danieljohnson

Daniel har gått i simskola nu 7 av 8 gånger. Han har inte klagat en endaste gång. Det här, mina damer och herrar, är en historisk händelse. Tidigare har vi testat karate och fotboll, men de var inte hans cup of tea. 

Det är skitkul att se på barnen när de övar på och hur de blir duktigare för varje dag. Daniel kämpar tappert och blir bättre han också. Men han kan glömma bort smådetaljer ibland såsom att använda benen och armarna samtidigt. Så antingen sjunker benen eller också sväljer han vatten stup i kvarten. Det är tur att de har armpuffar och vingar som ser till att han inte sjunker till botten. De skiftar mellan lilla och stora poolen och det tycker Daniel är "asgrymt". Det är roligt att se på när han simmar för han gör en massa härliga miner när han kämpar framåt. Man vet inte om han ler eller grimaserar. Han verkar inte heller bry sig om att andra barn simmar förbi honom med en elegant stil. Han kör sin egen stil med metoden ju mer det skvätter, desto snabbare går det. Hans metod håller förstås inte alls, men han simmar lyckligt vidare i sin takt och grimaserar/ler medans han kämpar för att avancera tio centimeter.

Simläraren är en äldre man som är sträng men omtyckt. Han har lärt sig barnens namn nu efter två veckor och använder Daniels namn flitigt. "Här är jag, Daniel, titta på mig." "Använd benen, Daniel, ANVÄND BENEN." "Daniel, fokusera framåt." Jag önskar att simläraren hade anledning att använda Daniel i andra sammanhang också, som han gjorde med Agnes idag:" Titta nu hur duktig Agnes är, hon använder ben och armar samtidigt och jobbar framåt. Precis så ska man göra."  Agned demonstrerar väldigt fint och simmar lika mjukt och elegant som en svan. Min son kan kanske inte använda benen och armarna samtidigt, men han är bäst på grimaser.:)

I morgon är det avslutning för simskolan. Barnens hela familj är bjuden på avslutningen. Barnen ska få en tiominuters pass med läraren och sen ska familjen få plumsa i. Eftersom Marc är ryggskadad, så blir det jag som ska representera familjen. Jag tar kanske med mig Isabella, men har lite ångest över att behöva ha koll på en miljard håll med både hyperaktiva Daniel i bassängen och superentusiastiska Isabella som älskar vatten över allt annat i bassängen. Och så ser jag inte fram emot kisspoolen. Hoppa där i efter att typ 30 barn har varit där känns så där. Jag tror det kommer att finnas många ställen med liiite varmare vatten. Blääks.
Simskolan avslutas sen med diplomutdelning och Daniel har klarat av två simmärken; Krabban och Baddaren. De köpte jag idag och ska ge till Daniel i morgon. Jag tror han kommer att blir riktigt stolt över sig själv. Och som han sa till mig idag:" mamma, du tror alltid rätt." Word.

Marc hämtade barnen från dagis och fritids idag. När de kom hem, lekte barnen tillsammans i vardagsrummet en stund. Efter ett tag kom Daniel till Marc med en tand i sin hand. Han har haft en lös tand ett tag nu och den nya tanden har redan hunnit komma fram en bra bit innan han tappade mjölktanden. Men idag alltså, hade barnen brottats på skoj och Isabella hade råkat sparka Daniel i munnen lite. Då lossnade tanden. Hepp! Isabella fixar:) Tydligen ska detta med lossnad tand innebära att tandfen kommer på besök och ger Daniel en tia under kudden. Nedan bildbevis: snyggt eller hur:) 

Den här veckan har varit en otrolig guilt trip för arbetande föräldrar. I måndags hade Daniels förskoleklass avslutningspicnic på kvällen. Fröknarna, som varit helt underbara, både krävande och stöttande, skulle tackas av. Tyvärr får Daniel nya fröknar till hösten, eftersom superfröknarna Katta och Inger bara jobbar med förskolebarn. Så några driftiga föräldrar hade anordnat pengainsamling till present och ordnat plats för picnic och lite gemensamma lekar. The Johnson family kunde dock inte vara med eftersom Daniel hade sin första simskolepass samtidigt. Guilt trip!

I tisdags fyllde Daniel 7 år. Vi sjöng på morgonen och han fick presenter på morgonen innan vi åkte till skolan. Han blev överlycklig över presenten som var Star Wars grejer förstås, The rise of Boba Fett. Några rymdskepp och minifigurer och INTE LEGO-modell, me like a lot! Det var skolavslutning med sång och fika på morgonen. Både Marc och jag var där. Typ alla andra föräldrar var välkammade och hade superfina festkläder på sig. Vi, The Johnson parents, valde delta i festligheterna i våra arbetsuniformer. Guilt trip! Fast det är väl viktigt att synas i folksamlingar så att man hittar varandra eller hur... Barnen sjöng och rektorn höll ett konstigt tal om Bamse och så avslutade talet med en ännu konstigare svammeldikt. Han tyckte säkert att det var barnvänligt, men jag säger att han hade i helt fel i det. Hela barngruppen gäspade unisont säkert hundra gånger under talet. Hur som helst så var Daniel  superglad över att vi var där, och så hade han inga svårigheter att hitta oss i folkhavet, eftersom VI HADE UNIFORMERNA PÅ. Ha! Andra barn var helt förvirrade och letade efter sina föräldrar i publiken, men hade svårt att hitta dom, för allt var svart och vitt och finkammat. Förutom vi. 
    

Sen blev det fika som sagt. Marc åkte tillbaka till jobbet. Jag stannade kvar en liten stund och fikade med Daniel. När han började springa runt, efter ca 10 minuter, åkte jag också till jobbet. Jag var tvungen att fråga om fritids verkligen hade öppet den dagen, eftersom så många barn verkade vara på väg hem med sina föräldrar. Guilt trip! Jodå, de hade öppet. Barnen fick en ros och en CD med bilder på från skolan. Första avslutningen! Det är väl lite coolt ändå och absolut något att vara stolt över!

När vi hämtade Daniel sen på eftermiddagen, hade han tydligen suttit ute och väntat länge på att bli hämtad. Guilt trip! Han ville förstås leka med sina nya leksaker. Han hann leka en stund och sen var det dags att åka till simskolan igen.

Onsdagen och torsdagen gick helt utan incidenter. Simskola bägge kvällarna. Med en Daniel som faktiskt verkar trivas där! Har vi äntligen hittat en hobby/idrott som han gillar?

Fredag hade fritids stängt. Alla fröknar hade planeringsdag. Men eftersom vi, The Johnson parents, jobbar och betalar för fritids och har rätt till barnomsorg, så hade vi begärt omsorg för Daniel för den dagen i alla fall. Eftersom alla andra i hela världen verkar ha möjligheter att stanna hemma eller ordna barnomsorg på annat håll, var Daniel enda barnet där. Guilt trip! Han ville inte gå och vara själv där. Det visade sig att en av hans kompisar också var där en stund, så det var inte så farligt i alla fall.

Men nästa år, då ska vi vara lediga under skolavslutningsveckan. Och kamma håret och ta på oss finkläder till avslutningen.