Svårt att sitta still
För ett och ett halvt år sedan fick Daniel diagnosen ADHD och började medicineras för ökad koncentrationsförmåga. Det har varit lyckat och Daniel har kunnat fokusera på skolarbetet på ett helt annat sätt än förut. Han har anpassat sig bäst till de nya omständigheterna. Jag har nog haft svårast att hitta ro med vad diagnosen innebär.
Mammor vill ju oftast skydda sina barn från allt ont. Jag blir ledsen när Daniel gör saker som de flesta barn utan diagnos inte skulle få för sig att göra. Innan du höjer på fingret och säger att allt inte går att härleda till ADHD, så säger jag att allt som han hittar på inte har någonting med ADHD att göra. Barn utan diagnoser kan också hitta på en massa bus och dumheter. Så jag skyller inte på något sätt på diagnosen, men rent emotionellt kopplar jag bus och dumheter till den, för jag blir då påmind om vad han har att kämpa emot resten av sitt liv. Jag kan inte skydda honom från det här och då blir det ju ett misslyckande i föräldraskapet på sätt och vis.
Daniel har en förmåga att göra saker innan han tänker på eventuella konsekvenserna. Medicinen hjälper honom att få tid till eftertanke. Men ibland blir det fel i alla fall.
Som igår på skolan. På fritids har de möjlighet att jobba med skolarbete som de inte hunnit bli klara med. Det här är helt fantastiskt, för det funkar verkligen inte att göra läxor hemma längre än två minuter i sträck utan att Daniel tappar koncentrationen helt och jag tappar tålamodet. Igår satt Daniel i klassrummet, strök limstift på bakdelen på sina byxor och limmade sig själv fast i sin stol. För att kunna sitta still tills jag kom och hämtade honom.
Han är medveten om sin egen diagnos och försöker uppenbarligen säkerställa att han "gör allting rätt", men det blir så fel. Han tänkte bara till punkten att han är snäll om han sitter kvar i klassrummet och sitter fint tills mamma hämtar honom. Han tänkte inte på att han kanske förstör byxorna och stolen, om beteendet är så att säga normalt, och blev väldigt förvånad över de vuxnas reaktioner på det inträffade. Det fanns tydligen ingen annan i klassrummet och inte fastnade han i stolen ordentligt heller, men ändå såg han det som viktigt att han skulle sitta still. Jag pratade med honom senare om det och sa att jag var besviken på det han gjorde, för att han vet bättre. Han började genast svamla om utegångsförbud och ditten och datten som skulle lära honom att inte göra det igen. Han kunde inte hålla fokus kvar på vårt samtal om just själva ämnet, utan svävade iväg till konsekvensen innan vi ens funderat på någon lösning.
Men det som gör ont är att han försöker vara något annat än vad han egentligen är för att alla andra runt omkring förväntar sig det. Han försöker sitta still, men har väldigt svårt för det. Han försöker lyssna snällt, men någonting annat pockar på uppmärksamheten. Han försöker visa hänsyn till andra, men något annat dyker upp som får honom att glömma bort vad det var han skulle göra. Han är världens finaste och jag hoppas att jag kan få honom att känna sig trygg i sig själv med alla talanger och brister han har utan att han ska behöva ändra på vem han är.
Det är inte lätt att vara förälder.
Mammor vill ju oftast skydda sina barn från allt ont. Jag blir ledsen när Daniel gör saker som de flesta barn utan diagnos inte skulle få för sig att göra. Innan du höjer på fingret och säger att allt inte går att härleda till ADHD, så säger jag att allt som han hittar på inte har någonting med ADHD att göra. Barn utan diagnoser kan också hitta på en massa bus och dumheter. Så jag skyller inte på något sätt på diagnosen, men rent emotionellt kopplar jag bus och dumheter till den, för jag blir då påmind om vad han har att kämpa emot resten av sitt liv. Jag kan inte skydda honom från det här och då blir det ju ett misslyckande i föräldraskapet på sätt och vis.
Daniel har en förmåga att göra saker innan han tänker på eventuella konsekvenserna. Medicinen hjälper honom att få tid till eftertanke. Men ibland blir det fel i alla fall.
Som igår på skolan. På fritids har de möjlighet att jobba med skolarbete som de inte hunnit bli klara med. Det här är helt fantastiskt, för det funkar verkligen inte att göra läxor hemma längre än två minuter i sträck utan att Daniel tappar koncentrationen helt och jag tappar tålamodet. Igår satt Daniel i klassrummet, strök limstift på bakdelen på sina byxor och limmade sig själv fast i sin stol. För att kunna sitta still tills jag kom och hämtade honom.
Han är medveten om sin egen diagnos och försöker uppenbarligen säkerställa att han "gör allting rätt", men det blir så fel. Han tänkte bara till punkten att han är snäll om han sitter kvar i klassrummet och sitter fint tills mamma hämtar honom. Han tänkte inte på att han kanske förstör byxorna och stolen, om beteendet är så att säga normalt, och blev väldigt förvånad över de vuxnas reaktioner på det inträffade. Det fanns tydligen ingen annan i klassrummet och inte fastnade han i stolen ordentligt heller, men ändå såg han det som viktigt att han skulle sitta still. Jag pratade med honom senare om det och sa att jag var besviken på det han gjorde, för att han vet bättre. Han började genast svamla om utegångsförbud och ditten och datten som skulle lära honom att inte göra det igen. Han kunde inte hålla fokus kvar på vårt samtal om just själva ämnet, utan svävade iväg till konsekvensen innan vi ens funderat på någon lösning.
Men det som gör ont är att han försöker vara något annat än vad han egentligen är för att alla andra runt omkring förväntar sig det. Han försöker sitta still, men har väldigt svårt för det. Han försöker lyssna snällt, men någonting annat pockar på uppmärksamheten. Han försöker visa hänsyn till andra, men något annat dyker upp som får honom att glömma bort vad det var han skulle göra. Han är världens finaste och jag hoppas att jag kan få honom att känna sig trygg i sig själv med alla talanger och brister han har utan att han ska behöva ändra på vem han är.
Det är inte lätt att vara förälder.
Kommentarer
Trackback
