Hello goodbye
I söndags åkte jag till Arlanda för att hämta min mamma, som kom till oss för att vara med barnen under höstlovsveckan. Jag hade gott om tid och stod och väntade på henne vid utgången på terminal 5. Jag stod inte ensam, en hel koloni av väntande mammor, pappor, döttrar, söner och vänner stod där förväntansfulla och ivriga att träffa de resande.
Jag blir enormt berörd av möten. Jag behöver inte känna människorna, det räcker att känslan syns i mötet, så får jag tårar i ögonen. Så här jag har varit sedan jag fick barn. Var väl en rejäl känslomänniska redan innan, men då tippade det över till overload. Ändå plågar jag mig själv med program som "Spårlöst" där människor söker efter sina familjemedlemmar som de tappat kontakten med av en eller annan anledning. Många i just det programmet har blivit adopterade och söker efter sina rötter och svar. Varje avsnitt avslutar jag med att torka bort tårar.
Där på flygplatsen fanns det småbarn som väntade med en vuxen på ena föräldern och direkt när de dök upp i dörren sprangs det fram till mamman/pappan och lyckan i den stunden var helt enorm. Det fanns föräldrar som hämtade sina tonårsbarn. Mötena där var inte lika glädjesprutande, ingen sprang någonstans, förädrarna gick fram till barnen med lite osäkra steg och mötte barnen med halvt obekväma kramar, förde nästan lite konstlade diskussioner om hur resan varit och om barnen fått någon mat i sig och om pengarna räckte till. Ett flyg från Peking hade precis landat och jag fick bevittna många möten med mycket glädje, men få känsloyttringar. Inga kramar, men många bugningar. För en utomstående icke-asiat verkar det väldigt stramt och uppstyrt på något sätt, men vem är jag att ifrågasätta en tradition sedan tusentals år? Det finns alldeles säkert mycket mer som sägs och utrrycks i den djupa bugningen än vad jag någonsin kommer att förstå.
Ett av de mest kära minnen av ett möte jag har kan jag ha skrivit om förut. Det var mellan Marcs Alzheimers-sjuka mamma Marleen och hennes svägerska Sylvia för 6 år sedan i Kalifornien. Marleen var redan då rejält sjuk i Alzheimers och hade tappat förmågan att bilda förståeliga meningar och göra sig förstådd. Hon träffade sin svägerska för första gången på tiotals år och första gången som sjuk, och man kunde se att Marleen kände igen Sylvia och man kunde höra att hon försökte säga något, men ut kom bara bokstäver i följd utan någon mening. De kramade varandra och rörde varandras ansikten och hela mötet var fyllt av kärlek och värme. Jag trodde mitt hjärta skulle explodera och jag var tvungen att gå ifrån rummet. Det är det finaste mötet jag någonsin bevittnat.
Men jag skulle ju hämta mamma. Hon är inte en van resenär. Hon är osäker på andra språk än finska och hittar inte alltid logik i flygplatsens skyltar. Oftast följer hon efter den stora massan och hoppas att de ska dit hon ska. Att hämta henne är därför alltid lite av ett äventyr. Till slut kom hon ut och jag gjorde mitt dotter-hämtar-sin-mamma -approach och gick fram till henne lugnt och sansat och kramade om henne, tog en av väskorna och pekade mot parkeringen. Snart skulle jag få bevittna ett nytt möte med glädjetjutande barn som träffar sin mormor. Life is good today:)
