Dust yourself up and try again
Norsborg en tisdagseftermiddag. Marc och jag snabbgår till Barn- och Ungdomspsykiatrins mottagning. Vi har möte med en kurator och en psykolog om en minut. Utanför porten sitter två unga kvinnor och röker. De står upp och flyttar på sig när vi kommer. Jobbar dom här, hinner jag tänka och tycker återigen illa om stället. En trappa upp är glasdörren till BUP låst. Jag ringer på. En man reser sig från receptionistens plats och går iväg utan att öppna dörren. Jag tycker ännu mer illa om stället. Klockan har redan passerat vår mötestid och jag är stressad. Den här stressade människan är inte min makes favoritfru. Marc lugnar ner mig och ber mig att inte ringa på igen riktigt än. En kvinna uppenbarar sig från andra hållet inne på BUP och öppnar dörren åt oss, frågar vem vi ska möta och ber oss att slå oss ner medans vi väntar.
Psykologen som inte äger en hårborste möter oss, tar i hand och informerar oss att Karin sitter och väntar på oss. Jag gillar inte psykologen. Allt hos henne får mig att vilja gå därifrån. Rösten, hur hon tar i hand, hur hon sätter upp sina glasögon på huvudet och sen tillbaka efter två sekunder, hur hon inte verkar förberedd för mötet för fem öre, hur hon förra gången pratade med Daniel: " Daniel, hoohoo!", håret. Kan man tycka illa om en person pga personens hår? Jag tror jag gör det. Det kan förstås ligga andra orsaker bakom ogillandet också, som att det var ett år sen vi började resan hos BUP och Daniel inte har fått någon hjälp av dom än. Karin sitter inte, hon står och väntar på oss. Karin är en kurator som inte heller har lärt sig att ta i hand. Det är som att skaka hand med en gardin, inget tryck tillbaka, bara slapp hand.
Men Karin är förberedd. Hon ger oss några enkäter som hon satt ihop inför mötet, hon frågar ifall vi ger samtycke till att hon tar ut information ur sjukjournalen för Daniel, hon ger psykologen med håret ett häfte med frågor och hon sätter sig mittemot mig med ett block och en penna i högsta hugg. Psykologen med håret tittar frågande på Karin och frågar ifall Karin tänkt att hon ska ta frågorna. Karin svarar jakande. Psykologen säger Jahaaaa? med frågande intonation på uttalet. Psykologen börjar fråga oss om Daniel med början på graviditeten. Hon fortsätter sen med frågor om småbarnstiden upp till nu. Hur är Daniel socialt, kan han leka med andra barn, är han den som bestämmer eller den som följer andra i lek, hur beter han sig vid middagsbordet, hur är relationen mellan Daniel och föräldrarna, vad tyckte fröknarna på dagis, vad tyckte fröknarna på sexårsverksamheten, vad tycker fröken nu? Är han verbal, har han några tics, vad tror ni själva att det är, tror ni att han har ADHD? Är han ljuskänslig, är hans hud känslig, har han svårt för vissa kläder? Jag undrar varför de ber mig att göra en analys på min egen son. Jag är inte kvalificerad att svara på det, så jag skuttar runt frågan. Det är inte jag som är utbildad i frågan som ni. Och hoppas att de hör min poäng: hjälp min son.
