danieljohnson

Jag vill påstå att jag börjat träna. Jag hör "yeah, right" och "eller hur" och "det där har jag hört förut". Men jag väljer att se mina tre gånger ute i löparskorna som träningsrundor.

Att springa är ju då inte alls min grej. Jag förstår inte det fina med det. Många säger att när man kommer in i det, då är det så skönt att springa. Men jag kommer aldrig så långt. Jag får ont i halsen, jag förlorar enorma mängder vätska i form av snor och skit i halsen, jag flåsar, jag hittar ingen bra rytm, jag orkar inte, jag kan inte andas, jag vill absolut inte träffa någon jag känner och riskera att stanna för då blir jag tomatröd i ansiktet och förlorar resten av kroppens vätskor genom att svettas. Och ändå envisas jag med att springa åtminstone lite, lite, lite grann när jag är på min runda. Från herr gåman skylten till nästa gatas fjärde lyktstolpe. Varför jag börjat springa just där, fattar jag inte. Jag måste vara heeelt dum i huvudet. Det är ju för fasen uppförsbacke på den där andra gatan. Det blåser så in i helsike just där och blää, jag kommer liksom aldrig längre än den där fjärde lyktstolpen.

Men i förrgår, då orkade jag till femte lyktstolpen och kunde behålla bra promenadtakt efteråt. Dessutom så sprang jag lite till på väg hem. I nerförsbacke, för jag hade fått en hjärncell att fungera under ruset (haha, ruset! overstatement galore!) fram till den femte lyktstolpen (här ser jag en mental bild på en kvinna som kan knappt lyfta sina ben, andas som hon blev lärd inför förlossningen och pumpar frenetiskt med armarna för att lura kroppen till att köra löp-mode i fyra meter till, men er mentala bild liknar förstås en gasell eller nåt). Ja men där i nerförsbacken bestämmer jag mig i min övermod att ta en avstickare och runda av Soltorpsvägen (ännu en uppförsbacke, hjärncellen slutade fungera igen) och svänger ditåt. Och ser min fördomsfulla, haltande granne framför mig med sin lilla hund. Jag vill INTE stanna till och prata med honom om NÅGONTING. Jag får genast håll. Och börjar gå. Svänger till Soltorpsvägens uppförsbacke och han svänger till nerförsbacken.

Jag är ändå sjukt nöjd med mig själv. Jag har finfina låtar med bra tempo som jag lyssnar på och så är jag ute och rör på mig. Har ni förresten bra tempo gå-låtar, lämna gärna kommentar. Jag är helt förälskad i Leona Lewis och Aviciis Collide.
Jag försöker mitt  bästa med att lära mig att ta hand om Mig. Andra är också skitviktiga, men jag måste prioritera rätt. Jag är till ingen nytta när jag inte mår bra. Så här jobbas det ordentligt, armarna pumpar, håret fladdrar i vinddraget och snoret flyter. Life is good today:)