danieljohnson

För ett år sedan tittade jag och Daniel på Melodifestivalen tillsammans på tv. Han var helt besatt och älskade framför allt Sean Banan (shocker). När det var finaldags, var hans största önskan att få vara med på nästa års final på plats. Så jag köpte biljetterna och gav dem till honom i julklapp. Enligt honom var det hans bästa julklapp någonsin, efter iPaden förstås.

Månaderna gick och jag fick bekräftelse om biljetterna, men inga riktiga biljetter levererades på evigheter. Jag mejlade Biljett.nu i oktober och frågade efter dessa och fick som svar att de skulle skickas till mig så fort de fick biljetterna. Ingenting hände. Veckan innan Melodifestivalen hade jag fortfarande inte fått biljetterna, så jag tog kontakt med Biljett.nu igen. Den här gången mejlades biljetterna till mig dagen därpå.
När jag öppnade bilagan och såg biljetterna fick jag en chock. De såg ut att vara kopierade och inscannade och dessutom stod en helt annan persons e-postadress på dom. Först där och då fattade jag att jag tydligen köpt andrahandsbiljetter.

Naturligtvis ville jag inte lova för mycket för Daniel, tänk om biljetterna inte funkar. Tänk om någon annan har fått samma biljetter? Vi skulle helt enkelt åka till Friends arena tidigt och se till att vi kommer in med de biljetterna vi har. Men han var ju helt extatisk över det här; "Mamma, jag är så glad att jag kom ihåg att jag ville gå på Melodifestivalen. Och jag är så glad att jag fick biljetterna!"

Så, Mello-lördagen kommer och vi åker. Vi kör till tågstationen och väntar på tåget på perrongen. Daniel pratar oavbrutet om allt möjligt. Hela tiden. Är bara sitt underbara jag.

Tåget kommer och vi hoppar in. Vid Stockholm Central fyller tågvagnen på med folk. Jag tänkte inte på det först, men där började jag tappa Daniel. Han började prata med sin tysta röst. Det där lilla mumlet, som är helt omöjligt att tyda. Jag vet att han säger något som jag ska höra, men varje gång jag ber honom upprepa vad han sa, säger han det med ännu tystare röst. Jag tänker att det här går över när vi väl kommer fram.

Väl framme i Solna har Daniel förstått att de allra flesta från tåget ska till samma ställe som vi. Så Daniels stora plan är att springa om så många som möjligt så att vi kan komma in bland de första. Det går väl hyfsat och det är inte så mycket folk som ska in där vi ska in. Och in kommer vi! Vilken otrolig lättnad!

Inne på Friends arena äter vi först, sen mamma-tvingar jag Daniel på toa och så går vi och letar upp våra platser. Nu är vi förstås jättetidiga och showen skulle börja först om en och en halv timme. En nio-åring hinner dö uttråkningsdöden ungefär elvatusen trehundra gånger på den tiden. Arenan fyller inte riktigt på förrän ca en kvart innan showen. Jag tog en liten kikare med mig och Daniel har spanat på artister över hela arenan en lång stund.

När förshowen börjar vill Daniel att jag köper öronproppar. Jag sparkar mig själv för att jag inte tänkte på det innan. Han har ju jobbigt med oljud i klassrummet, varför skulle det vara på något annat sätt på ett ställe med 30 000 människor. Så jag springer iväg och köper öronpropparna.

Det sitter en tant snett bakom oss som wooooooo-hooooooooar precis allting. En man med headset presenteras, han är den som ser till artisterna är på rätt plats i rätt tid. Kvinnan bakom oss wooooo-hooooooar som om han vore The Beatles. Daniel tittar lite frågande på tanten. Headset-mannen berättar för oss att vi ska hurra som galningar hela tiden och lysa med ficklampor när balladerna sjungs. Kvinnan bakom oss woooooo-hooooooar och avslutar med ett skrik värdig vilken tonåring som helst på 1D-konsert. Daniel tittar på kvinnan. Jag börjar ana hur kvällen slutar. Men sen börjar Melodifestivalen och jag rycks med och klappar och sjunger och är så där allmänt pinig mamma. Men jag wooooohoooar inte. Tanten bakom oss gör det bra nog för hela arenan. Ni måste ha hört henne hemma också. Det var en häftig show att bevittna på plats. Publiken lever med i låtarna. Artisterna bjuder på sig själva. Alla verkar ha det superskoj.

