Masterchef in making
Jag var hemma med febriga Daniel häromdagen. Största delen av morgonen jobbade jag och han kollade på *trumvirvel* Star Wars. Inför lunch kom han till mig:
D: Hej mamsen!
H: Hej Dansen!
D: fnitter Vad ska vi ha för lunch mamsen?
H: Jag vet inte riktigt, vi för se vad vi har för något.
D: Får jag bestämma?
H: Du kan väl ta en titt i skafferiet.
Efter lite funderande ser han triumferande ut och drar fram en spaghetti.
H: Tror du verkligen att du blir mätt på det där? Jag vill i alla fall ha minst tre.
D: fnitter Men Mamma! Han drar fram en påse pastahjul och börjar trä hjulen på spaghettin. Vi kan ha spettar!
D: Hej mamsen!
H: Hej Dansen!
D: fnitter Vad ska vi ha för lunch mamsen?
H: Jag vet inte riktigt, vi för se vad vi har för något.
D: Får jag bestämma?
H: Du kan väl ta en titt i skafferiet.
Efter lite funderande ser han triumferande ut och drar fram en spaghetti.
H: Tror du verkligen att du blir mätt på det där? Jag vill i alla fall ha minst tre.
D: fnitter Men Mamma! Han drar fram en påse pastahjul och börjar trä hjulen på spaghettin. Vi kan ha spettar!
Förvaring förshmaring
Vi har fantastiskt mycket grejer hemma. Varje gång vi åker till Ikea kommer vi hem med någon slags förvaringslösning till något. Och ljus och servetter, men det har ingenting med det här att göra. Vi har nog fler smarta lösningar hemma än mr Kamprad. Isabella verkar ha fått det här i modersmjölken för hon är superduktig på att städa upp efter sig, när hon inte är för trött eller uppjagad av sin storebror. Det är viktigt för henne att vi också lägger saker på sina rätta ställen, annars blir hon arg. Andra gånger har vi svårt att hänga med i hennes logik, men vill liksom inte hämma hennes kreativitet och ordninssinne heller. 
The only way is up!
Ja men visst, här har vi årets bästa bloggerska. Det var ett år sen jag skrev senast. Ett år! Applåder!
Och vad hände ett år sen? Jo, jag började jobba efter föräldraledigheten. Det var visst tuffare än jag trodde. Skrivandet försvann helt och hållet och musiken likaså. All energi och must sögs åt jobbet. Kvar hemma existerade en zombie-Hanna. Jag tror jag aldrig sovit lika mycket som förra året. P-a-r-t-y woohoo! Bara den slutar innan 20.30, I'm game.
Men det vände till slut och egentligen handlade det bara om att bestämma sig för att vända det. I december fick jag nog och tog ett beslut av att må bättre både på jobbet och privat, se glasen halvfulla och se och höra det fina och positiva i livet. Och det funkade! Urskönt! Så nu ska det skrivas och lyssnas och sjungas och nynnas. KOMMER att köpa piano det här året. Får nog ge mig lite på den punkten och inte skaffa the real deal, men ett piano i nån form kommer det finnas i det här huset. Längtar redan:)
Får se om jag kan lista ut hur man byter namn på Blogget, för här kommer det att stå om oss alla, inte bara Daniel. Fast who am I kidding, det troliga är ju då att namnet är detsamma även i fortsättningen:P
