält för att komma ut. Så då känns det som att det är okej att ta tiden.
Jag har länge gått runtomkring i Broängen, men den rundan blev trist till slut. Så nu i veckan testade jag slingan ute vid Brosjön. Den är mer kuperad och underlaget är ju mycket skönare än asfalt. Den är dock bara 2,5 kilometer lång, så man får gå flera varv för att komma upp till ordentliga avstånd. Första gången jag var där gick jag först ett varv och sen på andra varvet bestämde jag mig för att springa lite. Jag tror jag kommit på varför jag haft så svårt för att springa: jag har börjat springa för fort. Så jag höll snigeltempo och sprang kanske en tredjedel av slingan. Det är lätt det längsta jag någonsin sprungit i en sträcka.
I förrgår åkte jag dit igen och bestämde mig för att börja med att springa och se hur långt det bär. Och jag sprang slingan runt två gånger: 5 kilometer! Fick inte ont i halsen och behövde inte snora runt hela Brosjön. Det kändes faktiskt helt okej. I mitten på andran rundan kände jag att det inte kommer att gå hela vägen. Men när jag väl började känna efter ifall kroppen säger ifrån, så var det inte kroppen som inte orkade, det var knoppen som tvivlade. Så jag tvingade bort tvivlen och sprang hela vägen till bilen. Är väldigt stolt över mig själv och glad över att jag ändå försökte, fast det inte gått vägen förut.
Hade ont igår och att gå nerför trappan var inte roligt. Men det var ändå ingenting mot idag. Aj! Så vi får se om det blir löprunda idag eller om det blir Powerwalk. Men jag ska springa fler gånger, vill kunna ta ett varv till och på sikt vill jag orka 10 km. Stora drömmar:)
Så när jag flyttade till Sverige, sadlade jag om till att promenera. Jag är grym på powerwalking. Kan köra långt och håller en hög, jämn fart. Det har bara varit svårt att hålla igång regelbundet. Tycker det är svårt att komma hemifrån och lämna barnansvaret över till Marc helt och hållet bara för att jag ska ha egentid. Men nu har han börjat peppa mig rejält för att komma ut. Så då känns det som att det är okej att ta tiden.
Jag har länge gått runtomkring i Broängen, men den rundan blev trist till slut. Så nu i veckan testade jag slingan ute vid Brosjön. Den är mer kuperad och underlaget är ju mycket skönare än asfalt. Den är dock bara 2,5 kilometer lång, så man får gå flera varv för att komma upp till ordentliga avstånd. Första gången jag var där gick jag först ett varv och sen på andra varvet bestämde jag mig för att springa lite. Jag tror jag kommit på varför jag haft så svårt för att springa: jag har börjat springa för fort. Så jag höll snigeltempo och sprang kanske en tredjedel av slingan. Det är lätt det längsta jag någonsin sprungit i en sträcka.
I förrgår åkte jag dit igen och bestämde mig för att börja med att springa och se hur långt det bär. Och jag sprang slingan runt två gånger: 5 kilometer! Fick inte ont i halsen och behövde inte snora runt hela Brosjön. Det kändes faktiskt helt okej. I mitten på andran rundan kände jag att det inte kommer att gå hela vägen. Men när jag väl började känna efter ifall kroppen säger ifrån, så var det inte kroppen som inte orkade, det var knoppen som tvivlade. Så jag tvingade bort tvivlen och sprang hela vägen till bilen. Är väldigt stolt över mig själv och glad över att jag ändå försökte, fast det inte gått vägen förut.
Hade ont igår och att gå nerför trappan var inte roligt. Men det var ändå ingenting mot idag. Aj! Så vi får se om det blir löprunda idag eller om det blir Powerwalk. Men jag ska springa fler gånger, vill kunna ta ett varv till och på sikt vill jag orka 10 km. Stora drömmar:)
Kapten Krok
Det är intensiva pott-träningsdagar hemma hos oss. Bella ska börja på storbarnsavdelningen till hösten och som 3-åring är det ändå dags att släppa blöjorna. Hon har inte riktigt varit mogen för tanken innan, har varit totalt ointresserad av pottan och satt igång en skrikshow galore om vi varit mer handfasta i styrningen mot pottan. Men på semestern fick det bli början på pott-träningen oavsett vad hon hade att säga till om saken.
