Keep the faith
Broängsskolans elever tävlar i Skoljoggen varje år. För barn i Daniels ålder är det ingen tävling än, mer en motionsdag. I slutet på september var det dags för Skoljoggen för den här terminen. Daniels klass gick genom skogen till motionsslingan vid Brosjön, gick några varv och satte sig sen ner för att äta matsäck och för att se på de äldre barnen flåsa och svettas runt på motionsslingan. Daniel, som är duktig på att snubbla och att inte se sig för, snubblade i skogen och föll raklång på stigen. Han gick inte upp genast utan stannade kvar liggandes en stund, så fröken (eller vad de nu heter numera, pedagog eller nåt) gick fram till honom och frågade hur det var med honom. Daniel låg där helt lugn och undersökte någonting i sin hand väldigt noggrannt. - Jag tappade en tand, sa Daniel då och gav sin tand till fröken. Fröken tog tanden i förvar och dagens äventyr fortsatte utan fler överraskningar.
När jag hämtade Daniel från skolan den dagen berättade han stolt över hur han hade tappat sin tand. Vi hittade fröken och fick tanden som jag la i min jackficka för att inte tappa bort den. Daniel fick den när vi kom hem. På kvällen när Daniel gick och la sig, var tanden förstås borta. Han skulle lagt den under sin kudde direkt när vi kom hem, men kom väl på något superviktigt på väg till sitt rum och la tanden någon annanstans och nu fanns den ingenstans att hitta. Daniel var helt förkrossad. För halva grejen med att tappa tänder är att den byts ut mot en guldpeng av tandfén under natten. Så jag kom på en tanke. Jag skrev en lapp från tandfén till Daniel och la den under hans kudde.
Daniel blev överlycklig på morgonen och utbrast: " Så tandfén FINNS på riktigt!"
