danieljohnson

Jag springer nu mina två varv runt Brosjöns motionsslinga varannan dag. Det går upp och ner, men det börjar bli lättare för varje gång. Jag springer fortfarande i snigelfart och försöker hårt att hålla min löpning som min egen och inte blanda in några andra eller deras prestationer på vad jag gör. Det är inte alltid lätt.

Häromdagen när det var en riktigt varm och kvav dag, hade jag en mindre bra dag på löpspåret. När jag var nästan klar med första rundan blev jag omsprungen av en annan löpare. Han hade ett gasell-likt löpsteg och högt tempo och såg väldigt fräsch ut. Jag ville genast öka tempot, men förstod att det inte skulle hålla hela andra varvet. Killen hade löparlinne på sig och tajta löparbrallor. Han kunde förmodligen knäcka nötter med sin tajtatajta rumpa. Jag å andra sidan hade det tungt just då. Sprang i min snigelfart, svetten sprutade till höger och vänster, mitt ansikte kunde ha lyst upp det mörkaste mörkret i rött sken och jag tvivlade på att jag skulle orka ett varv till. Här kommer envisheten till bra användning. Jag fortsatte till andra varvet och tvingade mig runt. Orkade dock inte sista uppförsbacken och var tvungen att gå i några hundra meter, men gav inte helt upp utan började springa sedan igen och sprang klart till slutet.

Målen med springandet är de här:
1. Få bättre kondition
2. Gå ner i vikt ca 5 kg
3. Tre varv = 7,5 km innan vintern.
4. Fyra varv = 10 km innan nästa sommar
Forsättning följer...

I juni hade Bellas dagis sommarfest. Det innebar picnic på gräsmattan bakom dagiset med alla avdelningens barn och barnens familjer. Jag vill helst undvika sådana tilltvingade saker med en massa folk som jag inte känner. De hålls alltid på kvällen, då Daniels medicin inte längre verkar och med andra ord går min energi åt att försöka få honom att uppföra sig någorlunda. Hans höga energi gör ofta att andra barn tycker han är jobbig och de kan också bli rädda för honom. Han tänker inte på att hans intensivitet kan vara skrämmande. Och det är absolut inte hans avsikt heller, han vill vara snäll och leka med andra barn precis som alla andra. Jag tänker inte förklara för främlingar att min son har ADHD och kan därför uppfattas som vild och ouppfostrad och att vi varken kan eller orkar reagera på precis varje ljud eller beteende som avviker från normen. Men klart han ska vara med. Han är en oerhörd viktig person i Isabellas och våra liv och ska därför vara med på hennes stora dag.

Vi åt picnic, småpratade med de närmaste familjerna och med fröknarna, barnen sprang omkring och lekte. Sen sjöng småbarnen några barnvisor och så fick de en ballong och ett kort var från fröknarna. Bella var förstås stolt som en tupp och glad över ballongen och kaninkortet. Vi har haft turen att ha en fantastisk duktig fröken för Bella, Susanne. Vi måste se till att köpa någon present till henne som tack för småbarnsdagistiden. Synd att hon inte hänger med till storbarnsavdelningen. Men vi hoppas att det finns en lika duktig pedagog även där, som vi får bra kontakt med.

Bella får sin ballong från Susanne.

I förra veckan låste jag in mig i badrummet för att få duscha ifred. Jag hann shamponera håret när Isabella hade förstått att mamma inte var kvar i hennes synfält, kommit upp och börjat knacka på dörren och ropa på mig. Jag bestämde mig för att ignorera det helt. Det fanns ju andra hemma också som hon kunde vända sig till med sina problem. Men hon gick ingenstans, utan fortsatte knacka på och ropa på mamma. Till slut blev hon ledsen och grät ett bra tag utanför dörren. Och sen blev det tyst.
Så jag duschade klart i lugn och ro. När jag sen var klar och låste upp dörren, möttes jag av en stor kisspöl utanför badrumsdörren. Då kände jag mig sådär lagom stor. Isabella satt på golvet i Daniels rum och läste en bok med tårar kvar på sina kinder. Jag tog av kisskläderna och satte på torra och förklarade för henne (mig själv?) att jag var mitt i duschen och kunde inte öppna dörren, men att det finns en potta även nere och pappa kan också hjälpa henne med att gå till pottan. Bella bara tittade på mig likgiltigt och fortsatte "läsa" i sin bok.