Jag pratar och maler på, Marc berättar ur sin synvinkel. Jag känner tidspressen hela tiden. Det har gått ett år, det här ska gå snabbt, jag tycker Marc ska svara snabbare, jag ska tänka snabbare och inte glömma bort något. Tänk om jag glömmer bort någon superviktig detalj och hela hans framtid blir fel på grund av det? Daniel har redan missat ett år av skolförberedelser för att dessa samma kvinnor för ett år sedan sa att det är i alla fall ingen bokstavskombination er son har. För en månad sedan sa samma kvinnor att det är ju väldigt tydliga signaler på ADHD som er son har. Fast det kanske inte är bokstavskombination? Jag är ju inte utbildad i frågan och kan ha fel. Klockan har passerat halv fyra. Psykologen med håret tar en titt på klockan på väggen och förlorar sig själv i tankar på något annat än det viktigaste i mitt liv. Även Karin tappar fokuset en nanosekund. Jag tänker på ironin i det hela. Vi sitter här för att vår son har svårigheter att koncentrera sig och fokusera på uppgiften. Hans skolliv står på spel och dessa två kvinnors blickar flackar och tankar rusar någon annanstans. Jag vill helst att Karin ska fråga, men psykologen ställer frågorna. Jag har svårt att förstå vad hon säger ibland, hon pratar ibland med handen för munnen. Är det något psykologtrick?
Psykologen rundar av mötet och för samtidigt att samtal med Karin fylld med psykolog/kurator-lingo. Marc och jag försöker hänga med, men lyckas inte. Vi har ju fyra månader på oss, säger psykologen. Jag stoppar henne och ber om en förklaring. Vad menar dom med fyra månader? Psykologen förklarar att när de väl öppnat en utredning har de fyra månader på sig att avsluta den, så det är ingen stress. Nästa steg är skolobservation som de tänker göra om en månad. Jag säger att med tanke på Daniels första skoldag, som var en av världshistoriens sämsta första skoldagar, hade jag hoppats att skolobservationen gjordes igår. Jomen nya läraren och Daniel och rutinerna och det måste gå minst en månad säger både Karin och psykologen. Jag håller egentligen med, men Daniel går omkring och missar fyra månader till för att damerna inte kom till skott för ett år sedan. Är inte ett år mer än fyra månader? Jag är inte utbildad i den frågan heller, så jag kan ha fel. Kan varken bokstäver eller siffror tydligen. Jag är frustrerad, och kämpar för att hålla tron på hjälp från BUP vid liv. Men Daniel ska jag krama extramycket ikväll.
Psykologen som inte äger en hårborste möter oss, tar i hand och informerar oss att Karin sitter och väntar på oss. Jag gillar inte psykologen. Allt hos henne får mig att vilja gå därifrån. Rösten, hur hon tar i hand, hur hon sätter upp sina glasögon på huvudet och sen tillbaka efter två sekunder, hur hon inte verkar förberedd för mötet för fem öre, hur hon förra gången pratade med Daniel: " Daniel, hoohoo!", håret. Kan man tycka illa om en person pga personens hår? Jag tror jag gör det. Det kan förstås ligga andra orsaker bakom ogillandet också, som att det var ett år sen vi började resan hos BUP och Daniel inte har fått någon hjälp av dom än. Karin sitter inte, hon står och väntar på oss. Karin är en kurator som inte heller har lärt sig att ta i hand. Det är som att skaka hand med en gardin, inget tryck tillbaka, bara slapp hand.
Men Karin är förberedd. Hon ger oss några enkäter som hon satt ihop inför mötet, hon frågar ifall vi ger samtycke till att hon tar ut information ur sjukjournalen för Daniel, hon ger psykologen med håret ett häfte med frågor och hon sätter sig mittemot mig med ett block och en penna i högsta hugg. Psykologen med håret tittar frågande på Karin och frågar ifall Karin tänkt att hon ska ta frågorna. Karin svarar jakande. Psykologen säger Jahaaaa? med frågande intonation på uttalet. Psykologen börjar fråga oss om Daniel med början på graviditeten. Hon fortsätter sen med frågor om småbarnstiden upp till nu. Hur är Daniel socialt, kan han leka med andra barn, är han den som bestämmer eller den som följer andra i lek, hur beter han sig vid middagsbordet, hur är relationen mellan Daniel och föräldrarna, vad tyckte fröknarna på dagis, vad tyckte fröknarna på sexårsverksamheten, vad tycker fröken nu? Är han verbal, har han några tics, vad tror ni själva att det är, tror ni att han har ADHD? Är han ljuskänslig, är hans hud känslig, har han svårt för vissa kläder? Jag undrar varför de ber mig att göra en analys på min egen son. Jag är inte kvalificerad att svara på det, så jag skuttar runt frågan. Det är inte jag som är utbildad i frågan som ni. Och hoppas att de hör min poäng: hjälp min son.