 

Det kan man också oroa sig för, men jag har inte kommit riktigt dit än. Nästa vecka kanske.

Det här är oroväckande därför att "att sova" har alltid varit min superkraft. Jag är skitduktig på att sova. Jag somnar på en nanosekund, på beställning och kan, trots att jag lagt mig tidigt, sova sent. Jag kan hur lätt som helst somna om trots att jag blivit väckt av , säg, barn.

Men nu funkar det alltså inte. 

Jag är lättretlig, snabbirriterad, kort i tonen, jobbig mamma som använder stora bokstäver för ofta och för snabbt. Så det här har märkts.

Men nu börjar hjärnan klappa ihop. Hoppas den håller till fredagen, för då är jag föräldraledig med Bella och kan årminstone försöka koppla bort jobbet en liten stund.

Idag åkte jag från HK till mitt ena kontor. Ska svänga till vänster och gör det också. Får typ 9G i kroppen, eftersom jag glömmer bort att bromsa. Jag bara svänger i samma fart som jag kört på raksträckan. GLÖMMER BORT ATT BROMSA. Allvarligt.

Hoppas på ordentlig sömn inatt, annars blir morgondagen en lång spännande (livsfarlig) resa. 

"Mamma, nu när jag ligger här, tänker jag på döden. Undrar hur det känns att vara död. Känns det alls? Jag hoppas det. Det skulle vara konstigt om det bara slutar där. Jag tror att när vi dör, föds vi igen som någon annan, men utan att vi minns något från förut. Tror du att det kan vara så?"

Jag säger att det ju inte går att veta, eftersom vi inte kommer ihåg något.

"Mamma, de borde verkligen vara mer realistiska när de gör zombie-filmer. Jag menar kropparna har ju varit begravda i månader, ibland i hundratals år, då ser man inte så bra ut. Det borde dom som gör zombie-filmer tänka på. 

Äter zombies verkligen människohjärnor? Blir de människor då igen? Om en zombie äter en människohjärna och blir människa, vill de andra zombies äta upp den då?"

Jag har inga svar, jag vet inget om zombies. Var kommer allt det här ifrån?

Daniel bubblar vidare:" Undrar hur jorden blev till? Den kan ju inte ha bildats ur ingenting, det måste ha funnits någonting. Tror du att vi är de enda människorna i universum? Det kan ju finnas människor i andra universum. Vetenskapsmän säger att det inte är möjligt att det funnits liv på andra planeter för det saknas luft där. Jag tycker de tänker konstigt då. Det är ju inte säkert att aliens behöver luft för att leva. Vetenskapsmän bara tänker att aliens måste vara som vi, men det tror inte jag på. Luft kanske är giftigt för aliens. "

Jag har stängt av kranen för länge sen. Jag älskar de här stunderna, när Daniel stannar till, låter tankarna vandra och när han delar med sig av sina funderingar. Ibland handlar funderingarna om döden och zombies, ibland om andra saker. 

Daniel ställer sig upp, badstunden är slut. Min underbara son, with a beautiful mind. 

Daniel och jag satt och tittade på Så mycket bättre. Det var avsnittet där Agnes hyllades av de andra artisterna. Programmet berörde Agnes medverkan på prinsessbröllopet, där Agnes fick äran att sjunga en nyskriven låt till brudparet tillsammans med Björn Skifs. Bilderna var från kyrkan där Agnes och Björn sjöng för fulla halsar och kronprinsessan och prins Daniel lyssnade med glänsande, tårglittrande ögon. Medan vi såg på detta, ställde sig min Daniel sakta upp och stod stilla. Han stirrade på tv-skärmen som förtrollad. När sekvensen med bröllopet var över sa Daniel: " Mamma! Tur att han har sånt där metallfärgat på en del av sina glasögon som inte jag har!" Jag frågade ifall han tycker att han är lik prins Daniel. "Ja..." svarade han generat. Jag sa att han är min prins Daniel. " Eh men MAMMA!" utropade han. Samtidigt som han försökte gömma sitt leende ♥.