I går hände samma sak, fast inte alls. Jag duschade och hörde hur någon knackade på dörren. Av dåligt samvete kliver jag ur duschen och öppnar dörren. Där står Daniel och säger alldeles uppspelt:" Mamma, jag fick tre bananer på en gång. Det måste vara ett rekord, eller hur?" Sen går han tillbaka till sitt rum och fortsätter spela Fruit Ninja på min mobil. Kvar i dörren står jag och mumlar svar i stil med "ja, det låter som ett rekord" och undrar om inte det där kunde ha väntat en stund.

Jag har alltid haft svårt för att springa längre sträckor. I skolan skulle vi springa 1500m varje år och jag hatade det varje gång, fast idrott har alltid varit en av mina favoritämnen i skolan. Men just att springa kunde jag inte begripa mig på. Jag fick direkt ont i halsen, hade svårt för att få luft, slem flög överallt och urk, det fanns inget runners high att snacka om. Så jag slutade försöka. Jag var kortdistanslöpare som ung. Testade 100m, korta häck, hade nåt försök på stafettlag på 100m, spelade basket och boboll. Inget av dom kräver att man springer långa sträckor i ett. Basket kanske egentligen, men det tänkte man inte på där på planen.

Så när jag flyttade till Sverige, sadlade jag om till att promenera. Jag är grym på powerwalking. Kan köra långt och håller en hög, jämn fart. Det har bara varit svårt att hålla igång regelbundet. Tycker det är svårt att komma hemifrån och lämna barnansvaret över till Marc helt och hållet bara för att jag ska ha egentid. Men nu har han börjat peppa mig rejält för att komma ut. Så då känns det som att det är okej att ta tiden.

Jag har länge gått runtomkring i Broängen, men den rundan blev trist till slut. Så nu i veckan testade jag slingan ute vid Brosjön. Den är mer kuperad och underlaget är ju mycket skönare än asfalt. Den är dock bara 2,5 kilometer lång, så man får gå flera varv för att komma upp till ordentliga avstånd. Första gången jag var där gick jag först ett varv och sen på andra varvet bestämde jag mig för att springa lite. Jag tror jag kommit på varför jag haft så svårt för att springa: jag har börjat springa för fort. Så jag höll snigeltempo och sprang kanske en tredjedel av slingan. Det är lätt det längsta jag någonsin sprungit i en sträcka.

I förrgår åkte jag dit igen och bestämde mig för att börja med att springa och se hur långt det bär. Och jag sprang slingan runt två gånger: 5 kilometer! Fick inte ont i halsen och behövde inte snora runt hela Brosjön. Det kändes faktiskt helt okej. I mitten på andran rundan kände jag att det inte kommer att gå hela vägen. Men när jag väl började känna efter ifall kroppen säger ifrån, så var det inte kroppen som inte orkade, det var knoppen som tvivlade. Så jag tvingade bort tvivlen och sprang hela vägen till bilen. Är väldigt stolt över mig själv och glad över att jag ändå försökte, fast det inte gått vägen förut.

Hade ont igår och att gå nerför trappan var inte roligt. Men det var ändå ingenting mot idag. Aj! Så vi får se om det blir löprunda idag eller om det blir Powerwalk. Men jag ska springa fler gånger, vill kunna ta ett varv till och på sikt vill jag orka 10 km. Stora drömmar:)

Det är intensiva pott-träningsdagar hemma hos oss. Bella ska börja på storbarnsavdelningen till hösten och som 3-åring är det ändå dags att släppa blöjorna. Hon har inte riktigt varit mogen för tanken innan, har varit totalt ointresserad av pottan och satt igång en skrikshow galore om vi varit mer handfasta i styrningen mot pottan. Men på semestern fick det bli början på pott-träningen oavsett vad hon hade att säga till om saken.

Det började halvbra. När vi kom fram till mina föräldrars hus i Finland och hade packat ur all pick-pack ur bilen, kunde vi konstatera att vi glömt pottan hemma. Så det fick bli toalett i stället tills mummi fixade fram en lånepotta. Det blev många pölar på golv och mattor och mycket vägran i början. Men sen hittade vi något som vi trodde skulle hjälpa: Hello Kitty toapapper. Och det blev succe hos lilltjejen:) Då fick vi henne att sitta på pottan ibland i alla fall.


Det gick fram och tillbaka under Finlandssemestern. Efter en mindre lyckad dag förklarade jag för Bella att hon ska börja på storbarnsavdelningen efter sommaren och att hon då ska kunna använda pottan i stället för blöjan för att hon ska kunna vara på storbarnsavdelningen (inte helt sant, men det vet ju inte hon). Hon for upp handen som om hon gjorde honnör och sa:" Ja, kapten Krok! Jag ska kissa i pottan!" Sötis.