Up
Nästa år har jag bott i Sverige i 20 år. Det är en riktigt, riktigt lång sommar. Jag skulle ju bara stanna över sommaren efter studenten och flytta sen till Åbo eller Helsingfors och plugga engelska. Det blev inte riktigt så. Första sommaren var väldigt bra. Jag hade pengar i fickan, min bästaste bästis som sällskap, en varm och solig sommar med äventyr framför mig och alla dörrar öppna till resten av livet. Här finns det en massa härliga minnen att hämta.
Men sen kom hösten och verkligheten. Pengarna tog slut, jag hade ingen aning om vad jag ville göra med mitt liv eller var jag ville bo, jag hade en fot i Sverige hos min bästaste vän och en fot kvar i Finland, hos en kille förstås, som fick en stor del av mitt hjärta, men som inte ville ha den. Jag flyttade fram och tillbaka några gånger och blev ännu mer förvirrad. Och sen gick jag vilse. Irrade runt i en enorm superskog utan stigar eller myrstackar på södra sidan av träden. Ingenting kunde peka på en riktning hem. För just då hade jag ingenstans där jag kände mig riktigt hemma. Det var en skitjobbig tid. Och jag levde som jag blivit lärd, bekymrade inte andra med mina sorger, såg till att alla andra hade det bra, pratade inte för mycket om mina känslor, det där fixar jag ju själv. Jag saknade föräldrahemmet så fruktansvärt mycket då, men ville inte visa mig svag och flytta tillbaka med svansen mellan benen igen. Var så där ohälsosamt envis som man kan vara ibland.
Det var en rejäl depression. Efter ett bra tag fick jag ett timjobb som lokalvårdare, fixade pengar till hyra och mat, men orkade inget annat. Var gärna hemma, låg i soffan och tittade på inget på tv. Jag bodde ihop med en vän då, och hon försökte göra allt hon kunde för att hjälpa, men det var inte hennes krig att bekämpa. Det var riktiga skit-år. Sen vände det av någon anledning. Jag började promenera mycket, skrev mycket, tänkte mycket. Konstaterade att jag behöver humor och skratt i mitt liv. Jag tvingade mig själv att tänka positivt.
Det här var minst 15 år sen. Har man aldrig varit rejält deprimerad, kan det nog vara svårt att sätta sig in i. Jag känner fortfarande efter ibland ordenligt hur jag egentligen mår. Jag tänker aldrig mer hamna där i landet ingenting-känns-som-någonting. Och skulle någonting kännas på något sätt, så var det som en stor tyngd som la sig på en och som inte släppte vad man än gjorde. Jag kunde ligga på sängen och känna hur jäkla tung luften var och inte bry mig om mig själv alls.
Idag är jag superkänslig för hur andra mår. Jag tränger mig in i andras känslor och frågar mycket och är mån om att folk får prata om sina känslor om de vill, jag lyssnar gärna. Jag förväntar mig inga svar, ingen behöver öppna sig för mig. Men om någon kan ryckas bort från att må ens lite dåligt, så frågar jag, bryr mig om, slutar inte, finns till, vågar fråga. Jag försöker visa hur det sällan finns anledning att slösa på energi på oviktiga saker. "Slösa" energin på dig själv och dina kära i stället, så får du den mångfaldigt tillbaka. Lyssna på andra, finns till, bry dig om. Lev livet.
Varför skriver jag det här? Jo för att just nu mår jag svajigt. Jag känner mig lite vilsen och tappar ibland det positiva. Orkar ibland inte skratta och skämta. Och för att skriva är som medicin. Men den här gången vet jag att det här är övergående. Jag har en massa livbojor som håller mig flytande. Jag ska bara blunda och vila en liten, liten stund och samla krafter och sen fortsätter jag leva livet igen. 