 

Min mamma brukar besöka oss ett par gånger per år. Oftast tajmar hon besöken så att barnen är lediga från skolan/förskolan så att hon får umgår järnet med dom. Nu var hon här på höstlovet.

Vi har en stor TV. Den är så stor att den syns från rymden. Daniel har tagit som vana att sätta sig på en saccosäck nära tv:n. För att den är skön, har jag tänkt. Men ack så fel jag haft. En kväll satte han på sig sina glasögon och satte sig på soffan och sa i förbigående att han inte ser TV:n. Mamma Hanna vaknar äntligen ur sin dvala och förstår att nu är det dags att boka tid till optikern.

Han och jag åker till Synsam och träffar en tålmodig, men småstressad optiker som har en lång rad frågor som "Bättre eller sämre? Tydligare på det gröna eller det röda fältet? Vad är det för bokstäver på den nedersta raden?" Daniel svarar duktigt, men tappar fokuset ibland och slänger ur sig gissningar:" Y, Ö, T, P". Eller siffror, när det ska vara bokstäver. Men sekunden efter erkänner han att han faktiskt chansade. Jag ser mig själv i samma sits för 20 år sen gissandes hejvilt. Fast jag erkände aldrig.

Bilden nedan blev av ödets ironi enormt suddig. Daniel hade svårt att hitta en skön ställning på stolen. Ser ju komiskt ut. Men whatever works...
Efter undersökningen sa optikern att Daniels nuvarande glasögon har en styrka på -0,75. Han ska ha -1,75 och -2,0. För er som inte är glasögonspecialister: det är en stor skillnad. Och det är alltså inte alls konstigt att Daniel haft svårt att se vår megastora TV. Han fick välja sina glasögon själv och ville helst ha ett par gröna. De var tyvärr för stora. Till slut fastnade han för ett par snygga RayBans. (Det var 50 % rabatt på bågar :D).

Det tog en vecka innan glasögonen var klara. Vi åkte till Huddinge en eftermiddag efter jobbet och skolan. För mig är den bästa tiden med Daniel när man får vara på tu man hand med honom. Han är den finaste och roligaste killen ever med så mycket funderingar och tankar.
Han fick sitta i framsätet och bara det var ett stort äventyr. Han satt stel som en pinne hela resan och observerade precis allt. För tydligen är det så att på baksätet tittar man bara på naturen. Men på framsätet tittar man framåt i stället och ser så mycket mer.
På vägen dit hann han fundera över hur element fungerar egentligen. Därefter började han grubbla på hur trafikljusen kan känna av bilarna, och så började han prata om hur tråkigt det måste vara att vara blind. Man ser ju bara svart hela tiden. Man kan inte se på TV eller spela på iPad eller se hur ens barn ser ut. Det måste ju vara jättesvårt att träffa någon till att börja med. Jag flikade in med att det ju finns blindskrift och att de "ser" med sina fingerspetsar och träffar folk precis som de som ser. Då kom Daniel på att det kanske inte är så hemskt ändå att vara blind. Men om man är blind och döv "då är livet kört".

Väl framme i Huddinge och Synsam fick Daniel sina nya brillor. Han blev helt överrumplad av hur bra han såg med dom. Han släppte ur sig små åååååh, ooooooh, wow-läten när optikern justerade glasögonen så att de passar honom perfekt. Precis det här är hans stora charm. Han filtrerar ingenting. Han är precis som han är och låter alla se (och höra) honom.