Det började halvbra. När vi kom fram till mina föräldrars hus i Finland och hade packat ur all pick-pack ur bilen, kunde vi konstatera att vi glömt pottan hemma. Så det fick bli toalett i stället tills mummi fixade fram en lånepotta. Det blev många pölar på golv och mattor och mycket vägran i början. Men sen hittade vi något som vi trodde skulle hjälpa: Hello Kitty toapapper. Och det blev succe hos lilltjejen:) Då fick vi henne att sitta på pottan ibland i alla fall.
Det gick fram och tillbaka under Finlandssemestern. Efter en mindre lyckad dag förklarade jag för Bella att hon ska börja på storbarnsavdelningen efter sommaren och att hon då ska kunna använda pottan i stället för blöjan för att hon ska kunna vara på storbarnsavdelningen (inte helt sant, men det vet ju inte hon). Hon for upp handen som om hon gjorde honnör och sa:" Ja, kapten Krok! Jag ska kissa i pottan!" Sötis.
Det började halvbra. När vi kom fram till mina föräldrars hus i Finland och hade packat ur all pick-pack ur bilen, kunde vi konstatera att vi glömt pottan hemma. Så det fick bli toalett i stället tills mummi fixade fram en lånepotta. Det blev många pölar på golv och mattor och mycket vägran i början. Men sen hittade vi något som vi trodde skulle hjälpa: Hello Kitty toapapper. Och det blev succe hos lilltjejen:) Då fick vi henne att sitta på pottan ibland i alla fall.
Det gick fram och tillbaka under Finlandssemestern. Efter en mindre lyckad dag förklarade jag för Bella att hon ska börja på storbarnsavdelningen efter sommaren och att hon då ska kunna använda pottan i stället för blöjan för att hon ska kunna vara på storbarnsavdelningen (inte helt sant, men det vet ju inte hon). Hon for upp handen som om hon gjorde honnör och sa:" Ja, kapten Krok! Jag ska kissa i pottan!" Sötis.
Back to school?
På jobbet fanns det ett ledigt jobb på HR, precis det jag har utbildningen för. Utbildningen har dock några år på nacken och jag har jobbat mestadels med annat, men jag sökte tjänsten i alla fall. Annonsen skrek efter interna sökande.
Jag blev väldigt glad,när HR-chefen ringde och kallade mig på intervju. Jag har suttit på andra sidan bordet många gånger och varit den som ställer frågorna, men jag har inte varit på många intervjuer där jag ska svara på frågorna. Jag var lite nervös, eftersom jag inte kände intervjuaren sen förut och eftersom jag ville få till en förändring i arbetet och hoppades mycket på denna tjänst.
Intervjun gick helt okej. Jag fick fram det jag ville säga och marknadsförde mig själv duktigt. Men jag förstod att det var kört när intervjuaren sa att det var 90 sökande och att "det hade varit kul att kunna ta in en intern sökande och utveckla den personen". Så det negativa beskedet var ingen överraskning någon vecka senare. Det var surt, men inte chockerande på något sätt.
Men jag måste göra något. Jag tror inte jag fixar hösten med alla hästarna i hagen om jag kör på som jag gjort. Jag är bra på att ta jobbet med mig hem, fundera och klura på olika lösningar och alternativ, tänka över mina och andras val och försöka fixa precis allt och förundras över hur det kan finnas människor som väljer att inte vilja påverka sin egen situation till det bättre. För jag och min vilja räcker inte till hur jag än försöker. Och då går det över mitt eget välmående istället.
Så jag har börjat fundera på studier igen. Fast inte helt och hållet "på riktigt" för att det kräver mer när man har familj. Den försämrade ekonomin drabbar fler än mig, jag måste ha en klar tanke på exakt vad jag vill göra och den måste synka med Marc och våra andra framtidsplaner. Att flytta till större bostad får isf vänta, att byta ut bilen a.k.a. skit-Saaben får kanske också vänta. Att renovera köket kan vi i så fall glömma ett tag. Studier får kanske prioriteras ner, och då blir det annat som behöver ändras på. Det är inte heller en piece of cake med tanke på att tjänsten hos oss hade 90 sökande. Skönt att saker och ting ändå har en tendens att lösa sig förr eller senare. Jag inväntar någon sorts klarhet för egen del och hoppas att det ljusnar förr än senare.
