danieljohnson

Daniel ska åka skridskor med skolan nästa vecka. Vi har förstås inga skridskor i hans storlek (som om vi skulle ha skridskor i någon storlek, höhö). Så jag letade och hittade ett par i rätt storlek på Blocket. Idag åkte vi till Vårberg för att prova och kanske köpa dom.

 

Det fanns två ringklockor på dörren. Den första lät inget, så jag plingade på den andra också. En man öppnade dörren och jag började presentera mig:" Hej, det är jag som är Hanna och jag kom för att..." Jag slutade prata för mannen viftade händerna och ljudade något som jag förstod betyder att han inte kan höra eller prata, han är döv. Daniel blev genast fascinerad. Vi gick in efter mannen och började prova skridskorna. Daniels fokus låg någon helt annanstans. "Varför blev du döv? Hur blev du det? Bor du här alldeles ensam och är döv? Varför har du tv om du är döv? Måste vara svårt att använda telefonen när man är döv." Jag svettades både av värmen från min jacka och av Daniels frågor. Jag försökte få Daniel att prova på skridskorna och tänkte samtidigt att jag inte kan komma ihåg när jag hört ordet döv användas så mycket under en dag och framför allt inte i sällskap med den döva. Jag sa efter varje fråga:" Daniel, han kan inte höra dig, eftersom han är döv."

Daniels frågor fortsatte hagla över stackars främlingen med skridskorna. "Hör du mig? Hör du mig nu?" En liten paus. "Hör du mig nu?" Jag var klar med skridskorna, de passade. Den trevliga, tålmodiga mannen gjorde tummen upp med en frågande min. Jag svarade med tummen upp och kände mig genast jättedum, varför nickade jag inte bara. Han fick pengarna, vi fick skridskorna. Daniel och jag gick ut och Daniel fortsatte fråga om döva hela vägen till bilen.

 

Jag förstod senare att den tysta ringklockan visst funkade, måste ha varit en blinkande lampa eller något liknande. Det var bara jag som inte "hörde" det. Man kan visst vara döv på många olika sätt.

Marc och jag flyttade bokhyllan från vardagsrummet till vårt sovrum häromdagen. Vi behöver hitta ordning i vardagsrummet och med barnen är bokhyllan i konstant röra oavsett hur många gånger man (=jag) organiserar om böckerna. Så den flyttades till ovanvåningen. Jag pysslade med böckerna och hade lämnat mobilen på köksbordet. När Marc kom till köket senare, var mobilen borta. Bella hade knyckt den, lyckats klura ut hur man tar bilder utan att låsa upp mobilen och så tog hon 150 bilder i stil med de följande bilderna.