Jag pratar och maler på, Marc berättar ur sin synvinkel. Jag känner tidspressen hela tiden. Det har gått ett år, det här ska gå snabbt, jag tycker Marc ska svara snabbare, jag ska tänka snabbare och inte glömma bort något. Tänk om jag glömmer bort någon superviktig detalj och hela hans framtid blir fel på grund av det? Daniel har redan missat ett år av skolförberedelser för att dessa samma kvinnor för ett år sedan sa att det är i alla fall ingen bokstavskombination er son har. För en månad sedan sa samma kvinnor att det är ju väldigt tydliga signaler på ADHD som er son har. Fast det kanske inte är bokstavskombination? Jag är ju inte utbildad i frågan och kan ha fel. Klockan har passerat halv fyra. Psykologen med håret tar en titt på klockan på väggen och förlorar sig själv i tankar på något annat än det viktigaste i mitt liv. Även Karin tappar fokuset en nanosekund. Jag tänker på ironin i det hela. Vi sitter här för att vår son har svårigheter att koncentrera sig och fokusera på uppgiften. Hans skolliv står på spel och dessa två kvinnors blickar flackar och tankar rusar någon annanstans. Jag vill helst att Karin ska fråga, men psykologen ställer frågorna. Jag har svårt att förstå vad hon säger ibland, hon pratar ibland med handen för munnen. Är det något psykologtrick?
Psykologen rundar av mötet och för samtidigt att samtal med Karin fylld med psykolog/kurator-lingo. Marc och jag försöker hänga med, men lyckas inte. Vi har ju fyra månader på oss, säger psykologen. Jag stoppar henne och ber om en förklaring. Vad menar dom med fyra månader? Psykologen förklarar att när de väl öppnat en utredning har de fyra månader på sig att avsluta den, så det är ingen stress. Nästa steg är skolobservation som de tänker göra om en månad. Jag säger att med tanke på Daniels första skoldag, som var en av världshistoriens sämsta första skoldagar, hade jag hoppats att skolobservationen gjordes igår. Jomen nya läraren och Daniel och rutinerna och det måste gå minst en månad säger både Karin och psykologen. Jag håller egentligen med, men Daniel går omkring och missar fyra månader till för att damerna inte kom till skott för ett år sedan. Är inte ett år mer än fyra månader? Jag är inte utbildad i den frågan heller, så jag kan ha fel. Kan varken bokstäver eller siffror tydligen. Jag är frustrerad, och kämpar för att hålla tron på hjälp från BUP vid liv. Men Daniel ska jag krama extramycket ikväll.
Göteborg
Sista semesterveckan i början på augusti åkte vi till Göteborg. Jag kommer inte ihåg varför vi valde just Göteborg när vi planerade semestern, men nöjda blev vi! Vi bilade dit med Daniel och Isabella och bodde i ett lägenhetshotell med gångavstånd till Liseberg. Vi hade tur med vädret och hann med allt vi ville göra. Det var min och barnens första gång i Götet, så det blev mycket turistigt. Åker helt klart dit igen någon gång i framtiden!
DAG 1
Första kvällen åkte vi Paddan, en sightseeing-båt.
Åkte under "Osthyveln", en väldigt låg bro och alla fick ducka rejält för att inte bli av med huvudet. Spännande, tyckte Daniel. Och jag:)
Kopia av Ostindienfararen Götheborg som sjönk 1745 med en massa skatter från Asien ombord.
Utsikt från hotellfönstret. Liseberg på lagom avstånd.