Loud!
Bella var sjuk idag, så det blev bara Daniel och jag som gick till Lavretsbacken för lite midsommarfirande. Det var en hel del folk på plats. Många hade med sig picnic och fika, det fanns fiskedamm, nåt barnlotteristånd (nej de lottade inte bort barn utan leksaker förstås) och så midsommarstång. Någon äldre dam av rösten att döma sjöng till inspelad musik och folk dansade runt midsommarstången. Det fanns dessutom några kompisar på plats. Jag trodde Daniel skulle älska detta.
Men Daniel blir väldigt olik sig själv i sådana här sammanhang. Här skulle jag vilja se den glada, energiska Daniel. Men han blir väldigt introvert, talar så tyst att det är svårt att höra vad han säger och kan liksom inte ta några beslut eller förklara vad han vill. Han står bara där och observerar och går när jag går. De här tillfällena tvivlar jag starkt på vårt beslut att ge honom medicin som dämpar impulsiviteten.
Så jag frågade honom vad han ville göra och han svarade att han ville gå hem. Så vi gick. På vägen hem säger han att det var trevligt att se på midsommarfirande, men att det var för högljutt där. Det var många som pratade samtidigt som tanten sjöng, musiken hördes i högtalarna och folk skrattade.
Gå in på www.hi.se, längst ner på sidan finns kognitionssimulatorn. Där kan man själv uppleva hur ett barn med ADHD upplever en lektion i skolan. Det gav mig en helt annan syn på hur det är att gå i Daniels skor. Där på vägen hem när jag lyssnade på min fina, fina son, blev jag helt sjukt berörd av det han sa och hur han får kämpa i oväntade situationer. Så det är klart att vi går hem när omgivningen är för stökig för Daniel. Han ska inte behöva känna att "hans hjärna exploderar". Vi kan gå hem i fina sommarvädret och prata om annat viktigt, som fiskeredskap, Pokemon och Cartoon Network. Bara vi går tillsammans och jag får smyga in lite halvkramar ibland, hålla hans hand och njuta av hans sällskap. Vi kan gå tyst.
Skitdag
Redan igår kväll när jag gick och la mig kände jag mig skit. Inte fysiologiskt utan psykiskt. Helt utan förvarning, det är det som känns mest skit. Hade en bra och produktiv jobbdag, helt ok kväll med barnen och sen kom kvällen och skitkänslan. Var är logiken?
Vaknade med samma neggoinställning. Vi bestämde oss för att åka till Heron till nya XXL och gamla foodcourten. Väl där kunde jag bara konstatera att dagens form var den sämsta på typ 15 år. Fabulous. Men vi lyckades hitta nya skor till Daniel, få lunch i oss och köpa lördagsgodis till barnen.
När vi kom hem, hade Bella somnat i bilen. Jag bar upp henne till sängen, gick ner i ett par minuter och bestämde mig sen att gå upp igen och lägga mig bredvid henne. Sov i tre timmar.
Där nånstans började det kännas lite mer positivt igen. Nu efter att barnen lagt sig, man får njuta av lite EM-fotboll, ta ett glas och peppa sig själv, tror jag att kvällen blir bättre än gårdagskvällen. Är bara skitless på att behöva använda all energi på att "bounce back". Men precis alla medel är tillåtna och nödvändiga för att inte hamna i konstant ond cirkel av skitdagar. En dag här och var är inget, I eat them for breakfast. Men jag vägrar flera dagar i rad. Tur att jag har familjen, de ger massa, massa energi och vilja.
