I love you to the moon and back
Kvällens saga var fyra sidor Lego Star Wars Clone Wars lexikon. Min Star Wars-gräns går ungefär där, på fyra sidor. Framför allt efter att ha läst igenom de böckerna så där 5-6 gånger. Efter sagan frågade Daniel om inte jag kunde sova med honom en liten stund. Ok, sa jag, släckte lampan och parkerade mig bredvid Daniel i minisängen som är kanske 70-80cm bred och 170cm lång. Jag lägger armen runt honom och lyssnar på hans låtsas sova andning, tyngre än vanligt, men lite lite för snabbt för att vara på riktigt. Blir alldeles varm om hjärtat när han lägger sina armar runt min hals. Kärlek och lycka i små vardagssaker; min älskade son, som ännu inte tycker att det är pinsamt att visa att man älskar sina föräldrar. Efter några minuter tar jag mig upp, hela sängen gungar, Daniels ögon är vidöppna och visar inte det minsta tecknet till sömn. Mä rakastan sua (jag älskar dig), säger jag. Nuku hyvin (sov gott). Daniel säger detsamma på finska, det gör mig alltid lika glad. Även om det är det enda han kommer att kunna på finska, har jag lärt honom tillräckligt.
Psychologist mambo jambo
I måndags träffade vi äntligen psykologen som gjort en bedömning av Daniel. Jag trodde hjärtat skulle sprängas av oro innan mötet och hade dubbla känslor. Dels ville jag ju veta vad psykologen kommit fram till så att vi får lite råd om vad som ska göras härnäst. Daniel börjar ettan till hösten och ska han få en chans i skollivet, behöver hjälpen hittas och ges här och nu. Å andra sidan ville jag inte veta, kan inte den här helt underbara lilla killen får vara just den han är? Men som förälder kan man inte köra strutsen och välja att inte agera, har man satt ett barn i världen så har man, då gäller det bara att göra sitt yttersta så att barnets liv blir mera dans och mindre snubblande.
Så psykologen var en riktigt sympatisk typ som hade prickat Daniels personlighet på deras korta möte. Han konstaterade att Daniel är en begåvad och positiv kille som inte har några svårigheter att förstå instruktioner och har mycket lätt för att förstå. Han kör på i högt tempo och kan jobba intensivt, men han har svårt att "hitta bromspedalen". Han har mycket goda intellektuella förutsättningar att klara av det kommande skolarbetet, men hans korttidsminne är inte fullt utvecklat. Han kan ha svårt att komma ihåg många instruktioner i ett, såsom gå upp, hämta din jacka, glöm inte att stänga fönstret och släck lampan. När han gått upp kommer han kanske ihåg jackan, men resten av instruktionerna är borta. Alltså förstår han, men kommer inte ihåg. Psykologen sa också att det där tjatet med "hur många gånger måste jag säga till om det" är bara att lägga ner, Daniel rår inte för det. Gissa om jag kände igen mig.
Vad händer nu då? Psykologen tyckte vi skulle fundera ifall vi vill gå vidare i frågan och jag svarade direkt att det finns ingenting att fundera, klart vi vill gå vidare. Skolsköterskan var med på samma möte och frågade oss om BUP. Vi berättade hur vi upplevde att vi blivit dåligt bemötta och nästan avvisade av dom. Så psykologen tyckte vi skulle till Studs i stället. Jag har inte riktigt koll på vad alla dessa förkortningar står för, men litar på att psykologen och skolsköterskan guidar oss rätt. Första anhalten blir skolläkaren som Daniel och vi fått tid hos i början på juni. Därifrån skickas en remiss till Studs som förmodligen kommer att ha tid först till hösten, ett år efter att vi själva satt hjulen i rullning. Och först då kommer Daniel närmare hjälpen. Nu hoppas och tror vi att han grejar skolarbetet tills dess och att han inte halkar efter på skolmotivationen redan från början. Och så tror vi på att hjälpen finns och att vi börjar närma oss.
