Melodifestivalen
För ett år sedan tittade jag och Daniel på Melodifestivalen tillsammans på tv. Han var helt besatt och älskade framför allt Sean Banan (shocker). När det var finaldags, var hans största önskan att få vara med på nästa års final på plats. Så jag köpte biljetterna och gav dem till honom i julklapp. Enligt honom var det hans bästa julklapp någonsin, efter iPaden förstås.
Månaderna gick och jag fick bekräftelse om biljetterna, men inga riktiga biljetter levererades på evigheter. Jag mejlade Biljett.nu i oktober och frågade efter dessa och fick som svar att de skulle skickas till mig så fort de fick biljetterna. Ingenting hände. Veckan innan Melodifestivalen hade jag fortfarande inte fått biljetterna, så jag tog kontakt med Biljett.nu igen. Den här gången mejlades biljetterna till mig dagen därpå.
När jag öppnade bilagan och såg biljetterna fick jag en chock. De såg ut att vara kopierade och inscannade och dessutom stod en helt annan persons e-postadress på dom. Först där och då fattade jag att jag tydligen köpt andrahandsbiljetter.
Naturligtvis ville jag inte lova för mycket för Daniel, tänk om biljetterna inte funkar. Tänk om någon annan har fått samma biljetter? Vi skulle helt enkelt åka till Friends arena tidigt och se till att vi kommer in med de biljetterna vi har. Men han var ju helt extatisk över det här; "Mamma, jag är så glad att jag kom ihåg att jag ville gå på Melodifestivalen. Och jag är så glad att jag fick biljetterna!"
Så, Mello-lördagen kommer och vi åker. Vi kör till tågstationen och väntar på tåget på perrongen. Daniel pratar oavbrutet om allt möjligt. Hela tiden. Är bara sitt underbara jag.
Månaderna gick och jag fick bekräftelse om biljetterna, men inga riktiga biljetter levererades på evigheter. Jag mejlade Biljett.nu i oktober och frågade efter dessa och fick som svar att de skulle skickas till mig så fort de fick biljetterna. Ingenting hände. Veckan innan Melodifestivalen hade jag fortfarande inte fått biljetterna, så jag tog kontakt med Biljett.nu igen. Den här gången mejlades biljetterna till mig dagen därpå.
När jag öppnade bilagan och såg biljetterna fick jag en chock. De såg ut att vara kopierade och inscannade och dessutom stod en helt annan persons e-postadress på dom. Först där och då fattade jag att jag tydligen köpt andrahandsbiljetter.
Naturligtvis ville jag inte lova för mycket för Daniel, tänk om biljetterna inte funkar. Tänk om någon annan har fått samma biljetter? Vi skulle helt enkelt åka till Friends arena tidigt och se till att vi kommer in med de biljetterna vi har. Men han var ju helt extatisk över det här; "Mamma, jag är så glad att jag kom ihåg att jag ville gå på Melodifestivalen. Och jag är så glad att jag fick biljetterna!"
Så, Mello-lördagen kommer och vi åker. Vi kör till tågstationen och väntar på tåget på perrongen. Daniel pratar oavbrutet om allt möjligt. Hela tiden. Är bara sitt underbara jag.
Tåget kommer och vi hoppar in. Vid Stockholm Central fyller tågvagnen på med folk. Jag tänkte inte på det först, men där började jag tappa Daniel. Han började prata med sin tysta röst. Det där lilla mumlet, som är helt omöjligt att tyda. Jag vet att han säger något som jag ska höra, men varje gång jag ber honom upprepa vad han sa, säger han det med ännu tystare röst. Jag tänker att det här går över när vi väl kommer fram.
Väl framme i Solna har Daniel förstått att de allra flesta från tåget ska till samma ställe som vi. Så Daniels stora plan är att springa om så många som möjligt så att vi kan komma in bland de första. Det går väl hyfsat och det är inte så mycket folk som ska in där vi ska in. Och in kommer vi! Vilken otrolig lättnad!
Inne på Friends arena äter vi först, sen mamma-tvingar jag Daniel på toa och så går vi och letar upp våra platser. Nu är vi förstås jättetidiga och showen skulle börja först om en och en halv timme. En nio-åring hinner dö uttråkningsdöden ungefär elvatusen trehundra gånger på den tiden. Arenan fyller inte riktigt på förrän ca en kvart innan showen. Jag tog en liten kikare med mig och Daniel har spanat på artister över hela arenan en lång stund.
