danieljohnson

Jag hatar att springa. Förstår verkligen inte finessen med det. Jag får ont i halsen på mindre än en halvsekund, flåsar/harklar/rosslar/spottar mig igenom rundan. Inte min grej alls. Däremot så går jag gärna och då fort och helst på en tuff bana. En gång när vi bodde i Tullingeberg, hängde mamma med på en powerwalk. Just den avslutade jag med en rejäl uppförsbacke. Hon, som borde ha vunnit en massa utmärkelser för sin promenadfart, fick svårt att hänga med. Nu, två barn senare, var det ett bra tag sen jag powerwalkade. Mamma skulle nog slå mig lätt.

I morse tog jag mig själv i kragen och bestämde mig för att köra igång igen. Letade säkert i en kvart efter sportBH, men hittade ingen. Bara det skvallrar om hur otroligt aktiv jag varit på träningsfronten på senare tid. Sen när jag skulle ut, ville Marc att jag skulle testa nån App på hans Iphone som visar rutten, farten, tiden och allt sånt. Så jag tog med den. I med lurarna och på med min musik och off we go.

Halvvägs ner på Broängsbacken börjar tanten i Iphonen informera mig och resten av världen högljutt att 1 minute completed, current speed 3,5 miles per hour. Det här hör jag svagt eftersom jag lyssnar på Lucie Silvas och är helt inne i musiken och texten. Jag har då absolut ingen aning om hur IPhone funkar. Fattar inte hur man stänger av ljudet av tanten. Men jag kan ju inte dela med mig av den här infon till grannskapet heller, och fattar inte hur man gör någonting med Iphone. Så jag kopplar lurarna i Marcs Iphone och hittar en Play-knapp och börjar lyssna på hans musik. Nirvana, Pearl Jam, Soundgarden och annat rockigt. IPhone-tanten informerar: "5 minutes completed, distance covered 0,5 miles, current speed 3,6 miler per hour". Courtney Love skriker sig hes i bakgrunden. Pulsen går upp av flera skäl, av Courtney Love, av tanten som informerar(=stressar) mig hela tiden om hur långt jag gått, hur snabbt jag går och hur länge jag powerwalkat och av att jag faktiskt går fort upp och ner för backar och runt Broängen. Det var hur skönt som helst, men nästa gång lämnar jag Courtney hemma och lyssnar på min musik.

Förskoleklassåret börjar närma sitt slut för Daniel. Till hösten börjar skolan på riktigt. Daniel fyller 7 år i juni! Tiden verkligen flyger med barnen. Under i princip alla dagisår har jag frågat dagisfröknarna på utvecklingssamtalen ifall de tyckte att Daniels beteende var hyperaktivt eller skiljde sig från andra barn på dagis. Under alla år har jag fått samma svar, att han är som vilken pojke som helst. Och under alla år har Marc och framför allt överanalyserande, översjälvkritiska jag känt oss otillräckliga som föräldrar som inte får vår son att lyssna eller fokusera ens kortare stunder. Han är överallt, pratar oavbrutet och har svårt att låta andra prata till punkt innan han kommer på nästa grej att prata om.

Så när Daniel började på förskoleklassen, tog jag kontakt med fröknarna och ville prata med dom om Daniel. Det här var i september, så fröknarna hade bara känt Daniel i en månad. Men de hade precis samma uppfattning som jag: en helt underbar 6-åring som är kreativ och påhittig, älskar att "läsa", visar tydligt hur han mår genom att kramas eller genom att storma ut ur rummet skitsur, har svårt att koncentrera sig när det finns andra stimulanser i rummet, har svårt att sitta still och lyssna på andra på samlingen. Fröknarna berättade att Daniel har en egen speciell plats under samlingen de gånger han har extra svårt att koncentrera sig, han sitter på ena frökens knä. Det var urskönt att höra att jag inte var helt fel ute under hela dagistiden, men det var också jobbigt att höra, jag tog det direkt som ett misslyckande som förälder. Men det viktiga här är inte hur jag tolkar saker och ting, det viktiga är att Daniel äntligen får mer förståelse än bara tjat och uppmaningar om att skärpa sig såsom det var på dagiset. Fröknarna tyckte jag skulle kontakta BUP.

Vi fick tid på BUP under hösten och gick dit tre gånger hela gänget, Daniel, Marc och jag. Det kändes väl inte som någon större hjälp. Det som vi fick utav det hela var uppmaningar om att prata med barnet på hans nivå rent fysiskt: att i princip stå på knäna när vi pratar med Daniel och på så sätt kunna se honom rakt i ögonen. Please. Vi har testar precis alla sätt att kommunicera hittills. Det andra var att vi behövde förbereda honom på alla vardagsförändringar i god tid. Om de har en utflykt i skolan, ska vi förbereda honom på det några dagar i förväg till exempel. Efter tredje besöket sa dom att det inte verkar som att Daniel har någon bokstavskombination. "Vad ni behöver göra nu är att se till att skolan gör en basutredning och efter det kommer ni kanske hit igen". Betalar jag för BUP med mina skattepengar? För hittills har de inte hjälpt oss särskilt mycket på traven.