Så psykologen var en riktigt sympatisk typ som hade prickat Daniels personlighet på deras korta möte. Han konstaterade att Daniel är en begåvad och positiv kille som inte har några svårigheter att förstå instruktioner och har mycket lätt för att förstå. Han kör på i högt tempo och kan jobba intensivt, men han har svårt att "hitta bromspedalen". Han har mycket goda intellektuella förutsättningar att klara av det kommande skolarbetet, men hans korttidsminne är inte fullt utvecklat. Han kan ha svårt att komma ihåg många instruktioner i ett, såsom gå upp, hämta din jacka, glöm inte att stänga fönstret och släck lampan. När han gått upp kommer han kanske ihåg jackan, men resten av instruktionerna är borta. Alltså förstår han, men kommer inte ihåg. Psykologen sa också att det där tjatet med "hur många gånger måste jag säga till om det" är bara att lägga ner, Daniel rår inte för det. Gissa om jag kände igen mig.
Vad händer nu då? Psykologen tyckte vi skulle fundera ifall vi vill gå vidare i frågan och jag svarade direkt att det finns ingenting att fundera, klart vi vill gå vidare. Skolsköterskan var med på samma möte och frågade oss om BUP. Vi berättade hur vi upplevde att vi blivit dåligt bemötta och nästan avvisade av dom. Så psykologen tyckte vi skulle till Studs i stället. Jag har inte riktigt koll på vad alla dessa förkortningar står för, men litar på att psykologen och skolsköterskan guidar oss rätt. Första anhalten blir skolläkaren som Daniel och vi fått tid hos i början på juni. Därifrån skickas en remiss till Studs som förmodligen kommer att ha tid först till hösten, ett år efter att vi själva satt hjulen i rullning. Och först då kommer Daniel närmare hjälpen. Nu hoppas och tror vi att han grejar skolarbetet tills dess och att han inte halkar efter på skolmotivationen redan från början. Och så tror vi på att hjälpen finns och att vi börjar närma oss.
Free your mind and the rest will follow
Vi fick nya grannar i höstas. De är supertrevliga och omtänksamma. I påskas fick till exempel barnen påskgodis, målade ägg och påskbakelser av dom. Bara så där. Hur många grannar gör så? Familjen är ursprungligen från Syrien, där jag antar att påskfirandet är mycket viktigare än här. Det bor tre personer där, mamman som är i 60-årsåldern, en dotter på 25 kanske och en son på typ 20. Det negativa vi har att säga om dom är att de röker konstant och cigarretröken slingrar sig genom ventilationen till vårt tvättrum och att de parkerar olika bilar framför deras hus hela tiden och kör dit med en väldig fart. Eftersom de bor på sista huset på radhuslängan innebär parkeringen att ingen annan av oss närmaste grannar kan ställa oss framför våra hus, för då skulle vi blockera vägen för dom. Och att vi måste hålla ett extra öga på barnen så att de inte blir mosade av deras bilar.
Vi har en annan granne som bestämde redan utifrån utseendet att dessa nya grannar är idioter och kommer att innebära problem för hela området. Han klagade till mig på årsmötet i vintras om de nya grannar som han kallade för "såna där", de kör som dårar och lyssnar på hög musik och är högljudda. När jag sen sa att de är supertrevliga och lätta att prata med, blev han förvånad, för han hade aldrig pratat med dom. Vuxet.
Igår hade vi vårstädning i kvarteret. Det innebär att vi krattar hela området, reparerar staket och just det här året målade vi tillsammans alla garagen. Det innebär också att jag idag har träningsvärk precis överallt. Jag och nya grannar hjälptes åt att kratta och rensa i "vår hörna". Daniel var med mig ute. Han blev totalt uttråkad efter nån timme, men var ändå med på att kratta lite och måla några plankor.
