Concer(ned much?)ta
Sedan Daniel började medicinering för ADHD har han haft Equasym, som stannar i kroppen och verkar 6-8 timmar. Sen försvinner den ur systemet helt tills man tar en ny tablett. Det här har varit perfekt för skolan. Medicinen har verkat hela skoldagen och Daniel har kunnat ta del av undervisningen, fokusera och faktiskt lära sig något.
Det har varit mindre bra hemma framför allt med hemläxor. Koncentrationen har varit lika med noll och tiden har gått åt att be honom skriva ordentliga bokstäver och siffror, inte rita små gubbar som krigar, inte pilla med någon leksak eller leka med pennan/suddet, sluta prata om något heeelt annat. Ja, listan kan göras lång.
Problemet har inte varit så stor hittills, eftersom han inte haft så mycket läxor från skolan. Så vi har härdat ut, blivit arga på varandra, tillbringat timmar med en enkel läxa och gått ifrån läxläsningen med känsla av nederlag och misslyckande i kroppen.
Men nu har Daniel fått en ny lärare som ger fler läxor och problemet har vuxit större.
Så, förra gången vi var på återbesök hos Prima (hette BUP förut, men har bytt till privat ägare åtminstone i Botkyrka), bestämde vi för att ta upp detta med sjuksköterskan. Vi ville ha medicin som verkar längre och som hjälper oss även med läxläsningen hemma. Efter lite undersökningar och rådfrågan från läkare fick vi ny medicin för en vecka sedan. Daniel fick börja med Concerta, som stannar i kroppen och alltså verkar i upp till 12 timmar. Det har funkat jättefint, Daniel gjorde läxan själv under veckan, där han tidigare varit i behov av någon som övervakar att han gör det han ska. Han fick smaka på känslan av att ha lyckats med uppgiften. Han var väldigt stolt över sin prestation. Och jag likaså! Det var skönt att kunna "vara vänner" även efter läxläsningen.
Det har varit mindre bra hemma framför allt med hemläxor. Koncentrationen har varit lika med noll och tiden har gått åt att be honom skriva ordentliga bokstäver och siffror, inte rita små gubbar som krigar, inte pilla med någon leksak eller leka med pennan/suddet, sluta prata om något heeelt annat. Ja, listan kan göras lång.
Problemet har inte varit så stor hittills, eftersom han inte haft så mycket läxor från skolan. Så vi har härdat ut, blivit arga på varandra, tillbringat timmar med en enkel läxa och gått ifrån läxläsningen med känsla av nederlag och misslyckande i kroppen.
Men nu har Daniel fått en ny lärare som ger fler läxor och problemet har vuxit större.
Så, förra gången vi var på återbesök hos Prima (hette BUP förut, men har bytt till privat ägare åtminstone i Botkyrka), bestämde vi för att ta upp detta med sjuksköterskan. Vi ville ha medicin som verkar längre och som hjälper oss även med läxläsningen hemma. Efter lite undersökningar och rådfrågan från läkare fick vi ny medicin för en vecka sedan. Daniel fick börja med Concerta, som stannar i kroppen och alltså verkar i upp till 12 timmar. Det har funkat jättefint, Daniel gjorde läxan själv under veckan, där han tidigare varit i behov av någon som övervakar att han gör det han ska. Han fick smaka på känslan av att ha lyckats med uppgiften. Han var väldigt stolt över sin prestation. Och jag likaså! Det var skönt att kunna "vara vänner" även efter läxläsningen.
Men så gjorde jag misstaget att läsa bipacksedeln till medicinen. Den där som man aldrig läser för det är minitext och ändå inget som man någonsin behöver. Jag vecklade ut lappen och den blev lika stor som en typ filmaffisch med text på båda sidorna. På svenska bara. En halv sida ägnades åt biverkningar. Det var ingen trevlig läsning. Här lite exempel på vad som står på den:
Vanliga Biverkningar: hjärtklappning, förändringar i humör.
Mindre vanliga: självmordstankar, se, känna eller höra saker som inte finns (tecken på psykos), okontrollerbart tal eller rörelser (Tourettes).
Sällsynta: känna sig ovanligt exalterad, överaktiv eller ohämmad (mani).
Mycket sällsynta: plötslig död, flagnande hud eller röda, blåaktiga utslag, muskelkramper.
Andra biverkningar (okänt hur vanliga de är): återkommande vanföreställningar, oförklarlig svimning, bröstsmärta eller andfåddhet, förlamning.