Världens bästa tjej
Köpte nya strumpor till Bella med texten "Världens bästa tjej". Jag kan ha skapat ett monster. Hon blev väldigt glad över stumporna och tog texten till sin på direkten. Hon går omkring och säger "Jag är välrldens bästa tjej" som ett mantra. Det är absolut inget fel på självförtroende, men en liten pyttegnutta ödmjukhet skulle inte skada. I morse hjälpte jag henne att sätta på just dessa strumpor. Det var väldigt viktigt att texten skulle vara framåt och inte på sidan, annars syns den ju för dåligt. Senare under dagen kom hon till mig och sa:" Du och jag, mamma, är världens bästa tjejer". Helt plötsligt känns det inte så tokigt ändå med en dotter med stora tankar:)
Kalassnack
Daniel: Mamma, har NN (gammal dagiskompis) haft födelsedag än?
Hanna: Ja, det tror jag, jag tror han fyllde år för en månad sen.
D: VA! Och JAG blev inte bjuden!?!? HUR är det möjligt?
H: Han kanske inte hade nåt kalas, eller så hände det något annat som gjorde att det inte blev så.
Daniel grubblade på detta länge. För en 8-åring kan det här med kalas vara väldigt viktigt. Det är alltid roligt att leka, kalas brukar vara extra roligt, de får i princip alltid godis på kalas och så får de umgås med sina bästisar i flera timmar. Så besvikelsen var stor när gamla dagiskompisen inte bjöd Daniel på sitt kalas. Som tur är så är det en massa kalas nu i maj/juni, så besvikelsen gick över ganska snabbt i alla fall.
Jag förstår när barnen blir ledsna och lite sårade. Men jag har ingen förståelse för föräldrar som gör det. Alla som fixat ihop ett kalas någon gång i sitt liv vet att det inte går att bjuda precis alla som barnet vill bjuda. Man måste sålla bort några. Åtminstone hos oss saknar vi både ekonomiska möjligheter till ett jättekalas och dessutom ansvarar ju vi för alla barnen på plats, och då vill inte jag ha hand om 20 ungar under ett par timmar. Det går inte, inte med ett ADHD-barn i alla fall. Bara Daniel räknar jag som 3 barn.
När jag hämtade Daniel från skolan härom veckan, mötte jag pappan till en av Daniels skolkompisar. De höll också på att fixa kalas åt sin son. Nu hade pappan fått reda på att någon annan har kalas samma dag som deras son skulle ha sitt, och pappan hade ingen aning om detta. "Vår son var INTE bjuden!" Han lät väldigt förvånad och sårad över att någon inte bjudit just hans som på kalas. Fascinerande. Daniel var för övrigt inte heller bjuden, men det var inte det kalaset han var upprörd över.
Dagarna efter sprang Daniel på sin gamla dagiskompis. Dagiskompisens klass hade varit på utflykt i skogen bakom Broängsskolan och så råkade de träffas på skolgården (de går i olika skolor). Gamla dagiskompisen hade då beklagat jättemycket att han hade glömt bort att bjuda Daniel till hans kalas. Det blev så, för att de träffas så sällan.
Daniel fyller år 14.6. Vi har grubblat ett tag på kalas. Daniel har pratat om badkalas, kalas hemma och Lekslottet. Jag vill inte ha kalas hemma, så jag åkte till Lekslottet (åkte, eftersom de inte svarar på telefon) för att ordna kalaset. Framme vid disken var det ingen som möter mig. Lekslottet vällde av barn och fikande föräldrar. Efter ett par minuter dök en väldigt trött äldre kvinna till disken. I ena armen bar hon ett gips eller bandage och höll armen uppe. Inte en gnutta av glädje fanns att hitta i kvinnans ansikte. Jag förklarade att jag skulle vilja ha kalas åt min son på Lekslottet. Hon frågade när och när jag sa 16.-17.6. juni försökte hon sucka ut mig från stället. Sucket kom från helvetets grindar ungefär och hon verkade ha väldigt svårt att förstå att någon kunde ställa en så urbota dum fråga som att ha kalas om två veckor. Nej, det gick då verkligen inte. De är fullbokade till 30.6. och dessutom stänger de kl 16. Vad det nu har med saken att göra. Så jag gick därifrån med en besviken Daniel.