Suck. Tillbaka till fröknarna som var lika frustrerade som vi. De skrev ihop en lång utredning om Daniel. Det stod saker i den som vi inte hade tänkt på alls. Att Daniel missade en hel del på den skolförbererande skolgången, att hans klasskompisar var frustrerade på honom, eftersom han störde lektioner. Föräldrarhjärtat brast lite till.

Tiden gick och nu i förrförra veckan fick vi veta från fröknarna att det skulle komma en psykolog till skolan för att träffa Daniel. Han träffade Daniel i tisdags och nu väntar ett möte med honom, fröknarna och oss föräldrar för att få reda på hur det gick och vad som händer härnäst. När jag frågade Daniel om hur hans dag hade varit, berättade han att han hade träffat en "bajsolog":) Vet inte riktigt hur man ska tolka det där, så jag gör inte det.

Jag hoppas bara att vad det än är som ska hända härnäst, händer snart och absolut senast innan han börjar första klassen i skolan. Daniel får nya fröknar och de kanske inte har samma tålamod och förståelse som hans nuvarande, helt underbara fröknar. Under hela resan har det varit väldigt mycket försiktighet från både BUP och fröknar, nästan som att de ursäktat sig för att uttala sig på något sätt som kan uppfattas som något negativt om Daniel. Vi har hela tiden haft inställningen: Bring it on, vad som helst som kan hjälpa oss underlätta för Daniel är bra. Även om det svider att höra. Man måste ju ta bort sig själv och sitt ego från ekvationen och fokusera bara på barnet.

Även om det finns riktigt tuffa stunder med Daniel, finns det också massvis med härliga stunder. Och de stunderna väger enkelt tusen gånger mer än de andra. Han är ju världens bästa Daniel Johnson, mitt hjärta.  

När jag var liten, var jag en idrottsjunkie. Jag var med på varenda grej som anordnades i vår lilla by mitt i det lantligaste landet i Finland bland traktorer, åkrar, kossor och boboll förstås. Jag har spelat basket, boboll, tränat höjd, häck, längd, 100m och volleyboll och varit på simskola både som elev och lärare (hur det gick till förstår jag fortfarande inte, men jag är en hejare på att lära barnen sparka i vattnet eller blåsa bubblor under vattnet), senare utbildade jag mig till bobollsdomare. På vintern var det slalom som gällde. Jag gillade framför allt lagsporterna. Det var härlig stämning på träningar, roligt på bussen på väg till och från bortamatcher och så bara känslan av att vara en del av ett lag och att tillsammans klara av en uppgift eller att tillsammans göra bättre ifrån oss till nästa gång gjorde slitet värt mödan. En bra sak av att växa upp i ett litet samhälle var för min del just att det var så lätt att gå med på allt möjligt. Det fanns inga köer till basketträningar, idrottshallen var i princip alltid öppen och öppen för alla, det fanns alltid någon man kände där. Och så fanns det fantastiska tränare förstås. Och kompisar som var likasinnade. Jag och pappa kollade på alla sportsändningar på tv tillsammans och jag lärde mig reglerna till en massa sporter som fortfarande sitter i. Men det var vår grej, mina systrar var inte ett dugg intresserade av sport och min bror var och är 6 år yngre än jag, så han tog väl över den rollen efter mig. 

Sen flyttade jag till Sverige och det blev riktigt svårt att få in foten någonstans i idrottsvärlden. Svenska tjejer i tjugoårsåldern får säga vad de vill, men det var åtminstone då, för femton år sen, stört omöjligt att bli välkomnad till deras gemenskap både inom idrotten och annars. Så idrotten föll bort. Nu när jag tänker efter, så har jag haft en finsk kompis med i all idrott som jag utövat i Sverige. Utöver jobbet förstås. För en utdelningsrunda i Gamla Stan var ett träningspass.