Och så var han borta i sin nya värld. Han jämförde världen utan glasögon och världen med glasögon hela tiden. Drog ner glasögonen lite grann och såg över kanten och satte sen tillbaka dom ordentligt igen och berättade att han inte sett den där skylten tidigare eller vad det nu var för något han la ögonen på. Det är kanske 50 meters promenad från Synsam till garaget. Den tog oss minst en kvart. Han informerade att där finns det Lindrex, där finns Kappla (vi ska öva lite på korrekturläsning), att passera TeknikMagasinet var det som tog mest tid. Så mycket häftiga saker! I trädet vid scenen kunde han se enstaka löv, inte bara en gröngul massa, utan enstaka löv klart och tydligt.

Min fina kille, med en helt ny värld framför sig.

Sedan Daniel började medicinering för ADHD har han haft Equasym, som stannar i kroppen och verkar 6-8 timmar. Sen försvinner den ur systemet helt tills man tar en ny tablett. Det här har varit perfekt för skolan. Medicinen har verkat hela skoldagen och Daniel har kunnat ta del av undervisningen, fokusera och faktiskt lära sig något.
Det har varit mindre bra hemma framför allt med hemläxor. Koncentrationen har varit lika med noll och tiden har gått åt att be honom skriva ordentliga bokstäver och siffror, inte rita små gubbar som krigar, inte pilla med någon leksak eller leka med pennan/suddet, sluta prata om något heeelt annat. Ja, listan kan göras lång.

Problemet har inte varit så stor hittills, eftersom han inte haft så mycket läxor från skolan. Så vi har härdat ut, blivit arga på varandra, tillbringat timmar med en enkel läxa och gått ifrån läxläsningen med känsla av nederlag och misslyckande i kroppen.
Men nu har Daniel fått en ny lärare som ger fler läxor och problemet har vuxit större.

Så, förra gången vi var på återbesök hos Prima (hette BUP förut, men har bytt till privat ägare åtminstone i Botkyrka), bestämde vi för att ta upp detta med sjuksköterskan. Vi ville ha medicin som verkar längre och som hjälper oss även med läxläsningen hemma. Efter lite undersökningar och rådfrågan från läkare fick vi ny medicin för en vecka sedan. Daniel fick börja med Concerta, som stannar i kroppen och alltså verkar i upp till 12 timmar. Det har funkat jättefint, Daniel gjorde läxan själv under veckan, där han tidigare varit i behov av någon som övervakar att han gör det han ska. Han fick smaka på känslan av att ha lyckats med uppgiften. Han var väldigt stolt över sin prestation. Och jag likaså! Det var skönt att kunna "vara vänner" även efter läxläsningen.

Men så gjorde jag misstaget att läsa bipacksedeln till medicinen. Den där som man aldrig läser för det är minitext och ändå inget som man någonsin behöver. Jag vecklade ut lappen och den blev lika stor som en typ filmaffisch med text på båda sidorna. På svenska bara. En halv sida ägnades åt biverkningar. Det var ingen trevlig läsning. Här lite exempel på vad som står på den:

Vanliga Biverkningar: hjärtklappning, förändringar i humör.

Mindre vanliga: självmordstankar, se, känna eller höra saker som inte finns (tecken på psykos), okontrollerbart tal eller rörelser (Tourettes).

Sällsynta: känna sig ovanligt exalterad, överaktiv eller ohämmad (mani).

Mycket sällsynta: plötslig död, flagnande hud eller röda, blåaktiga utslag, muskelkramper.

Andra biverkningar (okänt hur vanliga de är): återkommande vanföreställningar, oförklarlig svimning, bröstsmärta eller andfåddhet, förlamning.
Känns ju så där halvkul att ge den här medicinen till mitt barn. Jag, som är världsmästare på att oroa mig för allt möjligt, fick stora samvetskval. Skadar jag mitt barn? Hjälper det här verkligen så mycket att han behöver medicinen, vi kanske ska härda ut utan? Gör jag rätt?