Så Marc och jag brainstormar fram nästa förslag: bowling-party. Ringde O'Learys på Heron City, och javisst, de ordnar barnkalas och det funkar precis när jag vill att det ska funka. Daniel var noga med att komma ihåg att bjuda gamla dagiskompisen och alla de viktigaste skolkompisarna. Senare idag tänkte vi dela ut kalasinbjudan. Hoppas alla inbjudna vill och kan komma, då blir det 11 barn. Vissa måste vi tyvärr välja bort, men de blir säkert bjudna på några andra kalas i stället.
Hanna: Ja, det tror jag, jag tror han fyllde år för en månad sen.
D: VA! Och JAG blev inte bjuden!?!? HUR är det möjligt?
H: Han kanske inte hade nåt kalas, eller så hände det något annat som gjorde att det inte blev så.
Daniel grubblade på detta länge. För en 8-åring kan det här med kalas vara väldigt viktigt. Det är alltid roligt att leka, kalas brukar vara extra roligt, de får i princip alltid godis på kalas och så får de umgås med sina bästisar i flera timmar. Så besvikelsen var stor när gamla dagiskompisen inte bjöd Daniel på sitt kalas. Som tur är så är det en massa kalas nu i maj/juni, så besvikelsen gick över ganska snabbt i alla fall.
Jag förstår när barnen blir ledsna och lite sårade. Men jag har ingen förståelse för föräldrar som gör det. Alla som fixat ihop ett kalas någon gång i sitt liv vet att det inte går att bjuda precis alla som barnet vill bjuda. Man måste sålla bort några. Åtminstone hos oss saknar vi både ekonomiska möjligheter till ett jättekalas och dessutom ansvarar ju vi för alla barnen på plats, och då vill inte jag ha hand om 20 ungar under ett par timmar. Det går inte, inte med ett ADHD-barn i alla fall. Bara Daniel räknar jag som 3 barn.
När jag hämtade Daniel från skolan härom veckan, mötte jag pappan till en av Daniels skolkompisar. De höll också på att fixa kalas åt sin son. Nu hade pappan fått reda på att någon annan har kalas samma dag som deras son skulle ha sitt, och pappan hade ingen aning om detta. "Vår son var INTE bjuden!" Han lät väldigt förvånad och sårad över att någon inte bjudit just hans som på kalas. Fascinerande. Daniel var för övrigt inte heller bjuden, men det var inte det kalaset han var upprörd över.
Dagarna efter sprang Daniel på sin gamla dagiskompis. Dagiskompisens klass hade varit på utflykt i skogen bakom Broängsskolan och så råkade de träffas på skolgården (de går i olika skolor). Gamla dagiskompisen hade då beklagat jättemycket att han hade glömt bort att bjuda Daniel till hans kalas. Det blev så, för att de träffas så sällan.
Daniel fyller år 14.6. Vi har grubblat ett tag på kalas. Daniel har pratat om badkalas, kalas hemma och Lekslottet. Jag vill inte ha kalas hemma, så jag åkte till Lekslottet (åkte, eftersom de inte svarar på telefon) för att ordna kalaset. Framme vid disken var det ingen som möter mig. Lekslottet vällde av barn och fikande föräldrar. Efter ett par minuter dök en väldigt trött äldre kvinna till disken. I ena armen bar hon ett gips eller bandage och höll armen uppe. Inte en gnutta av glädje fanns att hitta i kvinnans ansikte. Jag förklarade att jag skulle vilja ha kalas åt min son på Lekslottet. Hon frågade när och när jag sa 16.-17.6. juni försökte hon sucka ut mig från stället. Sucket kom från helvetets grindar ungefär och hon verkade ha väldigt svårt att förstå att någon kunde ställa en så urbota dum fråga som att ha kalas om två veckor. Nej, det gick då verkligen inte. De är fullbokade till 30.6. och dessutom stänger de kl 16. Vad det nu har med saken att göra. Så jag gick därifrån med en besviken Daniel.
Så Marc och jag brainstormar fram nästa förslag: bowling-party. Ringde O'Learys på Heron City, och javisst, de ordnar barnkalas och det funkar precis när jag vill att det ska funka. Daniel var noga med att komma ihåg att bjuda gamla dagiskompisen och alla de viktigaste skolkompisarna. Senare idag tänkte vi dela ut kalasinbjudan. Hoppas alla inbjudna vill och kan komma, då blir det 11 barn. Vissa måste vi tyvärr välja bort, men de blir säkert bjudna på några andra kalas i stället.