DAG 2
Dag 2 i Göteborg och Liseberg! Mycket folk och långa köer, som tog bort lite av det roliga. Bella sov gott i sin vagn en lång stund. Daniel var mest intresserad av alla spelhallarna, men vi hann med några åk i alla fall. Åkpassen hade vi kanske kunnat skippa och sparat pengar. Men i slutändan ändå en rolig dag för alla. Här köar till Sagoslottet.
Daniel och jag snurrar i JukeBox.
Barnen fick en varsin Lisebergskanin-kram.
Bella njuuuuuter! I mitten så fanns det en ratt som man kunde vrida på och då snurrade kaffekoppen. Daniel började förstås snurra ratten frenetiskt och jag försökte tappert behålla lugnet. Det gick sådär, men hela familjen klarade sig ändå fram till hotellet i ett stycke och utan synliga skador ;)
Spelhallen. Himmelriket för Daniel (och Marc:)).
DAG 3
Universeum och Nordstan. Daniel fast i ett hajbett. Han orkade nästan stå still i två sekunder för att vi skulle hinna ta bilden. Det var mycket att se och han hade en massa myror i brallan hela Universeum-dagen. Vi fick springa efter både Daniel och Isabella heeeela tiden. Tills vi parkerade Bella i vagnen med dubbla knut;)
Bella på en jättepadda.
Man kom jättenära aporna i regnskogsdelen. Häftigt, tyckte vi alla.
Finsk-amerikanska astronauten Daniel.
Efter Universeum åkte vi till Nordstan för att äta och shoppa leksaker. Och en liten Iphone slank ner i min väska också... Nu lät det som att jag stal den, men näpp! betalade dyra pengar för den. Efter Nordstan tog det oss en bra stund att ta oss tillbaka till hotellet. Tydligen var det en fotbollsmatch mot AIK och en hel del spårvagnar åkte inte pga huliganvarning. Vi klarade oss utan huligan-incidenter, men man börjar ju undra vad folk håller på med. Kan de inte bara se på matchen och heja som vanligt folk? Måste man börja bråka direkt bara för att man hejar på olika lag. Töntigt.
Allt som allt hade vi en bra semester i Götet. Skönt att få lite variation i semestrarna. Finland är alltid skönt, men det är aldrig fel med något nytt. Få se vad vi hittar på till nästa sommar...
DAG 1
Första kvällen åkte vi Paddan, en sightseeing-båt.
Åkte under "Osthyveln", en väldigt låg bro och alla fick ducka rejält för att inte bli av med huvudet. Spännande, tyckte Daniel. Och jag:)
Kopia av Ostindienfararen Götheborg som sjönk 1745 med en massa skatter från Asien ombord.
Utsikt från hotellfönstret. Liseberg på lagom avstånd.
DAG 2
Dag 2 i Göteborg och Liseberg! Mycket folk och långa köer, som tog bort lite av det roliga. Bella sov gott i sin vagn en lång stund. Daniel var mest intresserad av alla spelhallarna, men vi hann med några åk i alla fall. Åkpassen hade vi kanske kunnat skippa och sparat pengar. Men i slutändan ändå en rolig dag för alla. Här köar till Sagoslottet.
Daniel och jag snurrar i JukeBox.
Barnen fick en varsin Lisebergskanin-kram.
Bella njuuuuuter! I mitten så fanns det en ratt som man kunde vrida på och då snurrade kaffekoppen. Daniel började förstås snurra ratten frenetiskt och jag försökte tappert behålla lugnet. Det gick sådär, men hela familjen klarade sig ändå fram till hotellet i ett stycke och utan synliga skador ;)
Spelhallen. Himmelriket för Daniel (och Marc:)).
DAG 3
Universeum och Nordstan. Daniel fast i ett hajbett. Han orkade nästan stå still i två sekunder för att vi skulle hinna ta bilden. Det var mycket att se och han hade en massa myror i brallan hela Universeum-dagen. Vi fick springa efter både Daniel och Isabella heeeela tiden. Tills vi parkerade Bella i vagnen med dubbla knut;)
Bella på en jättepadda.