Det spelar ingen roll hur vanliga eller ovanliga biverkningarna är, står de på lappen, finns det bevisligen personer som drabbats av dessa. Och här börjar mina tankar vandra till ställen de inte borde gå till. Det finns alltså föräldrar till barn som varit i behov av medicinen och gett den till sitt barn i tron att vardagen blir lättare. Men verkan har blivit den helt motsatta: barnet har fått självmordstankar, psykos, Tourettes, vanföreställningar eller i allra värsta fall dött. Har vi tagit det rätta valet?

 

Det som inte står på lappen (eller det kanske det gör, jag slutade läsa efter biverkningarna) är  alla de miljontals barn som faktiskt blir behjälpta av medicinen. Feedback från lärare och klasskamrater som fått en elev/klasskamrat som numera faktiskt ibland bidrar till ro i klassen, feedback från tacksamma föräldrar som fått paus från eviga tjatandet och stridandet med sitt eget barn och fått njuta av att vara en förälder till ett "vanligt" barn, feedback från barnen själva om att de tack vare medicinen hinner tänka på konsekvenser av sitt beteende innan de faktiskt gör något som de senare skulle ångra sig.

Jag har sagt det förr och säger det igen: det är inte lätt att vara förälder.

Kontentan av det hela är att Daniel behöver strukturen och ron som medicinen ger honom. Daniel behöver få lyckas och han behöver få slippa känslan av ständigt misslyckande för att han inte kan sitta still, inte kan fokusera på sin läxa, inte kan sluta prata om minecraft (eller vad det är som han är superintresserad av just då), inte lyckas få kläderna på sig inom rimlig tid. Vi, resten av familjen, behöver medicinen lika mycket. Så fort det börjar synas tecken på något annat än en glad, nyfiken, snäll, underbar 9-åring, tar vi ett nytt beslut om medicinen.

För ett och ett halvt år sedan fick Daniel diagnosen ADHD och började medicineras för ökad koncentrationsförmåga. Det har varit lyckat och Daniel har kunnat fokusera på skolarbetet på ett helt annat sätt än förut. Han har anpassat sig bäst till de nya omständigheterna. Jag har nog haft svårast att hitta ro med vad diagnosen innebär.

Mammor vill ju oftast skydda sina barn från allt ont. Jag blir ledsen när Daniel gör saker som de flesta barn utan diagnos inte skulle få för sig att göra. Innan du höjer på fingret och säger att allt inte går att härleda till ADHD, så säger jag att allt som han hittar på inte har någonting med ADHD att göra. Barn utan diagnoser kan också hitta på en massa bus och dumheter. Så jag skyller inte på något sätt på diagnosen, men rent emotionellt kopplar jag bus och dumheter till den, för jag blir då påmind om vad han har att kämpa emot resten av sitt liv. Jag kan inte skydda honom från det här och då blir det ju ett misslyckande i föräldraskapet på sätt och vis.

Daniel har en förmåga att göra saker innan han tänker på eventuella konsekvenserna. Medicinen hjälper honom att få tid till eftertanke. Men ibland blir det fel i alla fall.
Som igår på skolan. På fritids har de möjlighet att jobba med skolarbete som de inte hunnit bli klara med. Det här är helt fantastiskt, för det funkar verkligen inte att göra läxor hemma längre än två minuter i sträck utan att Daniel tappar koncentrationen helt och jag tappar tålamodet. Igår satt Daniel i klassrummet, strök limstift på bakdelen på sina byxor och limmade sig själv fast i sin stol. För att kunna sitta still tills jag kom och hämtade honom.

Han är medveten om sin egen diagnos och försöker uppenbarligen säkerställa att han "gör allting rätt", men det blir så fel. Han tänkte bara till punkten att han är snäll om han sitter kvar i klassrummet och sitter fint tills mamma hämtar honom. Han tänkte inte på att han kanske förstör byxorna och stolen, om beteendet är så att säga normalt, och blev väldigt förvånad över de vuxnas reaktioner på det inträffade. Det fanns tydligen ingen annan i klassrummet och inte fastnade han i stolen ordentligt heller, men ändå såg han det som viktigt att han skulle sitta still. Jag pratade med honom senare om det och sa att jag var besviken på det han gjorde, för att han vet bättre. Han började genast svamla om utegångsförbud och ditten och datten som skulle lära honom att inte göra det igen. Han kunde inte hålla fokus kvar på vårt samtal om just själva ämnet, utan svävade iväg till konsekvensen innan vi ens funderat på någon lösning.