Fjärilshuset
För några veckor sen, när man fortfarande kunde se solen ibland och det var lite varmare, åkte vi till Haga-parken för picnic och efter det gick vi till Fjärilshuset. Isabella är som väldigt många andra små tjejer, tycker det är jättefint med blommor, princessor, smycken, vackra kläder och fjärilar. Så vi bestämde oss för en liten biltur.
Picnicen var mysig och barnen skötte sig finfint. Sen gick vi till Fjärilshuset. Har ni varit där? Se till att ni åker dit när det är säsong för fjärilar, för vi såg typ fyra stycken. Förra gången vi var där fanns det hundratals fina fjärilar i olika färger. Den här gången fick vi fokusera på koi-fiskar, rockor, piraijor och andra fiskar. Och så de fyra fjärilarna. Det var en fin utflykt i alla fall.
Det var en lördag. Daniel försöker se ut som att han inte alls har några som helst godisar i munnen. Oscar nästa.
En fjäril. De fanns där någonstans.
A happy camper.
A not so happy camper 5 minuter senare.New York Pt3
På Eisenberg's Sandwich Shop åt vi en traditionell amerikansk frukostmacka. Marc fick flashbacks till San Francisco-tiden och jag försökte trycka i mig hela bageln. Lyckades till slut. Stället är en riktig hole in the wall med massa foton på väggarna på kändisar som poserar med ägaren. Oväntat gott!
Vi hade förköpta biljetter till Ground Zero. Jag tyckte faktiskt det mäktigaste var att ta sig dit genom säkerhetskontroller och metalldetektorer och det som kändes som hundratals poliser. Jag blir känslosam över precis allt och kan få tårar i ögonen av att läsa tidningen. Men det här var jobbigt. Redan vid metalldetektorerna hade jag svårt att se för tårarna i ögonen, det måste ha sett skitskumt ut. Jag kunde inte sluta tänka på dagen det hände och hur folk måste varit rädda. På dom som låg i ruinerna, som hörde hjälpen, men fick ingen. På folk som såg det här hända på tv och som visste att deras kära var där, vilken otrolig förtvivlan det måste ha varit. Så jag var helt förstörd redan innan vi ens kom till området. Vi hade lyckats pricka besöksdatumet till årsdagen för Usama Bin Ladens död. Det kändes inte helt säkert att vara där vi var just då. 
Det här trädet kallas för Survivor tree. Det räddades någonstans i närheten av Ground Zero efter attacken och har nu återigen tagits tillbaka till sitt riktiga plats. Väldigt amerikanskt sentimentalt, positivt och patriotiskt men också fint på något sätt. 
Här stod ena tornet. Namn på samtliga offer från tvillingtornen, flygplanen (förutom the bad guys) och räddningspersonal som miste livet står längs kanterna till båda minnesmärkena. 
1 World Trade Center. Fortfarande inte färdig, men högt som bara den.
Smala gator i Financial District. Den här är Wall Street. Trinity Church skymtas mellan husen. 
Jag har också så mycket pengar att jag kan bygga The Johnson Building i New York, men jag väljer att spendera mina pengar på viktigare saker. Som ostbågar.
Efter Ground Zero besökte vi The New York City Police Museum. Det mest intressanta handlade återigen om 9/11. Annars tycker jag faktiskt inte att man behöver gå dit. Intressant, men spendera pengarna på andra, viktigare saker i stället. Som ostbågar.
Our streetcorner.
Empire state building by night.
Den stora anledningen till vår New York-resa var att Marc fyllde 50 år 1.5. Det firade vi på en finfin restaurang Primehouse. 
Förrätten. Marc kommer ihåg detaljerna som vad det var för något, jag kommer bara ihåg att den var god och att den innhöll åtminstone mozzarella och balsamico.
Det var så mycket mat på bordet. Vi fattade inte hur stora portionerna var. Här var det definitivt läge för en doggy-bag, men vi hade ju ingenstans att förvara maten. Min köttbit i bakgrunden, men potatis och typ elvatusen broccolibuketter. Maten var super, supergod.