Man kom jättenära aporna i regnskogsdelen. Häftigt, tyckte vi alla.
Finsk-amerikanska astronauten Daniel.
Efter Universeum åkte vi till Nordstan för att äta och shoppa leksaker. Och en liten Iphone slank ner i min väska också... Nu lät det som att jag stal den, men näpp! betalade dyra pengar för den. Efter Nordstan tog det oss en bra stund att ta oss tillbaka till hotellet. Tydligen var det en fotbollsmatch mot AIK och en hel del spårvagnar åkte inte pga huliganvarning. Vi klarade oss utan huligan-incidenter, men man börjar ju undra vad folk håller på med. Kan de inte bara se på matchen och heja som vanligt folk? Måste man börja bråka direkt bara för att man hejar på olika lag. Töntigt.
Allt som allt hade vi en bra semester i Götet. Skönt att få lite variation i semestrarna. Finland är alltid skönt, men det är aldrig fel med något nytt. Få se vad vi hittar på till nästa sommar...
Sommarkänsla i bilder
Power park 22.7.
Varje år på Finlands-semestern åker vi till den närmaste nöjesparken med barnen, Power Park. Den ligger en timmes bilresa från mina föräldrar, är precis lagom stor och trängselfri och har dessutom roliga åk för alla. Den har den bästa berg och dalbanan jag åkt på länge. Det här året köpte vi åkband till alla. Både Isabella och Daniel tyckte det var superroligt där, fast det var lite trixigt att få barnen att orka vänta på sin tur. Daniel och Nicholas åkte duktigt några åk med Bella. Sen fick någon av oss vuxna och större barn vara med småchipparna medans andra stora åkte vuxenåk. Jag åkte några åk med Daniel med hans personliga favorit; bläckfisken. En bra dag! Sen såg vi den svarta himlen och sprang till bilen och hann precis slänga in oss i bilen innan semesterns hittills enda åskoväder drog förbi.
På lunch med fullt fokus på vad Nicholas (aka Laks enligt Bella) gör med klistermärkena.
Bella försöker lista ut vad man ska göra med handtagen. Det listade hon ut förstås. Ju mer man pumpar, desto högre lyfts vagnen. Och hon pumpade mycket. No-fear-Johnson:)
Det är faktiskt roligt att åka med Daniel om man har typ hörselskydd med sig. Han lekte att bläckfisken försökte ta oss med sina tentakler och skrek till varje gång de kom nära (vilket var ungefär var femte sekund), sen spanade han efter pappa och ropade på honom, snurrade runt runt med huvudet och allt han såg kommenterade han ropandes förstås, gled till höger och vänster i sätet skrek till när mamma försökte mosa honom. En liten blick i vad som försiggår i hans lilla huvud under ca 5 minuter.
Bildbevis på att storebror tyckte mest om det här åket:)
Daniel njuter av turen.
Svarta himlen före åskovädret.
På lunch med fullt fokus på vad Nicholas (aka Laks enligt Bella) gör med klistermärkena.
Bella försöker lista ut vad man ska göra med handtagen. Det listade hon ut förstås. Ju mer man pumpar, desto högre lyfts vagnen. Och hon pumpade mycket. No-fear-Johnson:)
Det är faktiskt roligt att åka med Daniel om man har typ hörselskydd med sig. Han lekte att bläckfisken försökte ta oss med sina tentakler och skrek till varje gång de kom nära (vilket var ungefär var femte sekund), sen spanade han efter pappa och ropade på honom, snurrade runt runt med huvudet och allt han såg kommenterade han ropandes förstås, gled till höger och vänster i sätet skrek till när mamma försökte mosa honom. En liten blick i vad som försiggår i hans lilla huvud under ca 5 minuter.
Bildbevis på att storebror tyckte mest om det här åket:)
Daniel njuter av turen.
Svarta himlen före åskovädret.