Men det som gör ont är att han försöker vara något annat än vad han egentligen är för att alla andra runt omkring förväntar sig det. Han försöker sitta still, men har väldigt svårt för det. Han försöker lyssna snällt, men någonting annat pockar på uppmärksamheten. Han försöker visa hänsyn till andra, men något annat dyker upp som får honom att glömma bort vad det var han skulle göra. Han är världens finaste och jag hoppas att jag kan få honom att känna sig trygg i sig själv med alla talanger och brister han har utan att han ska behöva ändra på vem han är.

Det är inte lätt att vara förälder.

Missade två bilder från Daniels kamera från Armémuséet.

Sista Stockholmskortsdagen tillbringade vi helt och hållet till Tom Tits. Om man tajmar rätt så kan man alltså använda en två dagars kort i tre dagar, bara man går in till sista dagens aktivitet innan giltighetstiden går ut. Himla smidigt. Tack för tipset Jenny!

På Tom Tits fick vi genast dela upp oss i två lag för att ha en chans att hålla reda på barnen. Daniel var väldigt intresserad av många saker och när han är det, stannar han kvar på ett ställe i genomsnitt 3,6 sekunder. Det gäller att inte blinka vid fel tillfälle, för då är han borta. Bella var lite likadan, men hon kunde också fastna på en grej längre stunder. Vi fick fint väder till Tom Tits, vilket är trevligt, eftersom de har en hel del utomhusaktiviteter. Och de flesta av dom följer ett vattentema, så att ha med extrakläder är ett hett tips.

 

 

 

 

Dag två vaknade vi till regn. Morgonen börjades med intensivt letande efter Isabellas paraply. Trots skallgångskedja genom huset, hittades det inte. Hon fick nöja sig med gummistövlar och allvädersjacka. När vi kom hem på kvällen var det första jag såg hennes paraply så klart. I hörnet på vårt sovrum. Precis där det inte alls ska vara. Men hon är inte gjort av socker, så vi överlevde dagen ändå.

 

Vi började dagens äventyr på Armémuséet. Daniel var eld och lågor och hade med sig sin kamera och sina pengar (Bara mynt och säkert 300 kronor i småpengar. Gissa vem som fick bära dom trots att en nioåring heligt lovade att bära dom själv.)

Jag och barnen är på vår andra semestervecka av fem och börjar äntligen komma in i semesterlunket. Barnen sover ut på morgonen! De kan ha fått några av mina gener med andra ord, att sova ut är mitt mellannamn. Helt underbart att inte behöva gå upp i ottan på semestern. Fast det hinner ju ändras tusen gånger om under resterande ledigheten.

I förra veckan var Marc också ledig. Vi ville visa barnen hemstaden Stockholm och fick tips av en vän att köpa Stockholmskortet. Vi räknade lite på det och kunde lätt räkna hem biljettpriserna för två dagars kortet. Dessutom ingår SL-resor i kortet och räknade vi inte ens på, så det lönar sig verkligen. Det kräver lite planering i förväg, men helt klart värt sitt pris. Så det blev en kulturvecka för både oss och barnen. Rekommenderas! Sen vill jag definitivt åka till stan med bara vuxet sällskap och besöka Slottet och Riddarholmskyrkan och sånt som våra barn inte riktigt uppskattar än.

Vi började med ett besök på Kaknästornet och åt skitdyra lunchmackor där. Det var inte precis Empire State Building-klass, men fint utsikt ändå! Bella ropade ut att:" Man ser ju hela världen härifrån!"

