danieljohnson

Jag satt på näst nedersta trappsteget och vaggade min arm i famnen och saknade Marc något fruktansvärt. Jag funderade på vad motsvarigheten till hjärnskakning var när det gällde armen. Det måste kännas precis som jag kände just då; armen liksom vibrerade och jag KÄNDE hur blodet rusade i ådrorna, kände armen mest i hela kroppen, det kändes helt enkelt som att jag fått en armskakning. Daniel stod bredvid mig och strök mig om ryggen. Han andades häftigt och sa:" MAMMA! Du har jättebulor i ryggen! Å nej, Isabella, mamma har gjort illa ryggen!" Jag lugnade honom och sa att jag inte slog ryggen alls, bulorna är ryggraden, det är ingen fara där. Isabella kved:" Mamma, mamma, mamma..." och ville inte äta mer frukost. Jag insåg att jag grät och hur hela situationen måste skrämt barnen och tvingade mig själv upp. Inte bara armen som gjorde ont, ena skinkan hade fått ta emot den största smällen. Där skulle jag få århundrades största blåmärke. Klappade om Daniel lite och gick på toa för att torka bort tårarna och få kontroll över situationen.

 

Jag vet inte hur det gick till riktigt. Kommer ihåg att jag kom nerför trappan och precis vid krönet försvann trappan och jag dunsade nerför 4-5 trappsteg med ett jäkla liv. Daniel hoppade till lite och skrek, sedan rusade han mot mig för att hjälpa till. Isabella satt i sin stol och kunde inte komma ner själv (vi måste fixa en bättre stol till henne), så hon satt kvar och ville ner men kunde inte och istället sa hon mamma som mantra. 

Det gick bra ändå, inga brutna ben i alla fall och så finfina barn som visar att de hyser stor empati och förmåga att trösta och hjälpa och finnas till när någon gör illa sig. Fantastiskt fina ungar <3.