Who's your daddy?
I veckan badade barnen tillsammans möjligtvis för sista gången. De hade hur roligt som helst i 5-10 minuter. Sen hörde jag att Daniel hade hoppat ur badet och så ropade han:" Pappa! PAPPAAA! Bellis har BAJSAT I BADET!" That's right, då ropar man på pappa:).
Skulle den här söta lilla tjejen kunna bajsa i badet? Oh yes!
Snabba cash
- Mamma, vad betyder kontanter?
- Det betyder pengar, att man ska betala med pengar och inte med kort till exempel.
- Jaha. Du vet det där radioprogrammet Chans till romans eller vad det nu heter?
- Ja, det heter Chans till romans.
Chans till romans är ett program på Mix Megapol som går runt 16.15. Vi sitter i bilen ofta då på väg hem. Programmet går ut på att någon vill gå på date med någon, men vågar inte riktigt fråga själv. Programledaren ringer i stället och frågar åt den fega. Vill den tillfrågade gå på date så står Mix Megapol för kalaset, vill personen inte gå på date, får den tillfrågade 500 kr.
- Mamma, om nån skulle fråga dig på date, vad skulle du svara då?
Daniel är gravallvarlig och lite orolig, men försöker att inte visa det.
- Jag skulle säga att tack för förfrågan, men jag är gift och vill inte gå på date med någon annan än min man.
Daniel spricker upp i ett brett leende. Lättad tror jag. Men jag har fel, han har något helt annat i tankarna.
- Tänk om nån skulle fråga dig på date i programmet och så säger du nej, så då FÅR DU 500 KRONOR I KONTANTER! Ska vi inte göra så? För visst är det bra?!
Don't worry, be happy
Jag kommer ihåg hur jag reagerade på det eviga kramandet när jag först flyttade till Sverige. Man kramades när man träffades och så kramades man när man sa hejdå. Samma sak när man träffades nästa dag. Det tyckte jag var i och för sig trevligt, men lite underligt ändå. Jag kommer från en kultur, där man inte kramades alls. Det låg mycket kärlek i luften hemma, men det sas aldrig högt och visades inte heller, det visste man bara. Så hit kom jag och blev totalt golvad av alla känslor som man faktiskt visade. Man kramades och pratade hur man mådde och kände sig och det var liksom ingen jätteprojekt, som det var i min barndom.
Så det blev en vana och är ingenting konstigt längre. Jag är sällan den som tar initiativ till en kram eller som skriver först kram på meddelanden och så, men jag har tagit mig an seden och exporterat den med mig till min familj i Finland.
Men nu har det alltså hänt någonting som rubbar min egen världsbild. Jag har börjat prata med fullständiga främlingar ute på ICA och vid parkeringsautomaten och lite var som helst. Folk måste tro att jag är spritt språngande galen. Men jag blir så glad av det. Härom dagen på ICA stod det en kvinna vid pasta avdelningen och smålog för sig själv. Jag gick förbi och sa nånting i stil med:" Här står du och ler för dig själv, trevligt att se." Hon blev glad och förklarade att hon minsann skulle ta en liten paus från mer avancerad matlagning och unna sig en kväll med enkel mat, ikväll skulle det blir en färdig pastasås. Jag sa att det låter helt rätt och att det absolut är något att vara glad över. Alla är vi värda lite mer tid. Hon ropade efter mig att du ser förresten också glad ut och att man blir glad av det.
Det tog ingen energi alls, men gav mycket. Galenskap eller inte, det ger en härlig energikick.
Cat in a hat
Slutet nära?
I torsdags fick jag ett samtal från min bästis på BUP; psykologen aka hon med håret. Hon pratar med sin östeuropeiska dialekt och låter precis lika stressad som hennes frisyr ser ut. Orden hinner liksom inte komma ut ur munnen tillräckligt snabbt. Som att någon klockar samtalet och hon försöker bräcka senaste rekordet, "dagens mål 37 sekunder" eller nåt. Eftersom jag har något inbyggt genetiskt ogillande mot henne, så talar jag väldigt långsamt och sträcker på varenda ord och har en massa frågor. Skitlarvigt, jag vet.
BUP-kvinnan med håret hade faktiskt något vettigt att komma med denna gång. Hon var orolig för att vi inte hade fått kallelse till BUP-läkaren. Det hade vi inte. Men det var tydligen väldigt viktigt att passa tiden och komma till läkarbesöket. Jag sa att vi självfallet skulle göra vårt absolut yttersta och sikta på att komma till läkartiden och vara där i tid, när är förresten läkartiden och ska båda föräldrarna vara på plats eftersom vi inte har hunnit söka ledighet och det inte är helt enkelt att ordna detta på så pass kort varsel (låååångt och alldeles onödigt, samma sak hade jag kunnat säga med två ord kombinerat med några inandningsjakanden.) Hårkvinnan låter ännu mera stressad (samtalet har säkert varat i över 40 sekunder nu) och säger att det räcker med en förälder med Daniel och att tiden är 13.12. kl 9. Hon har redan fått svar på alla sina frågor så hon avslutar samtalet innan jag hinner sabotera mer för hennes rekordförsök.
Och så slår det mig, vad händer 13.12. kl 9 på varenda skola i detta land? Lu-freaking-cia. Här i Sverige verkar det inte finnas någon julavslutning i skolan som det var i Finland, här firar man Lucia av någon obegriplig anledning. Okej att hon var martyr och okej att hon hade fina ögon, men Jesus-barnet då? Han kunde som vuxen gå på vatten och fixa käk och dricka för alla sina polare av typ inget. Det är ju skitpraktiskt! Hans ögon kanske inte var lika snygga, men han var ganska så häftig han med. Om man nu tror på sånt.
Men poängen är ju då att Daniel har sett fram emot Lucia-firandet, framför allt för att det inte är en vanlig skoldag och barnen slipper skolarbete den dagen.
Naturligtvis går vi till läkaren och försöker få BUP-samban att ta slut. Det har ju faktiskt gått över ett år sen vi startade det hela. Det vore hemskt trevligt med en diagnos och få hjälp till Daniel, så att han kan se fram emot även vanliga skoldagar åtminstone ibland. Det vore hemskt trevligt att inte behöva må dåligt över att man behöver upprepa sig (=tjata) om varenda sak, för att han inte kan sitta still och fokusera på en sak i taget. Tänk om han kunde få så pass mycket ro i kroppen att han klarar av att koncentrera sig under en hel lektion i skolan. Bara en lektion om dagen till att börja med skulle göra mycket. BUP-duon lovade oss att de skulle vara klara innan jul. Jag ser hur det öppnas fler och fler luckor i barnens julkalendrar och tror inte riktigt att de hinner med detta. Men det kan ju gå, jag hoppas de har en effektiv läkare som inte sitter med det administrativa till 2012 utan som tar tag i saken på en gång.