Marc och jag är bjudna på ett småbarnsfritt bröllop i Polen. För att kunna komma dit behövde vi snickra ihop en speciallösning med barnen. Så vi bestämde oss för en minisemester med en kryssning på barnens villkor. Även fast jag hatar kryssningar. Totalhatar över allt annat. Förmodligen för att jag åkt fram och tillbaka tusen miljoner gånger och gått fram och tillbaka på dessa färjor och hittar liksom inget nytt längre. Men den här gången åkte vi med M/S Viking Grace. Viking Lines nyaste färja som jag inte varit på.

 

Vi åkte med morgonavgången. Mina föräldrar skulle möta oss i Åbo och ta med sig barnen hem till sig. Marc och jag skulle åka sedan tillbaka med samma båt och hade därför hytt under hela resan.

Båten var en positiv överraskning, fräsch, modern, stor, med större tax free än på många andra färjor jag varit på. Barnen tyckte väldigt mycket om lekrummen. De var väl egentligen inte så märkvärdiga, men man kommer ganska långt med bollhav och spelkonsoler. Bella hittade några lekkompisar och ville aldrig gå från lekrummet. Hon var med på en balans-tävling, godis-bingo och Ville Viking disco. Daniel var mest intresserad av alla spelen och hittade till slut ett rum med XBox och spelade Lego Lord of The rings så svetten skvätte överallt. Poängen var att barnen skulle ha riktigt roligt och det lyckades vi med. Fast det dröjer nog ett bra tag innan vi åker på en kryssning igen. När vi åker till Finland i juli, tar vi kvällsavgången. Hannas kryssningskvot är smällfyllt.

 

Väl framme i Åbo går vi av båten och möter mina föräldrar. Vi hade bara en kort stund på oss innan vi skulle gå ombord igen, och mina föräldrar ville påbörja sitt långa åktur hem till sig, så det blev inget långt farväl. Efter att vi kramats och barnen och mina föräldrar började gå mot bilen fick jag värsta grinpanikattacken. Jag var helt oförberedd på det. Sån där blandad känsla av lättnad av att mina föräldrar ställde upp på detta, att Marc och jag skulle ha en hel vecka barntjat-fritt och faktiskt komma iväg på en resa och så enorm saknad efter barnen redan medans jag fortfarande såg dom gå mot mina föräldrars bil.

Marc och jag vände oss om och gick tillbaka ombord, hade en drink, tog oss igenom tax-free lååååångsamt tittandes på varenda pryl dom sålde, pratade om barnen, gick tillbaka till hytten och tittade på nån stand up på TV (TV i hytten med finska och svenska kanaler!) och somnade tidigt. Spännande eller hur.

 

 

Daniel berättar sällan något om skolan självmant och när vi frågar har han svårt att komma ihåg vad de gjorde. Innan ADHD-medicineringen var skolan urtråkigt. Bara rasterna var roliga. När han började ta medicin för ett år sedan, fick han ordning på tankarna och kunde koncentrera sig på ett annat sätt och plötsligt blev matte roligt. Vi var naturligtvis väldigt glada för det här.

Så när Daniel berättade i veckan att de haft kemi i skolan och gjorde experiment och hur kul det var, högg både jag och Marc på inbjudan till skoldiskussionen från Daniel. Han fick berätta vad de hade gjort och när vi förstod att det här skulle vi kunna testa på även hemma, fick han visa vad de gjorde. De hade tagit ett kaffefilter, klippt itu det, tagit vattenlöslig tuschpenna och ritat en pytteplupp på filtret. Sedan hade de tagit en pipett och droppat en liten droppe på tuschmarkeringen och alla regnbågens färger kom fram beroende på vilken färg de hade använt. Lite häftigt faktiskt. Ett fantastiskt exempel på hur en lärare lyckats få ett ämne att bli mer levande än bara teori. Heja Broängsskolan!

Uppdaterar bloggen så sällan att det får bli en bildberättelse om vintern. Den är ju ändå över snart *håller tummarna*. (Det snöar i skrivande stund, det är INTE ok).

     Utflykt till Uttran-sjön. Isabella orkade gå ungefär 15 meter. Resten av promenaden satt hon i pulkan som jag i min stora, högst tillfälliga, visdom tog med mig.