Oh no wait, that's the intercom light
Men innan vi kommer fram måste vi ju sitta i flygplan i några timmar. Vi flyger med British Airways via London. Jag har inga problem med att flyga. En gång var jag riktigt rädd dock. Det var första gången jag flög från Stockholm till Vaasa. Jag hade inte en tanke på att det ens fanns mindre flygplan en jumbojets. Så i mitt huvud skulle jag flyga i ett sånt. Det var ju en helt orimlig tanke förstås, det är knappt så att så många flyger till Vaasa ens under en månad. Men när jag sen kom till planet, fick jag världens chock, för det var ett litet propellerplan med plats för typ 30 personer. Och det planet skulle ta mig över Östersjön. Jag satt på helspänn hela resan och hade ont i kroppen hela veckan jag var i Finland.
Marc däremot tycker att det är obehagligt att flyga. Inte så att det hindrar honom från det, men så att han är lite mer tystlåten och fokuserad inför stundens allvar. Så vi får hoppas att det inte blir några sådana här mishaps från piloterna:
You just call out my name
Daniel kommer in: -Har du varit ensam för länge, mamma?
- Nej det har jag inte.
- Ok. Men säg till när du varit det, så kommer jag. Men du får bara göra det när det är reklam, pappa och jag tittar på ett program.
Och så går världens finaste tillbaka till tv:n.
Hur fin är inte han?
It's a new life, it's a new dawn, it's a new day
Att springa är ju då inte alls min grej. Jag förstår inte det fina med det. Många säger att när man kommer in i det, då är det så skönt att springa. Men jag kommer aldrig så långt. Jag får ont i halsen, jag förlorar enorma mängder vätska i form av snor och skit i halsen, jag flåsar, jag hittar ingen bra rytm, jag orkar inte, jag kan inte andas, jag vill absolut inte träffa någon jag känner och riskera att stanna för då blir jag tomatröd i ansiktet och förlorar resten av kroppens vätskor genom att svettas. Och ändå envisas jag med att springa åtminstone lite, lite, lite grann när jag är på min runda. Från herr gåman skylten till nästa gatas fjärde lyktstolpe. Varför jag börjat springa just där, fattar jag inte. Jag måste vara heeelt dum i huvudet. Det är ju för fasen uppförsbacke på den där andra gatan. Det blåser så in i helsike just där och blää, jag kommer liksom aldrig längre än den där fjärde lyktstolpen.
Men i förrgår, då orkade jag till femte lyktstolpen och kunde behålla bra promenadtakt efteråt. Dessutom så sprang jag lite till på väg hem. I nerförsbacke, för jag hade fått en hjärncell att fungera under ruset (haha, ruset! overstatement galore!) fram till den femte lyktstolpen (här ser jag en mental bild på en kvinna som kan knappt lyfta sina ben, andas som hon blev lärd inför förlossningen och pumpar frenetiskt med armarna för att lura kroppen till att köra löp-mode i fyra meter till, men er mentala bild liknar förstås en gasell eller nåt). Ja men där i nerförsbacken bestämmer jag mig i min övermod att ta en avstickare och runda av Soltorpsvägen (ännu en uppförsbacke, hjärncellen slutade fungera igen) och svänger ditåt. Och ser min fördomsfulla, haltande granne framför mig med sin lilla hund. Jag vill INTE stanna till och prata med honom om NÅGONTING. Jag får genast håll. Och börjar gå. Svänger till Soltorpsvägens uppförsbacke och han svänger till nerförsbacken.
Jag är ändå sjukt nöjd med mig själv. Jag har finfina låtar med bra tempo som jag lyssnar på och så är jag ute och rör på mig. Har ni förresten bra tempo gå-låtar, lämna gärna kommentar. Jag är helt förälskad i Leona Lewis och Aviciis Collide.
