danieljohnson

Jag satt på näst nedersta trappsteget och vaggade min arm i famnen och saknade Marc något fruktansvärt. Jag funderade på vad motsvarigheten till hjärnskakning var när det gällde armen. Det måste kännas precis som jag kände just då; armen liksom vibrerade och jag KÄNDE hur blodet rusade i ådrorna, kände armen mest i hela kroppen, det kändes helt enkelt som att jag fått en armskakning. Daniel stod bredvid mig och strök mig om ryggen. Han andades häftigt och sa:" MAMMA! Du har jättebulor i ryggen! Å nej, Isabella, mamma har gjort illa ryggen!" Jag lugnade honom och sa att jag inte slog ryggen alls, bulorna är ryggraden, det är ingen fara där. Isabella kved:" Mamma, mamma, mamma..." och ville inte äta mer frukost. Jag insåg att jag grät och hur hela situationen måste skrämt barnen och tvingade mig själv upp. Inte bara armen som gjorde ont, ena skinkan hade fått ta emot den största smällen. Där skulle jag få århundrades största blåmärke. Klappade om Daniel lite och gick på toa för att torka bort tårarna och få kontroll över situationen.

 

Jag vet inte hur det gick till riktigt. Kommer ihåg att jag kom nerför trappan och precis vid krönet försvann trappan och jag dunsade nerför 4-5 trappsteg med ett jäkla liv. Daniel hoppade till lite och skrek, sedan rusade han mot mig för att hjälpa till. Isabella satt i sin stol och kunde inte komma ner själv (vi måste fixa en bättre stol till henne), så hon satt kvar och ville ner men kunde inte och istället sa hon mamma som mantra. 

Det gick bra ändå, inga brutna ben i alla fall och så finfina barn som visar att de hyser stor empati och förmåga att trösta och hjälpa och finnas till när någon gör illa sig. Fantastiskt fina ungar <3. 

  

 

Barnen har ju perioder i livet där de testar sina egna vingar och blir mer och mer självständiga. Bella, 3 år, gick till exempel själv till lekparken på vår gata i somras utan att vi märkte det. Hon gick dit för att hon klarade av det och för att hon ville .Hon såg ingen anledning till att störa oss med en sån bagatell. Hon tog på sig skorna och greppade med sig sin spade och traskade iväg de femtio metrarna som det är till vår lekpark. Marc och jag fick naturligtvis jättepanik när vi förstod att hon var borta. Plötsligt var det helt tyst i huset. Varje förälder vet att då är det något på gärningen, något är fel. När vi fattade att Bella inte var i huset, tog jag på mig skorna med rasande puls och hann gå till närmaste grannens staket när Bella mötte mig och förklarade med självklar klang i rösten att hon minsann hade varit i lekparken.

Just nu har hon gått tillbaka till "trygghets tankandet". Det är en egen översättning från finska. En term som jag lärde mig i psykologin i skolan. Handlar om att barnen kan leka hur bra som helst, sen kommer de till föräldern och kramas eller säger något, försäkrar sig att föräldrarna fortfarande är där; de tankar trygghet. Bella är där nu. Nu är visserligen Marc borta också, vilket kan spela en roll här med, men hon behöver bekräftelse av att jag är nära varannan minut ungefär. Är jag uppe när hon ropar på mig, kommer hon upp direkt och så vill hon helst att jag följer med ner.

 

De här perioderna kommer och går i barnens liv tills typ tonåren.

Daniel längtar efter att få vara mer "vuxen". En kväll bestämde jag att han ska duscha i stället för att bada, för att klockan var så mycket. Han utbrast i sängen sen att "jag längtar efter lite privatliv!" Jag undrade vad han menade och han sa att du vet så där att mamma och pappa inte kan bestämma allt. Att han själv kan bestämma nåt, som att bada till exempel.

 

Igår morse behövde jag handla tidigt för att kunna fixa lunch. Daniel var naturligtvis mitt i världens bästa program som han bara måste se. Det är förresten fascinerande hur ofta världens bästa program råkar vara på precis när vi behöver åka någonstans. Han fick två valmöljigheter:

1. Äka och handla med mig och Bella

2. Stanna hemma själv under tiden som vi handlar.

Han valde att stanna hemma. Jag frågade honom flera gånger om han verkligen ville det. Om han verkligen ville vara hemma själv tills vi kommer från affären. Det ville han verkligen. "Det gör inget mamma, för om det kommer en mördare, kommer tv:n skydda mig, för det är så bra program att mördaren också vill se på det." Ja, då kände jag mig genast lugnare. Jag visade honom hur man ringer med hemtelefonen. Han fick testa ringa till senast slagna numret: mitt. Jag bad honom ringa om han ville. Om vad som helst.

 

Så Bella och jag åker till Ica som ligger typ en kilometer från oss. När vi parkerar, ringer Daniel och undrar hur det går. Jag säger att vi precis kommit fram och att allt går enligt plan, hur går det för hans del då. Jorå, det gick bara fint, allt var lungt. Bella och jag handlar och sätter oss i bilen. Det var Daniel igen. "Jo mamma, jag undrar hur det går." Jag pratade med honom tills vi svängde till vår gata. Jag sa att vi är här nu och Daniel slutade samtalde snabbt. När vi kom in var han som om ingenting hade hänt. Men åååååh så stolt han var över sig själv dels för att han klarade av att vara hemma själv utan att vara (så) rädd, men också för att han kunde ringa mig på telefon själv.

Min fina, fina, stora, lilla kille.

 

Tidig morgon. Väckarklockan ruskade liv i oss kl 03.30. Let me tell you, det är ingen tid att gå upp för någon. Men åker man med ett tidigt flyg, har man inga valmöjligheter. Upp i ottan alltså, Marc bryggde kaffe och jag levde i tron att vi äter frukost tillsammans på Arlanda, så jag åt inget. För det fanns ju så gott om tid och öppna restauranger och såna utopiska tankar.

 

Det var lugnt och skönt på motorvägen. Ingen som bromsade min fart och inte heller någon som följde tätt intill min bakre kofångare. Marc ringde till sin närmaste vän over there och berättade att han är på väg till Cali och varför. Jag lyssnade på ena sidan av samtalet och var glad att Marc fick tag på sin vän, de pratar inte så ofta. 

 

Vi kommer till Arlanda och har fortfarande gott om tid innan Marc måste till gaten. Men det här med att checka in på nätet har ju blivit vansinnigt populärt, så i stället för att köa till check-in, köar man till baggage drop. Naturligtvis har man alltid minst tre par framför sig med fyra väskor var plus specialbagage, så det tar ännu längre tid än vad som man tror att "bara" lämna sin väska. Sen skulle Marc växla pengar. Kö även där, men han fick sina dollar till slut. Och ingen vettig frukost i sikte. Caféet hade stängt, kiosken sålde några skorpor från gårdagen och det fanns inte tillräckligt med tid att gå till SkyCity. Så frukosten uteblev.

 

Men trots tidig morgon, trots att det inte blev någon gemensam frukost, var det viktigt att vara tillsammans en litenliten stund innan den tuffa resan. Marc kom iväg och ska vara på åkande fot i ett dygn. Sedan ska han vara i Californien i drygt två veckor och under den tiden säga färväl till sin bror med cancer och sin mamma med Alzheimers. Några fler finns det inte i familjen.

Jag gör allt jag kan för att stötta och finnas till, fast på andra sidan jorden. Jag tror ändå att i det här fallet så är det tanken och känslan som räknas.

Vi tar många gemensamma frukostar sen när han kommer tillbaka.