Det är så skönt med barn i Daniels ålder, när de fortfarande har nyfikenheten och är totalt orädda för att fråga vem som helst vad som helst. Och eftersom det är ett barn i Danies ålder, så svarar de flesta på de frågorna även om de skulle kännas lite obekväma. Så han frågade nya grannarna om hur det var i deras hemland och fick en förklaring till hur de inte har något land. Han förstod inte hur man inte kan ha det. Så grannen förklarade att de kommer från Syrien, men att när det var krig mellan Syrien och Turkiet, förlorade Syrien och Turkiet tog över deras land. Hon är född i Sverige. Daniel kontrade direkt att det var dummingar som tog över någon annans land. Marc och jag har undrat över var de kommer ifrån, men inte frågat. Som vuxen tänker man steget längre, det är inte alltid trevliga skäl som gör att man flyttar till ett annat land och kanske ett ämne som man inte vill prata om.
En annan sak som är häftigt med dagens barn (hur gammalt låter inte det, typ när jag var ung för femtio år sen) är att saker som jag inte ens visste om som 6-åring, är vanliga för Daniel. Häromdagen när jag hämtade honom från skolan frågade han mig om två killar kan vara kära i varandra. Ja, sa jag. Då förklarade Daniel att de i så fall inte kan få barn tillsammans. Det fanns ingen värdering i någonting, det var bara ett konstaterande. Vilken klok son jag har! Det är ju bara upp till oss föräldrar att låta våra barn se världen så som de vill se den och inte pracka på våra värderingar på dom. Låt de bli de underbara människor som de redan är och så ska vi lära oss av dom. Vi borde våga vara nyfikna och bemöta människor med öppna sinnen, precis som våra barn gör.
Vi har en annan granne som bestämde redan utifrån utseendet att dessa nya grannar är idioter och kommer att innebära problem för hela området. Han klagade till mig på årsmötet i vintras om de nya grannar som han kallade för "såna där", de kör som dårar och lyssnar på hög musik och är högljudda. När jag sen sa att de är supertrevliga och lätta att prata med, blev han förvånad, för han hade aldrig pratat med dom. Vuxet.
Igår hade vi vårstädning i kvarteret. Det innebär att vi krattar hela området, reparerar staket och just det här året målade vi tillsammans alla garagen. Det innebär också att jag idag har träningsvärk precis överallt. Jag och nya grannar hjälptes åt att kratta och rensa i "vår hörna". Daniel var med mig ute. Han blev totalt uttråkad efter nån timme, men var ändå med på att kratta lite och måla några plankor.
Det är så skönt med barn i Daniels ålder, när de fortfarande har nyfikenheten och är totalt orädda för att fråga vem som helst vad som helst. Och eftersom det är ett barn i Danies ålder, så svarar de flesta på de frågorna även om de skulle kännas lite obekväma. Så han frågade nya grannarna om hur det var i deras hemland och fick en förklaring till hur de inte har något land. Han förstod inte hur man inte kan ha det. Så grannen förklarade att de kommer från Syrien, men att när det var krig mellan Syrien och Turkiet, förlorade Syrien och Turkiet tog över deras land. Hon är född i Sverige. Daniel kontrade direkt att det var dummingar som tog över någon annans land. Marc och jag har undrat över var de kommer ifrån, men inte frågat. Som vuxen tänker man steget längre, det är inte alltid trevliga skäl som gör att man flyttar till ett annat land och kanske ett ämne som man inte vill prata om.
En annan sak som är häftigt med dagens barn (hur gammalt låter inte det, typ när jag var ung för femtio år sen) är att saker som jag inte ens visste om som 6-åring, är vanliga för Daniel. Häromdagen när jag hämtade honom från skolan frågade han mig om två killar kan vara kära i varandra. Ja, sa jag. Då förklarade Daniel att de i så fall inte kan få barn tillsammans. Det fanns ingen värdering i någonting, det var bara ett konstaterande. Vilken klok son jag har! Det är ju bara upp till oss föräldrar att låta våra barn se världen så som de vill se den och inte pracka på våra värderingar på dom. Låt de bli de underbara människor som de redan är och så ska vi lära oss av dom. Vi borde våga vara nyfikna och bemöta människor med öppna sinnen, precis som våra barn gör.