Men jag tycker det är viktigt att ha idrott och musik med i uppväxten och försöker föra över detta till mina barn. Familjens 16-åring har spelat fotboll länge och lär sig just nu att spela gitarr.
Daniel som fyller 7 år i juni är totalt ointresserad av allt som har med idrott att göra. Jag förstår inte varför mina gener inte tar fajten där. Han började på karate och tyckte att det var roligt i ca tre veckor. Då började han tycka det var jobbigt att man inte fick vifta och sparka hur som helst. Det fanns tråkiga regler och vett och etikett och så skulle man alltid komma ihåg att buga på väg in och ut från mattan. Gäsp. Alldeles för mycket att hålla reda på.
Sen gjorde han en kometkarriär på fotbollsbanan tillsammans med sin bästa bästis. Men det var inte heller roligt. I stället för att lyssna och lyda på tränarna, byggde han fina skulturer av gruset på banan, trampade på varenda kon tränarna hade satt på planen, funderade på varför ingen dammsugit planen för det var så grusigt, sparkade hejvilt på gruset så att dammet yrde i alla andras ögon. Han var mer av en fotbollshuligan än en spelare. Så han slutade med fotbollen också.
Nu går han på dans. Det tycker han är helt okej. Men han är enda killen där och jag vågar satsa pengar på att han inte vill fortsätta till nästa termin. Där ville han också sluta, men evil mamma Hanna har tvingat/mutat honom dit med en leksak efter halva terminen, och en annan efter slutshowen. Samt fika efter varje träning som är vår hemlis. Ingen förälder får vara med på träningen, så under träningen hinner jag gå till Tumba C och handla mat till kvällen och fika för Daniel och mig. Det är vår bästa mysstund under veckan. Bara han och jag med vår hemlis, sitter och mumsar på gott fikabröd på en parkbänk och pratar Daniel-viktiga saker som Star Wars och Star Wars. Till sommaren och hösten ska vi kanske hitta en ny, rolig idrott. Och om inte, så ska vi ändå fortsätta med våra myssöndagar, för det är väl ändå det som är viktigast. Att han mår bra och att vi gör saker tillsammans som vi mår bra av.

Det kan inte vara helt lätt att vara barn nummer två i familjen. Det borde ju i och för sig jag vara en expert på, men kommer inte ihåg ett smack från min barndom. Vilket i sig kan vara bevis nog för mitt påstående...

Andra barnet har föräldrar som inte längre ringer sjukvårdsupplysningen efter varje nysning, feber eller stukad fot. Ett duns från andra rummet orsakar inte längre en reaktion där båda föräldrarna hoppar ur sina stolar så att de välter, springer till andra rummet och krossar alla hinder på vägen och rusar fram till barnet, tar upp honom/henne och börjar tröst/finns det några brutna ben-processen. I stället tittar föräldrarna på varandra, väntar på gråtet/skriket som är på något sätt måttstock för hur ont det gjorde. Först efter gråtet/skriket påbörjar rusningen till barnet.
Första barnet fick precis all uppmärksamhet från sina föräldrar, andra barnet får nöja sig med i bästa fall 50% av uppmärksamheten. Första barnet får allting nytt. Andra barnet ärver 90% av allt han/hon har från leksaker till bilbarnstol till kläder.
Vi har inte köpt någon vinterjacka till Isabella. Vi hade två gamla från Daniel i rätt storlek. En av dom var dessutom röd, vilket jag köpte till Daniel i protest mot hetsen för blått till killar, rosa till tjejer. Den funkade perfekt nu när jag inte längre protesterar mot färgerna:) I januari sa en dagisfröken till oss att dragkedjan på Isabellas jacka gett helt upp. Ingen fara, tänkte jag, vi tar fram den andra jackan i storlek 86. Den såg skitstor ut på henne. Isabella är nog ganska liten för sin ålder och jag har inte behövt köpa kläder i större storlek på länge(=ta fram Daniels gamla kläder i nästa storlek). Tyckte ändå det var riktigt konstigt att ena jackan i storlek 86 passade perfekt, medan den andra jackan räckte nästan ner till knäna och ärmsluten behövdes vikas tre gånger för att få fram händerna. Tills jag under en av mina klara stunder kom på att jackan inte alls var storlek 86 utan 98. Kände mig dum i hela huvudet och inte precis som årets mamma. 
Det finns naturligtvis även fördelar med att vara andra barnet. Eller som i mitt fall, mellanbarnet. Jag lärde mig diplomati och att förhandla. Isabella har lärt sig att försvara sig. INGEN ger sig på henne utan att hon reagerar.

Hjälp att tyda bilden för ett ovant öga: Spiderman i Isabellas högra hand, ger styrka och högre självförtroende. Med vänstra handen håller hon Daniels hår i ett fast grepp, ger maktkänsla. Extradetalj på köpet idag: Isabella har bitit ihop tänderna för att markera att hon menar business. Daniel tycker att det här är lite roligt, men signalerar ändå med sitt kroppsspråk att han blivit tvåa i denna kamp. Isabella kicks ass:) Mamma hade inga problem med att hinna ta kortet. Hjälpte sedan Daniel ur Isabellas grepp.