danieljohnson

Barnen har ju perioder i livet där de testar sina egna vingar och blir mer och mer självständiga. Bella, 3 år, gick till exempel själv till lekparken på vår gata i somras utan att vi märkte det. Hon gick dit för att hon klarade av det och för att hon ville .Hon såg ingen anledning till att störa oss med en sån bagatell. Hon tog på sig skorna och greppade med sig sin spade och traskade iväg de femtio metrarna som det är till vår lekpark. Marc och jag fick naturligtvis jättepanik när vi förstod att hon var borta. Plötsligt var det helt tyst i huset. Varje förälder vet att då är det något på gärningen, något är fel. När vi fattade att Bella inte var i huset, tog jag på mig skorna med rasande puls och hann gå till närmaste grannens staket när Bella mötte mig och förklarade med självklar klang i rösten att hon minsann hade varit i lekparken.

Just nu har hon gått tillbaka till "trygghets tankandet". Det är en egen översättning från finska. En term som jag lärde mig i psykologin i skolan. Handlar om att barnen kan leka hur bra som helst, sen kommer de till föräldern och kramas eller säger något, försäkrar sig att föräldrarna fortfarande är där; de tankar trygghet. Bella är där nu. Nu är visserligen Marc borta också, vilket kan spela en roll här med, men hon behöver bekräftelse av att jag är nära varannan minut ungefär. Är jag uppe när hon ropar på mig, kommer hon upp direkt och så vill hon helst att jag följer med ner.

 

De här perioderna kommer och går i barnens liv tills typ tonåren.

Daniel längtar efter att få vara mer "vuxen". En kväll bestämde jag att han ska duscha i stället för att bada, för att klockan var så mycket. Han utbrast i sängen sen att "jag längtar efter lite privatliv!" Jag undrade vad han menade och han sa att du vet så där att mamma och pappa inte kan bestämma allt. Att han själv kan bestämma nåt, som att bada till exempel.

 

Igår morse behövde jag handla tidigt för att kunna fixa lunch. Daniel var naturligtvis mitt i världens bästa program som han bara måste se. Det är förresten fascinerande hur ofta världens bästa program råkar vara på precis när vi behöver åka någonstans. Han fick två valmöljigheter:

1. Äka och handla med mig och Bella

2. Stanna hemma själv under tiden som vi handlar.

Han valde att stanna hemma. Jag frågade honom flera gånger om han verkligen ville det. Om han verkligen ville vara hemma själv tills vi kommer från affären. Det ville han verkligen. "Det gör inget mamma, för om det kommer en mördare, kommer tv:n skydda mig, för det är så bra program att mördaren också vill se på det." Ja, då kände jag mig genast lugnare. Jag visade honom hur man ringer med hemtelefonen. Han fick testa ringa till senast slagna numret: mitt. Jag bad honom ringa om han ville. Om vad som helst.

 

Så Bella och jag åker till Ica som ligger typ en kilometer från oss. När vi parkerar, ringer Daniel och undrar hur det går. Jag säger att vi precis kommit fram och att allt går enligt plan, hur går det för hans del då. Jorå, det gick bara fint, allt var lungt. Bella och jag handlar och sätter oss i bilen. Det var Daniel igen. "Jo mamma, jag undrar hur det går." Jag pratade med honom tills vi svängde till vår gata. Jag sa att vi är här nu och Daniel slutade samtalde snabbt. När vi kom in var han som om ingenting hade hänt. Men åååååh så stolt han var över sig själv dels för att han klarade av att vara hemma själv utan att vara (så) rädd, men också för att han kunde ringa mig på telefon själv.

Min fina, fina, stora, lilla kille.