Saying what?
"...eller?" Jag förstår att någon pratar med mig men kan inte förstå vad han säger. Vi står på pendeltågsstationens parkering och köar till parkeringsautomaten. Mannen är 60+ och har sagt något till mig två gånger nu. Jag gillar när folk säger något till fullständiga främlingar. Det ska förstås vara positiva saker, inga skällsord eller utsträckta fingrar. Bara korta stunder med lite bekräftelse; du finns, jag ser dig. Men jag förstår honom inte. Pratar han svenska överhuvudtaget?
Jag har tittat på en mamma med en 1,5-åring som gått bredvid en mur på parkeringen. Mamman var så otroligt pedagogisk och hanterade sitt barn helt perfekt med vad som såg ut att vara oändligt tålamod. Jag tittade på henne och tänkte att hon nog bara har ett barn. Och så förstod jag att jag bara var avundsjuk på hennes tålamod och tid och förklaringar och jag vet inte, bara den stunden. Jag ville också vara på en parkering med mina barn och känna att här har vi läget helt under kontroll. Barnen kommer inte att springa till tusen håll i tre nanosekunder, jag kommer att ha tålamod att förklara varför det inte är en bra idé att ens tänka på det och barnen kommer att lyssna och lyda. Det låter ju som att det inte händer ever, rena science fiction, och ändå vittnade jag en sådan händelse precis där. Sådana mammor och barn FINNS på riktigt.
Så jag skiftar fokuset till mannen som pratar med mig. Jag har fortfarande inte uppfattat vad han säger, väntar på fortsättningen på meningen, vaddå "eller?". Han säger det en gång till och fortsätter med "slut på arbetsdagen". Jag förstår! "Är det kväller?" hade han sagt. Vem pratar så? Måste man inte vara från svart-vita filmer med typ skörde-tema med drängar i vita skjortor och pigor i klänningar och förkläden? Och så springer de i höstackar med arbetshästar i bakgrunden. Då kan man prata så. Men jag svarar ändå något jakande och försöker rädda ansiktet med en kommentar om att man hinner sjunga en hel låt innan den här automaten spottar ut kortet igen, hehe. Mannen mumlar något till svar och går, och jag stoppar i mitt kort i automaten.
Jag jobbar i en stad med allt möjligt som man inte hittar på så många andra ställen. Det kanske är värt att hänga kvar ett tag till och se vilka andra mystiska varelser som dyker upp.
Jag har tittat på en mamma med en 1,5-åring som gått bredvid en mur på parkeringen. Mamman var så otroligt pedagogisk och hanterade sitt barn helt perfekt med vad som såg ut att vara oändligt tålamod. Jag tittade på henne och tänkte att hon nog bara har ett barn. Och så förstod jag att jag bara var avundsjuk på hennes tålamod och tid och förklaringar och jag vet inte, bara den stunden. Jag ville också vara på en parkering med mina barn och känna att här har vi läget helt under kontroll. Barnen kommer inte att springa till tusen håll i tre nanosekunder, jag kommer att ha tålamod att förklara varför det inte är en bra idé att ens tänka på det och barnen kommer att lyssna och lyda. Det låter ju som att det inte händer ever, rena science fiction, och ändå vittnade jag en sådan händelse precis där. Sådana mammor och barn FINNS på riktigt.
Så jag skiftar fokuset till mannen som pratar med mig. Jag har fortfarande inte uppfattat vad han säger, väntar på fortsättningen på meningen, vaddå "eller?". Han säger det en gång till och fortsätter med "slut på arbetsdagen". Jag förstår! "Är det kväller?" hade han sagt. Vem pratar så? Måste man inte vara från svart-vita filmer med typ skörde-tema med drängar i vita skjortor och pigor i klänningar och förkläden? Och så springer de i höstackar med arbetshästar i bakgrunden. Då kan man prata så. Men jag svarar ändå något jakande och försöker rädda ansiktet med en kommentar om att man hinner sjunga en hel låt innan den här automaten spottar ut kortet igen, hehe. Mannen mumlar något till svar och går, och jag stoppar i mitt kort i automaten.
Jag jobbar i en stad med allt möjligt som man inte hittar på så många andra ställen. Det kanske är värt att hänga kvar ett tag till och se vilka andra mystiska varelser som dyker upp.
Kommentarer
Trackback