Känns ju så där halvkul att ge den här medicinen till mitt barn. Jag, som är världsmästare på att oroa mig för allt möjligt, fick stora samvetskval. Skadar jag mitt barn? Hjälper det här verkligen så mycket att han behöver medicinen, vi kanske ska härda ut utan? Gör jag rätt?
Känns ju så där halvkul att ge den här medicinen till mitt barn. Jag, som är världsmästare på att oroa mig för allt möjligt, fick stora samvetskval. Skadar jag mitt barn? Hjälper det här verkligen så mycket att han behöver medicinen, vi kanske ska härda ut utan? Gör jag rätt?
Det spelar ingen roll hur vanliga eller ovanliga biverkningarna är, står de på lappen, finns det bevisligen personer som drabbats av dessa. Och här börjar mina tankar vandra till ställen de inte borde gå till. Det finns alltså föräldrar till barn som varit i behov av medicinen och gett den till sitt barn i tron att vardagen blir lättare. Men verkan har blivit den helt motsatta: barnet har fått självmordstankar, psykos, Tourettes, vanföreställningar eller i allra värsta fall dött. Har vi tagit det rätta valet?
Det som inte står på lappen (eller det kanske det gör, jag slutade läsa efter biverkningarna) är alla de miljontals barn som faktiskt blir behjälpta av medicinen. Feedback från lärare och klasskamrater som fått en elev/klasskamrat som numera faktiskt ibland bidrar till ro i klassen, feedback från tacksamma föräldrar som fått paus från eviga tjatandet och stridandet med sitt eget barn och fått njuta av att vara en förälder till ett "vanligt" barn, feedback från barnen själva om att de tack vare medicinen hinner tänka på konsekvenser av sitt beteende innan de faktiskt gör något som de senare skulle ångra sig.
Jag har sagt det förr och säger det igen: det är inte lätt att vara förälder.
Jag har sagt det förr och säger det igen: det är inte lätt att vara förälder.
Kontentan av det hela är att Daniel behöver strukturen och ron som medicinen ger honom. Daniel behöver få lyckas och han behöver få slippa känslan av ständigt misslyckande för att han inte kan sitta still, inte kan fokusera på sin läxa, inte kan sluta prata om minecraft (eller vad det är som han är superintresserad av just då), inte lyckas få kläderna på sig inom rimlig tid. Vi, resten av familjen, behöver medicinen lika mycket. Så fort det börjar synas tecken på något annat än en glad, nyfiken, snäll, underbar 9-åring, tar vi ett nytt beslut om medicinen.
Svårt att sitta still
För ett och ett halvt år sedan fick Daniel diagnosen ADHD och började medicineras för ökad koncentrationsförmåga. Det har varit lyckat och Daniel har kunnat fokusera på skolarbetet på ett helt annat sätt än förut. Han har anpassat sig bäst till de nya omständigheterna. Jag har nog haft svårast att hitta ro med vad diagnosen innebär.
Mammor vill ju oftast skydda sina barn från allt ont. Jag blir ledsen när Daniel gör saker som de flesta barn utan diagnos inte skulle få för sig att göra. Innan du höjer på fingret och säger att allt inte går att härleda till ADHD, så säger jag att allt som han hittar på inte har någonting med ADHD att göra. Barn utan diagnoser kan också hitta på en massa bus och dumheter. Så jag skyller inte på något sätt på diagnosen, men rent emotionellt kopplar jag bus och dumheter till den, för jag blir då påmind om vad han har att kämpa emot resten av sitt liv. Jag kan inte skydda honom från det här och då blir det ju ett misslyckande i föräldraskapet på sätt och vis.
Daniel har en förmåga att göra saker innan han tänker på eventuella konsekvenserna. Medicinen hjälper honom att få tid till eftertanke. Men ibland blir det fel i alla fall.
Som igår på skolan. På fritids har de möjlighet att jobba med skolarbete som de inte hunnit bli klara med. Det här är helt fantastiskt, för det funkar verkligen inte att göra läxor hemma längre än två minuter i sträck utan att Daniel tappar koncentrationen helt och jag tappar tålamodet. Igår satt Daniel i klassrummet, strök limstift på bakdelen på sina byxor och limmade sig själv fast i sin stol. För att kunna sitta still tills jag kom och hämtade honom.
