Braindead

Jag har haft svårt att sova i veckor. Förmodligen för att hjärnan går på högvarv och grubblar på en massa. Framför allt är det nog jobbrelaterat men också framtidsoro tack vare just jobbet. Och eftersom jag är diplomerad oroare, oroar jag mig för att jag oroar mig och kan inte sova för att jag oroar mig för att jag inte kan sova. Jag vet. Det är inte lätt att vara jag. 
Det kan man också oroa sig för, men jag har inte kommit riktigt dit än. Nästa vecka kanske.

Det här är oroväckande därför att "att sova" har alltid varit min superkraft. Jag är skitduktig på att sova. Jag somnar på en nanosekund, på beställning och kan, trots att jag lagt mig tidigt, sova sent. Jag kan hur lätt som helst somna om trots att jag blivit väckt av , säg, barn.

Men nu funkar det alltså inte. 

Jag är lättretlig, snabbirriterad, kort i tonen, jobbig mamma som använder stora bokstäver för ofta och för snabbt. Så det här har märkts.

Men nu börjar hjärnan klappa ihop. Hoppas den håller till fredagen, för då är jag föräldraledig med Bella och kan årminstone försöka koppla bort jobbet en liten stund.
Idag åkte jag från HK till mitt ena kontor. Ska svänga till vänster och gör det också. Får typ 9G i kroppen, eftersom jag glömmer bort att bromsa. Jag bara svänger i samma fart som jag kört på raksträckan. GLÖMMER BORT ATT BROMSA. Allvarligt.

Hoppas på ordentlig sömn inatt, annars blir morgondagen en lång spännande (livsfarlig) resa. 

A beautiful mind

Daniel ligger i badet och väntar på att karet ska fyllas på med vatten. Han sitter stilla och stirrar på vattenytan. 
"Mamma, nu när jag ligger här, tänker jag på döden. Undrar hur det känns att vara död. Känns det alls? Jag hoppas det. Det skulle vara konstigt om det bara slutar där. Jag tror att när vi dör, föds vi igen som någon annan, men utan att vi minns något från förut. Tror du att det kan vara så?"
Jag säger att det ju inte går att veta, eftersom vi inte kommer ihåg något.

"Mamma, de borde verkligen vara mer realistiska när de gör zombie-filmer. Jag menar kropparna har ju varit begravda i månader, ibland i hundratals år, då ser man inte så bra ut. Det borde dom som gör zombie-filmer tänka på. 
Äter zombies verkligen människohjärnor? Blir de människor då igen? Om en zombie äter en människohjärna och blir människa, vill de andra zombies äta upp den då?"
Jag har inga svar, jag vet inget om zombies. Var kommer allt det här ifrån?

Daniel bubblar vidare:" Undrar hur jorden blev till? Den kan ju inte ha bildats ur ingenting, det måste ha funnits någonting. Tror du att vi är de enda människorna i universum? Det kan ju finnas människor i andra universum. Vetenskapsmän säger att det inte är möjligt att det funnits liv på andra planeter för det saknas luft där. Jag tycker de tänker konstigt då. Det är ju inte säkert att aliens behöver luft för att leva. Vetenskapsmän bara tänker att aliens måste vara som vi, men det tror inte jag på. Luft kanske är giftigt för aliens. "

Jag har stängt av kranen för länge sen. Jag älskar de här stunderna, när Daniel stannar till, låter tankarna vandra och när han delar med sig av sina funderingar. Ibland handlar funderingarna om döden och zombies, ibland om andra saker. 

Daniel ställer sig upp, badstunden är slut. Min underbara son, with a beautiful mind. 

Min är Så mycket bättre

Daniel och jag satt och tittade på Så mycket bättre. Det var avsnittet där Agnes hyllades av de andra artisterna. Programmet berörde Agnes medverkan på prinsessbröllopet, där Agnes fick äran att sjunga en nyskriven låt till brudparet tillsammans med Björn Skifs. Bilderna var från kyrkan där Agnes och Björn sjöng för fulla halsar och kronprinsessan och prins Daniel lyssnade med glänsande, tårglittrande ögon. Medan vi såg på detta, ställde sig min Daniel sakta upp och stod stilla. Han stirrade på tv-skärmen som förtrollad. När sekvensen med bröllopet var över sa Daniel: " Mamma! Tur att han har sånt där metallfärgat på en del av sina glasögon som inte jag har!" Jag frågade ifall han tycker att han är lik prins Daniel. "Ja..." svarade han generat. Jag sa att han är min prins Daniel. " Eh men MAMMA!" utropade han. Samtidigt som han försökte gömma sitt leende ♥.
 
 

RSS 2.0