danieljohnson

Vi har en stor TV. Den är så stor att den syns från rymden. Daniel har tagit som vana att sätta sig på en saccosäck nära tv:n. För att den är skön, har jag tänkt. Men ack så fel jag haft. En kväll satte han på sig sina glasögon och satte sig på soffan och sa i förbigående att han inte ser TV:n. Mamma Hanna vaknar äntligen ur sin dvala och förstår att nu är det dags att boka tid till optikern.

Han och jag åker till Synsam och träffar en tålmodig, men småstressad optiker som har en lång rad frågor som "Bättre eller sämre? Tydligare på det gröna eller det röda fältet? Vad är det för bokstäver på den nedersta raden?" Daniel svarar duktigt, men tappar fokuset ibland och slänger ur sig gissningar:" Y, Ö, T, P". Eller siffror, när det ska vara bokstäver. Men sekunden efter erkänner han att han faktiskt chansade. Jag ser mig själv i samma sits för 20 år sen gissandes hejvilt. Fast jag erkände aldrig.

Bilden nedan blev av ödets ironi enormt suddig. Daniel hade svårt att hitta en skön ställning på stolen. Ser ju komiskt ut. Men whatever works...
Efter undersökningen sa optikern att Daniels nuvarande glasögon har en styrka på -0,75. Han ska ha -1,75 och -2,0. För er som inte är glasögonspecialister: det är en stor skillnad. Och det är alltså inte alls konstigt att Daniel haft svårt att se vår megastora TV. Han fick välja sina glasögon själv och ville helst ha ett par gröna. De var tyvärr för stora. Till slut fastnade han för ett par snygga RayBans. (Det var 50 % rabatt på bågar :D).

Det tog en vecka innan glasögonen var klara. Vi åkte till Huddinge en eftermiddag efter jobbet och skolan. För mig är den bästa tiden med Daniel när man får vara på tu man hand med honom. Han är den finaste och roligaste killen ever med så mycket funderingar och tankar.
Han fick sitta i framsätet och bara det var ett stort äventyr. Han satt stel som en pinne hela resan och observerade precis allt. För tydligen är det så att på baksätet tittar man bara på naturen. Men på framsätet tittar man framåt i stället och ser så mycket mer.
På vägen dit hann han fundera över hur element fungerar egentligen. Därefter började han grubbla på hur trafikljusen kan känna av bilarna, och så började han prata om hur tråkigt det måste vara att vara blind. Man ser ju bara svart hela tiden. Man kan inte se på TV eller spela på iPad eller se hur ens barn ser ut. Det måste ju vara jättesvårt att träffa någon till att börja med. Jag flikade in med att det ju finns blindskrift och att de "ser" med sina fingerspetsar och träffar folk precis som de som ser. Då kom Daniel på att det kanske inte är så hemskt ändå att vara blind. Men om man är blind och döv "då är livet kört".

Väl framme i Huddinge och Synsam fick Daniel sina nya brillor. Han blev helt överrumplad av hur bra han såg med dom. Han släppte ur sig små åååååh, ooooooh, wow-läten när optikern justerade glasögonen så att de passar honom perfekt. Precis det här är hans stora charm. Han filtrerar ingenting. Han är precis som han är och låter alla se (och höra) honom.

Och så var han borta i sin nya värld. Han jämförde världen utan glasögon och världen med glasögon hela tiden. Drog ner glasögonen lite grann och såg över kanten och satte sen tillbaka dom ordentligt igen och berättade att han inte sett den där skylten tidigare eller vad det nu var för något han la ögonen på. Det är kanske 50 meters promenad från Synsam till garaget. Den tog oss minst en kvart. Han informerade att där finns det Lindrex, där finns Kappla (vi ska öva lite på korrekturläsning), att passera TeknikMagasinet var det som tog mest tid. Så mycket häftiga saker! I trädet vid scenen kunde han se enstaka löv, inte bara en gröngul massa, utan enstaka löv klart och tydligt.

Min fina kille, med en helt ny värld framför sig.