Don't worry, be happy
Någonting har hänt. Antingen har jag utvecklat en personlighetsklyvning eller så har jag bott för länge i Sverige. Jag väljer det senare alternativet. Jag är finsk och kommer från typ urskogen. Där jag växte upp, pratade man precis så mycket som man behövde, varken mer eller mindre. Man kunde i princip ha en diskussion med någon bara genom att använda meningar med ett ord.
Jag kommer ihåg hur jag reagerade på det eviga kramandet när jag först flyttade till Sverige. Man kramades när man träffades och så kramades man när man sa hejdå. Samma sak när man träffades nästa dag. Det tyckte jag var i och för sig trevligt, men lite underligt ändå. Jag kommer från en kultur, där man inte kramades alls. Det låg mycket kärlek i luften hemma, men det sas aldrig högt och visades inte heller, det visste man bara. Så hit kom jag och blev totalt golvad av alla känslor som man faktiskt visade. Man kramades och pratade hur man mådde och kände sig och det var liksom ingen jätteprojekt, som det var i min barndom.
Så det blev en vana och är ingenting konstigt längre. Jag är sällan den som tar initiativ till en kram eller som skriver först kram på meddelanden och så, men jag har tagit mig an seden och exporterat den med mig till min familj i Finland.
Men nu har det alltså hänt någonting som rubbar min egen världsbild. Jag har börjat prata med fullständiga främlingar ute på ICA och vid parkeringsautomaten och lite var som helst. Folk måste tro att jag är spritt språngande galen. Men jag blir så glad av det. Härom dagen på ICA stod det en kvinna vid pasta avdelningen och smålog för sig själv. Jag gick förbi och sa nånting i stil med:" Här står du och ler för dig själv, trevligt att se." Hon blev glad och förklarade att hon minsann skulle ta en liten paus från mer avancerad matlagning och unna sig en kväll med enkel mat, ikväll skulle det blir en färdig pastasås. Jag sa att det låter helt rätt och att det absolut är något att vara glad över. Alla är vi värda lite mer tid. Hon ropade efter mig att du ser förresten också glad ut och att man blir glad av det.
Det tog ingen energi alls, men gav mycket. Galenskap eller inte, det ger en härlig energikick.
Jag kommer ihåg hur jag reagerade på det eviga kramandet när jag först flyttade till Sverige. Man kramades när man träffades och så kramades man när man sa hejdå. Samma sak när man träffades nästa dag. Det tyckte jag var i och för sig trevligt, men lite underligt ändå. Jag kommer från en kultur, där man inte kramades alls. Det låg mycket kärlek i luften hemma, men det sas aldrig högt och visades inte heller, det visste man bara. Så hit kom jag och blev totalt golvad av alla känslor som man faktiskt visade. Man kramades och pratade hur man mådde och kände sig och det var liksom ingen jätteprojekt, som det var i min barndom.
Så det blev en vana och är ingenting konstigt längre. Jag är sällan den som tar initiativ till en kram eller som skriver först kram på meddelanden och så, men jag har tagit mig an seden och exporterat den med mig till min familj i Finland.
Men nu har det alltså hänt någonting som rubbar min egen världsbild. Jag har börjat prata med fullständiga främlingar ute på ICA och vid parkeringsautomaten och lite var som helst. Folk måste tro att jag är spritt språngande galen. Men jag blir så glad av det. Härom dagen på ICA stod det en kvinna vid pasta avdelningen och smålog för sig själv. Jag gick förbi och sa nånting i stil med:" Här står du och ler för dig själv, trevligt att se." Hon blev glad och förklarade att hon minsann skulle ta en liten paus från mer avancerad matlagning och unna sig en kväll med enkel mat, ikväll skulle det blir en färdig pastasås. Jag sa att det låter helt rätt och att det absolut är något att vara glad över. Alla är vi värda lite mer tid. Hon ropade efter mig att du ser förresten också glad ut och att man blir glad av det.
Det tog ingen energi alls, men gav mycket. Galenskap eller inte, det ger en härlig energikick.
Kommentarer
Trackback