Han är medveten om sin egen diagnos och försöker uppenbarligen säkerställa att han "gör allting rätt", men det blir så fel. Han tänkte bara till punkten att han är snäll om han sitter kvar i klassrummet och sitter fint tills mamma hämtar honom. Han tänkte inte på att han kanske förstör byxorna och stolen, om beteendet är så att säga normalt, och blev väldigt förvånad över de vuxnas reaktioner på det inträffade. Det fanns tydligen ingen annan i klassrummet och inte fastnade han i stolen ordentligt heller, men ändå såg han det som viktigt att han skulle sitta still. Jag pratade med honom senare om det och sa att jag var besviken på det han gjorde, för att han vet bättre. Han började genast svamla om utegångsförbud och ditten och datten som skulle lära honom att inte göra det igen. Han kunde inte hålla fokus kvar på vårt samtal om just själva ämnet, utan svävade iväg till konsekvensen innan vi ens funderat på någon lösning.
Men det som gör ont är att han försöker vara något annat än vad han egentligen är för att alla andra runt omkring förväntar sig det. Han försöker sitta still, men har väldigt svårt för det. Han försöker lyssna snällt, men någonting annat pockar på uppmärksamheten. Han försöker visa hänsyn till andra, men något annat dyker upp som får honom att glömma bort vad det var han skulle göra. Han är världens finaste och jag hoppas att jag kan få honom att känna sig trygg i sig själv med alla talanger och brister han har utan att han ska behöva ändra på vem han är.
Det är inte lätt att vara förälder.
Mammor vill ju oftast skydda sina barn från allt ont. Jag blir ledsen när Daniel gör saker som de flesta barn utan diagnos inte skulle få för sig att göra. Innan du höjer på fingret och säger att allt inte går att härleda till ADHD, så säger jag att allt som han hittar på inte har någonting med ADHD att göra. Barn utan diagnoser kan också hitta på en massa bus och dumheter. Så jag skyller inte på något sätt på diagnosen, men rent emotionellt kopplar jag bus och dumheter till den, för jag blir då påmind om vad han har att kämpa emot resten av sitt liv. Jag kan inte skydda honom från det här och då blir det ju ett misslyckande i föräldraskapet på sätt och vis.
Daniel har en förmåga att göra saker innan han tänker på eventuella konsekvenserna. Medicinen hjälper honom att få tid till eftertanke. Men ibland blir det fel i alla fall.
Som igår på skolan. På fritids har de möjlighet att jobba med skolarbete som de inte hunnit bli klara med. Det här är helt fantastiskt, för det funkar verkligen inte att göra läxor hemma längre än två minuter i sträck utan att Daniel tappar koncentrationen helt och jag tappar tålamodet. Igår satt Daniel i klassrummet, strök limstift på bakdelen på sina byxor och limmade sig själv fast i sin stol. För att kunna sitta still tills jag kom och hämtade honom.
Han är medveten om sin egen diagnos och försöker uppenbarligen säkerställa att han "gör allting rätt", men det blir så fel. Han tänkte bara till punkten att han är snäll om han sitter kvar i klassrummet och sitter fint tills mamma hämtar honom. Han tänkte inte på att han kanske förstör byxorna och stolen, om beteendet är så att säga normalt, och blev väldigt förvånad över de vuxnas reaktioner på det inträffade. Det fanns tydligen ingen annan i klassrummet och inte fastnade han i stolen ordentligt heller, men ändå såg han det som viktigt att han skulle sitta still. Jag pratade med honom senare om det och sa att jag var besviken på det han gjorde, för att han vet bättre. Han började genast svamla om utegångsförbud och ditten och datten som skulle lära honom att inte göra det igen. Han kunde inte hålla fokus kvar på vårt samtal om just själva ämnet, utan svävade iväg till konsekvensen innan vi ens funderat på någon lösning.
Men det som gör ont är att han försöker vara något annat än vad han egentligen är för att alla andra runt omkring förväntar sig det. Han försöker sitta still, men har väldigt svårt för det. Han försöker lyssna snällt, men någonting annat pockar på uppmärksamheten. Han försöker visa hänsyn till andra, men något annat dyker upp som får honom att glömma bort vad det var han skulle göra. Han är världens finaste och jag hoppas att jag kan få honom att känna sig trygg i sig själv med alla talanger och brister han har utan att han ska behöva ändra på vem han är.
Det är inte lätt att vara förälder.
