No worries
”Jag vill inte göra dig orolig, men tycker du bör få veta vad jag observerat. Men oroa dig inte. Daniel är själv ganska mycket på rasterna och när han var här hos mig så hade jag svårt att få ögonkontakt. Men det är ju uppenbart att det är en smart kille. Jag vill inte att du ska känna någon oro.”
Allvarligt talat, hur många gånger ska skolsjuksköterskan säga åt mig att inte oroa mig? För mig gick gränsen till oro på två gånger. När hon sa det för tredje gången var jag tvungen att gå ut från arbetslokalen och stå i kalla mars-luften och försöka hålla balansen och fortsätta andas i lugn takt. Vad är det hon försöker säga? Ut med språket! Jag måste fortsätta jobba och se samlad och lugn ut fast oron river sönder hela innanmätet. Jo, skolsyrran trodde att Daniel kanske har Aspergers också för att matcha hans diagnos på ADHD. Toppen. Fint. Verkligen kalasnyheter. Har inte den här underbara lilla killen tillräckligt med trösklar att kliva över redan nu? Nejnej, släng på lite fler funktionsnedsättningar så att det blir ännu fler utmaningar i livet. Man växer ju bara med utmaningar!
Nu är det bara skolsyrran som tror något, vi har inget diagnos på Aspergers och jag tycker inte att vi har tillräckliga skäl till att gå vidare med frågan heller i detta nu. Men ååååå vad det här stör mig! Jag är rädd att Daniel råkar ut för utfrysning och mobbing i skolan pga hans ADHD. Det räcker att ”fel” föräldrar vet och säger idiotiska saker om ADHD och så är det igång. Barn är ju bara barn och tänker sällan längre än vad som får dom att skratta. Hur personerna bakom tar det att andra skrattat åt honom/henne utvecklas först långt senare, om någonsin.
Jag har själv funderat på det här med kompisar, varför leker Daniel ibland själv i skolan när jag hämtar honom, varför är det bästa han vet att kolla på Pokémon på iPaden, varför är han som lugnast när han är själv. Tänk om det finns något annat han behöver hjälp med för att kunna leva ett bättre liv. Är hans liv på något sätt sämre än någon kompis liv för tillfället? Kunde vi som föräldrar göra mera? Jag vill eliminera så många trösklar som jag bara kan från hans väg så att han får leva bästa möjliga livet för just honom. Och jag vill se en livfull, energisk kille som har empati och som orkar vänta på sin tur och delar med sig och som också lyssnar på andra. Utan att droga honom till oigenkännlighet.
Det var tungt att höra skolsyrrans misstankar, för att jag haft de tankarna själv också. Resten av dagen gick i en dvala. Klistra på jobbansiktet. Må berg och dalbana inombords. Också hälsosamt. Men nödvändigt för att jag ska kunna funka, andas och prestera.
Min älskade, älskade Daniel, mitt hjärta.
Allvarligt talat, hur många gånger ska skolsjuksköterskan säga åt mig att inte oroa mig? För mig gick gränsen till oro på två gånger. När hon sa det för tredje gången var jag tvungen att gå ut från arbetslokalen och stå i kalla mars-luften och försöka hålla balansen och fortsätta andas i lugn takt. Vad är det hon försöker säga? Ut med språket! Jag måste fortsätta jobba och se samlad och lugn ut fast oron river sönder hela innanmätet. Jo, skolsyrran trodde att Daniel kanske har Aspergers också för att matcha hans diagnos på ADHD. Toppen. Fint. Verkligen kalasnyheter. Har inte den här underbara lilla killen tillräckligt med trösklar att kliva över redan nu? Nejnej, släng på lite fler funktionsnedsättningar så att det blir ännu fler utmaningar i livet. Man växer ju bara med utmaningar!
Nu är det bara skolsyrran som tror något, vi har inget diagnos på Aspergers och jag tycker inte att vi har tillräckliga skäl till att gå vidare med frågan heller i detta nu. Men ååååå vad det här stör mig! Jag är rädd att Daniel råkar ut för utfrysning och mobbing i skolan pga hans ADHD. Det räcker att ”fel” föräldrar vet och säger idiotiska saker om ADHD och så är det igång. Barn är ju bara barn och tänker sällan längre än vad som får dom att skratta. Hur personerna bakom tar det att andra skrattat åt honom/henne utvecklas först långt senare, om någonsin.
Jag har själv funderat på det här med kompisar, varför leker Daniel ibland själv i skolan när jag hämtar honom, varför är det bästa han vet att kolla på Pokémon på iPaden, varför är han som lugnast när han är själv. Tänk om det finns något annat han behöver hjälp med för att kunna leva ett bättre liv. Är hans liv på något sätt sämre än någon kompis liv för tillfället? Kunde vi som föräldrar göra mera? Jag vill eliminera så många trösklar som jag bara kan från hans väg så att han får leva bästa möjliga livet för just honom. Och jag vill se en livfull, energisk kille som har empati och som orkar vänta på sin tur och delar med sig och som också lyssnar på andra. Utan att droga honom till oigenkännlighet.
Det var tungt att höra skolsyrrans misstankar, för att jag haft de tankarna själv också. Resten av dagen gick i en dvala. Klistra på jobbansiktet. Må berg och dalbana inombords. Också hälsosamt. Men nödvändigt för att jag ska kunna funka, andas och prestera.
Min älskade, älskade Daniel, mitt hjärta.