Väl framme i Solna har Daniel förstått att de allra flesta från tåget ska till samma ställe som vi. Så Daniels stora plan är att springa om så många som möjligt så att vi kan komma in bland de första. Det går väl hyfsat och det är inte så mycket folk som ska in där vi ska in. Och in kommer vi! Vilken otrolig lättnad!
Inne på Friends arena äter vi först, sen mamma-tvingar jag Daniel på toa och så går vi och letar upp våra platser. Nu är vi förstås jättetidiga och showen skulle börja först om en och en halv timme. En nio-åring hinner dö uttråkningsdöden ungefär elvatusen trehundra gånger på den tiden. Arenan fyller inte riktigt på förrän ca en kvart innan showen. Jag tog en liten kikare med mig och Daniel har spanat på artister över hela arenan en lång stund.
När förshowen börjar vill Daniel att jag köper öronproppar. Jag sparkar mig själv för att jag inte tänkte på det innan. Han har ju jobbigt med oljud i klassrummet, varför skulle det vara på något annat sätt på ett ställe med 30 000 människor. Så jag springer iväg och köper öronpropparna.
Det sitter en tant snett bakom oss som wooooooo-hooooooooar precis allting. En man med headset presenteras, han är den som ser till artisterna är på rätt plats i rätt tid. Kvinnan bakom oss wooooo-hooooooar som om han vore The Beatles. Daniel tittar lite frågande på tanten. Headset-mannen berättar för oss att vi ska hurra som galningar hela tiden och lysa med ficklampor när balladerna sjungs. Kvinnan bakom oss woooooo-hooooooar och avslutar med ett skrik värdig vilken tonåring som helst på 1D-konsert. Daniel tittar på kvinnan. Jag börjar ana hur kvällen slutar. Men sen börjar Melodifestivalen och jag rycks med och klappar och sjunger och är så där allmänt pinig mamma. Men jag wooooohoooar inte. Tanten bakom oss gör det bra nog för hela arenan. Ni måste ha hört henne hemma också. Det var en häftig show att bevittna på plats. Publiken lever med i låtarna. Artisterna bjuder på sig själva. Alla verkar ha det superskoj.
Det sitter en tant snett bakom oss som wooooooo-hooooooooar precis allting. En man med headset presenteras, han är den som ser till artisterna är på rätt plats i rätt tid. Kvinnan bakom oss wooooo-hooooooar som om han vore The Beatles. Daniel tittar lite frågande på tanten. Headset-mannen berättar för oss att vi ska hurra som galningar hela tiden och lysa med ficklampor när balladerna sjungs. Kvinnan bakom oss woooooo-hooooooar och avslutar med ett skrik värdig vilken tonåring som helst på 1D-konsert. Daniel tittar på kvinnan. Jag börjar ana hur kvällen slutar. Men sen börjar Melodifestivalen och jag rycks med och klappar och sjunger och är så där allmänt pinig mamma. Men jag wooooohoooar inte. Tanten bakom oss gör det bra nog för hela arenan. Ni måste ha hört henne hemma också. Det var en häftig show att bevittna på plats. Publiken lever med i låtarna. Artisterna bjuder på sig själva. Alla verkar ha det superskoj.
Efter typ åtta låtar viskar Daniel till mig att han vill hem. Jag sa att vi inte åker än. Han lägger sig i min famn. Det är klart han är trött. Han har tagit emot enorma mängder intryck de senaste två timmarna. Det finns 30 000 människor inne i samma rum som vi. Hur mycket olika ljud och rörelser som helst. Mycket för vem som helst att ta in och smälta. Men för ett barn med ADHD kan man triplera dessa intryck och tänka att de inte går att filtrera. Allting registreras, allting analyseras, hjärnan jobbar liksom på högvarv hela tiden. Och här sitter jag och klappar och sjunger. Och den förbaskade tanten bakom oss wooooo-hooooar till varenda stavelse som yttras från programledarna eller från artisterna.
Vi sitter kvar till vinnarens namn lästs ut. Sedan flyger vi upp från våra säten och tar oss tillbaka till tågstationen. Får vänta på tåg i Älvsjö i en halvtimme och Daniel hinner prata hur otroligt mycket han saknar hemmet och sin iPad och pappa och till och med Isabella. Med sin normala röst. Vi tyckte om vårt gemensamma äventyr. Vi tyckte om Yohio och Alcazar och Ace Wilder och Daniel tyckte det ändå var helt okej att Sanna Nielsen vann, för att mamma gillade låten.
Men vi åker inte nästa år igen. Vi kanske gör det om Sean Banan är med. Och bara om vi får biljetter direkt från Ticnet. Annars blir det en mysig hemmakväll med Daniel. Och Daniels iPad. Och Daniels normala röst.