Jag försöker mitt bästa med att lära mig att ta hand om Mig. Andra är också skitviktiga, men jag måste prioritera rätt. Jag är till ingen nytta när jag inte mår bra. Så här jobbas det ordentligt, armarna pumpar, håret fladdrar i vinddraget och snoret flyter. Life is good today:)
Hur grottmän frågade chans enligt Daniel
(Vi tror att han inte riktigt vet var "para sig" betyder och att han menar helt enkelt att bli ihop med någon.)
13 år
The Johnson artists
Daniel har pysslat någon sorts påskfågel som han fäst på köksfönstret. Den är jättefin. En blå sak med gula fötter och blå stjärtfjädrar. Den här kan jag tänka mig att spara. 
(Bakom köksgardinen på en solig dag. Japp, solen HAR skinit på Broängsbacken under denna vår.)
Mina barn kommer hem med tonvis av pyssel som alltför ofta liknar absolut ingenting och tar mycket plats. Det är ändå svårt att slänga någonting. De har ju just då, i den stunden lagt hela sin själ, kreativitet och kunskap på det konststycket. Så jag har lådvis med saker hemma från Daniels dagis, fritids och skola. Nu börjar också Bella komma hem med olika kreationer. 
Som i bilden ovan. Vad är det för något? En grönmålad papptallrik med äggskal i äggförpackning och så någon sorts torkad grässkit i. Vad ska jag göra med den?
Någon dag, när barnen inte är hemma, ska jag gå igenom rubbet och sortera med hård hand och hårt hjärta. Fast jag vet ju redan nu hur det kommer att sluta. 90% kommer att sparas i alla fall. Men äggskalskreationen, den åker.
Saying what?
Jag har tittat på en mamma med en 1,5-åring som gått bredvid en mur på parkeringen. Mamman var så otroligt pedagogisk och hanterade sitt barn helt perfekt med vad som såg ut att vara oändligt tålamod. Jag tittade på henne och tänkte att hon nog bara har ett barn. Och så förstod jag att jag bara var avundsjuk på hennes tålamod och tid och förklaringar och jag vet inte, bara den stunden. Jag ville också vara på en parkering med mina barn och känna att här har vi läget helt under kontroll. Barnen kommer inte att springa till tusen håll i tre nanosekunder, jag kommer att ha tålamod att förklara varför det inte är en bra idé att ens tänka på det och barnen kommer att lyssna och lyda. Det låter ju som att det inte händer ever, rena science fiction, och ändå vittnade jag en sådan händelse precis där. Sådana mammor och barn FINNS på riktigt.
Så jag skiftar fokuset till mannen som pratar med mig. Jag har fortfarande inte uppfattat vad han säger, väntar på fortsättningen på meningen, vaddå "eller?". Han säger det en gång till och fortsätter med "slut på arbetsdagen". Jag förstår! "Är det kväller?" hade han sagt. Vem pratar så? Måste man inte vara från svart-vita filmer med typ skörde-tema med drängar i vita skjortor och pigor i klänningar och förkläden? Och så springer de i höstackar med arbetshästar i bakgrunden. Då kan man prata så. Men jag svarar ändå något jakande och försöker rädda ansiktet med en kommentar om att man hinner sjunga en hel låt innan den här automaten spottar ut kortet igen, hehe. Mannen mumlar något till svar och går, och jag stoppar i mitt kort i automaten.
Jag jobbar i en stad med allt möjligt som man inte hittar på så många andra ställen. Det kanske är värt att hänga kvar ett tag till och se vilka andra mystiska varelser som dyker upp.
