danieljohnson

Tidig morgon. Väckarklockan ruskade liv i oss kl 03.30. Let me tell you, det är ingen tid att gå upp för någon. Men åker man med ett tidigt flyg, har man inga valmöjligheter. Upp i ottan alltså, Marc bryggde kaffe och jag levde i tron att vi äter frukost tillsammans på Arlanda, så jag åt inget. För det fanns ju så gott om tid och öppna restauranger och såna utopiska tankar.

 

Det var lugnt och skönt på motorvägen. Ingen som bromsade min fart och inte heller någon som följde tätt intill min bakre kofångare. Marc ringde till sin närmaste vän over there och berättade att han är på väg till Cali och varför. Jag lyssnade på ena sidan av samtalet och var glad att Marc fick tag på sin vän, de pratar inte så ofta. 

 

Vi kommer till Arlanda och har fortfarande gott om tid innan Marc måste till gaten. Men det här med att checka in på nätet har ju blivit vansinnigt populärt, så i stället för att köa till check-in, köar man till baggage drop. Naturligtvis har man alltid minst tre par framför sig med fyra väskor var plus specialbagage, så det tar ännu längre tid än vad som man tror att "bara" lämna sin väska. Sen skulle Marc växla pengar. Kö även där, men han fick sina dollar till slut. Och ingen vettig frukost i sikte. Caféet hade stängt, kiosken sålde några skorpor från gårdagen och det fanns inte tillräckligt med tid att gå till SkyCity. Så frukosten uteblev.

 

Men trots tidig morgon, trots att det inte blev någon gemensam frukost, var det viktigt att vara tillsammans en litenliten stund innan den tuffa resan. Marc kom iväg och ska vara på åkande fot i ett dygn. Sedan ska han vara i Californien i drygt två veckor och under den tiden säga färväl till sin bror med cancer och sin mamma med Alzheimers. Några fler finns det inte i familjen.

Jag gör allt jag kan för att stötta och finnas till, fast på andra sidan jorden. Jag tror ändå att i det här fallet så är det tanken och känslan som räknas.

Vi tar många gemensamma frukostar sen när han kommer tillbaka.