danieljohnson

- Mamma, undrade Daniel. Är Teemu (min lillebror, född 1980) lika gammal som pappa?
- Nej, han är yngre, svarade jag. Hur så?
- Aha, för då förstår jag. Han har mustasch-prickar ovanför överläppen. När han växer upp lite till så växer de till en mustasch. Om ett år eller så.

Broängsskolans elever tävlar i Skoljoggen varje år. För barn i Daniels ålder är det ingen tävling än, mer en motionsdag. I slutet på september var det dags för Skoljoggen för den här terminen. Daniels klass gick genom skogen till motionsslingan vid Brosjön, gick några varv och satte sig sen ner för att äta matsäck och för att se på de äldre barnen flåsa och svettas runt på motionsslingan. Daniel, som är duktig på att snubbla och att inte se sig för, snubblade i skogen och föll raklång på stigen. Han gick inte upp genast utan stannade kvar liggandes en stund, så fröken (eller vad de nu heter numera, pedagog eller nåt) gick fram till honom och frågade hur det var med honom. Daniel låg där helt lugn och undersökte någonting i sin hand väldigt noggrannt. - Jag tappade en tand, sa Daniel då och gav sin tand till fröken. Fröken tog tanden i förvar och dagens äventyr fortsatte utan fler överraskningar.

När jag hämtade Daniel från skolan den dagen berättade han stolt över hur han hade tappat sin tand. Vi hittade fröken och fick tanden som jag la i min jackficka för att inte tappa bort den. Daniel fick den när vi kom hem. På kvällen när Daniel gick och la sig, var tanden förstås borta. Han skulle lagt den under sin kudde direkt när vi kom hem, men kom väl på något superviktigt på väg till sitt rum och la tanden någon annanstans och nu fanns den ingenstans att hitta. Daniel var helt förkrossad. För halva grejen med att tappa tänder är att den byts ut mot en guldpeng av tandfén under natten. Så jag kom på en tanke. Jag skrev en lapp från tandfén till Daniel och la den under hans kudde.


Daniel blev överlycklig på morgonen och utbrast: " Så tandfén FINNS på riktigt!"
 

Daniel är ju riktigt rolig! Igår kläckte han ur sig följande ramsa efter maten:

"Snälla fader på väggen där,
kan jag få glass efter det här?"

Det fick han förstås:)

Igår när jag hämtade Daniel från skolan, var han för ovanlighetens skull inte i en vattenpöl, sandlådan eller i skogen. Han var inomhus. Han spelade kort med några kompisar och en fröken. Hans korta, ganska nyklippta frisyr hade blivit ännu kortare på sina ställen, någon hade klippt bort stora hårtussar och lämnat en ojämn, hackig "frisyr" efter sig. Daniel tyckte det var lite roligt, jag å andra sidan, tyckte inte det var roligt nånstans.

Först fick jag inget svar från Daniel på vad som hade hänt. Fröken hade inte ens märkt något, men vaknade till liv när jag visade frisyren. Daniel berättade lugnt och sansat att en kille i klassen hade klippt hans hår som om det är något som händer varje dag. Jag fick inte mer ur Daniel och fröken stod där handfallen, så vi åkte hem med Bella. Sen åkte Daniel och jag raka vägen till en riktig frisör och klippte håret ordentligt. När vi sen kom hem, tyckte Marc att det var mesigt klippt och tog fram hårtrimmern och nu är Daniels fina frisyr ungefär 2 millimeter långt och fortfarande ojämnt och hackigt.

Jag ringde klasskompisens mamma för att berätta vad som hänt. Det är ju inte så farligt när vi ändå bara pratar om hår som klippts, alla fingrar är i behåll och inget blod har spillts och så hade killarna uppenbarligen någon sorts överenskommelse, så ingen kom till skada på något sätt. Men jag skulle vilja veta det om Daniel gjorde något liknande. Vi skrattade åt situationen och hon skulle prata med sonen och så bad hon om ursäkt å sin sons vägnar. Vad mer kan man göra som förälder?

Nu på morgonen berättade fröken som öppnade fritids vad som egentligen hade hänt. Daniel och några andra killar hade lekt nära vägen vid några träd och lekte att de kokade nässelsoppa. En nyckelingrediens i nässelsoppan är -som alla vet- människohår. En av killarna har haft frisörambitioner och erbjöd sig att vara den som klipper de andras hår. Så han klippte iväg några tussar från två killar och -vips- så hade de alla ingredienser. Var de fick saxen ifrån vet jag inte.  De här sjuåringarna är ibland så stora och "vuxna", men såna här saker påminner oss föräldrar om hur små de fortfarande är. Daniel har förhoppningsvis lärt sin läxa; han får inte klippa någon annans hår och ingen annan än en riktig frisör (eller förbannad pappa) får klippa hans.


I bilden låtsasgråter Daniel, låt dig inte luras av detta. Sekunden efter ville han se bilden i kameran och skrattade åt sin egen skådespelartalang.