Marcs lilla köttbit. 
Jag råkade säga att vi firade Marcs 50e födelsedag. Så innan vi gick, fick vi denna utan kostnad. 
Akvarium från vårt hotell The Flatiron Toshi Hotel. Vi var nöjda med hotellet. Det är ganska nyöppnat, ligger bra till på Manhattan, hade bra service och helt okej rum. Vi var ganska nojiga med vägglöss, för de är tydligen ett vanligt problem i New York. Så alla kläderna fick vara kvar i resväskan, resväskan stängdes alltid direkt efter att vi tog någonting därifrån, och väskan fick vara på en stol hela resan. 
Resan var en otrolig upplevelse. Vi vill definitivt åka dit igen. Den gången behöver vi ju inte turista lika mycket, då kan vi se oss utanför Manhattan, kanske kan jag lura Marc på en Broadway-musikal, gå på någon tv-show inspelning kanske, se hockey eller nåt i Madison Square Garden. Det finns så mycket att se och uppleva där! Åk om ni har möjlighet. Men åk då utan småbarn. Tonåringar tror jag skulle uppskatta staden, men för de mindre är det nog för mycket köer, folk, att gå, vänta och sånt som alla småbarn tycker är dötrist.
New York Pt2
Vårt hotell låg i gångavstånd till Chelsea. Marc hade läst eller hört nånstans att man ska gå till Chelsea Market. So off we went.
Åt frukost på en Milk bar. Det var det tråkigaste jag åt i New York, typ bröd ironiskt nog utan smör. Men jordgubbsshaken var suuuuupergod!
Efter Chelsea Market The High Line. Förklaring följer i några bilder. Ett gångstråk som var järnvägsförbindelse på Manhattan. Eller så frågar ni Marc så får ni en föreläsning om det på ca 2 timmar. 
The high line park. Överhörde en annan turist fråga en parkarbetare:" Excuse me, where is the High Line Park?" Parkarbetaren svarade:" This is it, you are there." Varpå turisten svarade: "If this is a park I am a lion!" 
Marc the Giant.
Chelsea.
New Jersey.
Marc och jag har en teori om det här huset helt utan bevisning. Huset ligger väldigt nära kajen som Titanic skulle ha kommit till. Kajen ligger helt öde idag. Ser ni hur vi tänker? Huset ser ut som ett isberg. Vi tror det är någon sorts hyllning till Titanic. 
Finns det ingen plats, får man se till att skapa plats. Det fanns många parkeringshus som detta i New York. Vi förstår inte hur de funkar. Hur får man bort sin bil om man har den i mittenraden högst upp? Tur att vi har eget garage.
Fågelholkar. Modernt ska det vara.
Flatiron building låg två kvarter från vårt hotell. 
Om du gillar hamburgare och är i New York, rekommenderar vi varmt Shake Shack i Madison Square Park intill Flatiron building. Tror faktiskt det var den godaste hamburgaren jag ätit. Ever.
Med bacon förstås. 
Orkar man inte köa, är det ingen idé med Shake Shack. Det var en halvtimmes kö. Killen i västen framför mig har nog inte många kompisar. Han och en annan kille pratade konstant om it-frågor. Västkillen började varje mening med "Oh nononononono." Och så förklarade han sin version av sanningen. Sjukt irriterande. Han får aldrig komma på fest hos mig i alla fall. 
The Rockefeller Center observation deck; Top of the Rock.
The Empire state building bakom oss. 
Central Park.
Det är ganska långt ner. 
Någon hade lite att göra på Toys r Us, så han/hon slängde ihop några småfigurer i lego. Hur svårt kan det vara? Notera hur Marc slänger onda ögat på en stackars mamma med två barn som var i vägen vart vi än vände oss. 
Marc och en till biffig kille.
Empire state building IGEN fast denna gång med King Kong. Och Marc. 
Megatron (?) från Transformers.
Fast det här är ändå det viktigaste på jorden. Star Wars. Inte i lego dock. 
En riktig pariserhjul inne på Toys r us. För att det är svårt att locka barnen till leksaksaffären annars eller vaddå?
På kvällen en väldigt god middag på Monster Sushi. Rekommenderas!