Eastering it up
Så till långfredagen tänkte vi göra något litet så att barnen ska få lite påskkänsla. Vi lastade påskäggen fulla med godis, skrev ihop ledtrådar till en påskäggsskattjakt och gömde äggen. Efter att Bella vaknade fick de gå på skattjakt. Båda barnen tyckte det var superkul och samarbetade faktiskt riktigt fint med ledtrådarna. Daniel visste direkt vart allting var, men låtsades leta annanstans, så att Bella också fick hitta ledtrådarna. Så här blev det:
Up
Nästa år har jag bott i Sverige i 20 år. Det är en riktigt, riktigt lång sommar. Jag skulle ju bara stanna över sommaren efter studenten och flytta sen till Åbo eller Helsingfors och plugga engelska. Det blev inte riktigt så. Första sommaren var väldigt bra. Jag hade pengar i fickan, min bästaste bästis som sällskap, en varm och solig sommar med äventyr framför mig och alla dörrar öppna till resten av livet. Här finns det en massa härliga minnen att hämta.
Men sen kom hösten och verkligheten. Pengarna tog slut, jag hade ingen aning om vad jag ville göra med mitt liv eller var jag ville bo, jag hade en fot i Sverige hos min bästaste vän och en fot kvar i Finland, hos en kille förstås, som fick en stor del av mitt hjärta, men som inte ville ha den. Jag flyttade fram och tillbaka några gånger och blev ännu mer förvirrad. Och sen gick jag vilse. Irrade runt i en enorm superskog utan stigar eller myrstackar på södra sidan av träden. Ingenting kunde peka på en riktning hem. För just då hade jag ingenstans där jag kände mig riktigt hemma. Det var en skitjobbig tid. Och jag levde som jag blivit lärd, bekymrade inte andra med mina sorger, såg till att alla andra hade det bra, pratade inte för mycket om mina känslor, det där fixar jag ju själv. Jag saknade föräldrahemmet så fruktansvärt mycket då, men ville inte visa mig svag och flytta tillbaka med svansen mellan benen igen. Var så där ohälsosamt envis som man kan vara ibland.
Det var en rejäl depression. Efter ett bra tag fick jag ett timjobb som lokalvårdare, fixade pengar till hyra och mat, men orkade inget annat. Var gärna hemma, låg i soffan och tittade på inget på tv. Jag bodde ihop med en vän då, och hon försökte göra allt hon kunde för att hjälpa, men det var inte hennes krig att bekämpa. Det var riktiga skit-år. Sen vände det av någon anledning. Jag började promenera mycket, skrev mycket, tänkte mycket. Konstaterade att jag behöver humor och skratt i mitt liv. Jag tvingade mig själv att tänka positivt.
Det här var minst 15 år sen. Har man aldrig varit rejält deprimerad, kan det nog vara svårt att sätta sig in i. Jag känner fortfarande efter ibland ordenligt hur jag egentligen mår. Jag tänker aldrig mer hamna där i landet ingenting-känns-som-någonting. Och skulle någonting kännas på något sätt, så var det som en stor tyngd som la sig på en och som inte släppte vad man än gjorde. Jag kunde ligga på sängen och känna hur jäkla tung luften var och inte bry mig om mig själv alls.
Idag är jag superkänslig för hur andra mår. Jag tränger mig in i andras känslor och frågar mycket och är mån om att folk får prata om sina känslor om de vill, jag lyssnar gärna. Jag förväntar mig inga svar, ingen behöver öppna sig för mig. Men om någon kan ryckas bort från att må ens lite dåligt, så frågar jag, bryr mig om, slutar inte, finns till, vågar fråga. Jag försöker visa hur det sällan finns anledning att slösa på energi på oviktiga saker. "Slösa" energin på dig själv och dina kära i stället, så får du den mångfaldigt tillbaka. Lyssna på andra, finns till, bry dig om. Lev livet.
Varför skriver jag det här? Jo för att just nu mår jag svajigt. Jag känner mig lite vilsen och tappar ibland det positiva. Orkar ibland inte skratta och skämta. Och för att skriva är som medicin. Men den här gången vet jag att det här är övergående. Jag har en massa livbojor som håller mig flytande. Jag ska bara blunda och vila en liten, liten stund och samla krafter och sen fortsätter jag leva livet igen. 
