danieljohnson

Norsborg en tisdagseftermiddag. Marc och jag snabbgår till Barn- och Ungdomspsykiatrins mottagning. Vi har möte med en kurator och en psykolog om en minut. Utanför porten sitter två unga kvinnor och röker. De står upp och flyttar på sig när vi kommer. Jobbar dom här, hinner jag tänka och tycker återigen illa om stället. En trappa upp är glasdörren till BUP låst. Jag ringer på. En man reser sig från receptionistens plats och går iväg utan att öppna dörren. Jag tycker ännu mer illa om stället. Klockan har redan passerat vår mötestid och jag är stressad. Den här stressade människan är inte min makes favoritfru. Marc lugnar ner mig och ber mig att inte ringa på igen riktigt än. En kvinna uppenbarar sig från andra hållet inne på BUP och öppnar dörren åt oss, frågar vem vi ska möta och ber oss att slå oss ner medans vi väntar.

Psykologen som inte äger en hårborste möter oss, tar i hand och informerar oss att Karin sitter och väntar på oss. Jag gillar inte psykologen. Allt hos henne får mig att vilja gå därifrån. Rösten, hur hon tar i hand, hur hon sätter upp sina glasögon på huvudet och sen tillbaka efter två sekunder, hur hon inte verkar förberedd för mötet för fem öre, hur hon förra gången pratade med Daniel: " Daniel, hoohoo!", håret. Kan man tycka illa om en person pga personens hår? Jag tror jag gör det.  Det kan förstås ligga andra orsaker bakom ogillandet också, som att det var ett år sen vi började resan hos BUP och Daniel inte har fått någon hjälp av dom än. Karin sitter inte, hon står och väntar på oss. Karin är en kurator som inte heller har lärt sig att ta i hand. Det är som att skaka hand med en gardin, inget tryck tillbaka, bara slapp hand. 

Men Karin är förberedd. Hon ger oss några enkäter som hon satt ihop inför mötet, hon frågar ifall vi ger samtycke till att hon tar ut information ur sjukjournalen för Daniel, hon ger psykologen med håret ett häfte med frågor och hon sätter sig mittemot mig med ett block och en penna i högsta hugg. Psykologen med håret tittar frågande på Karin och frågar ifall Karin tänkt att hon ska ta frågorna. Karin svarar jakande. Psykologen säger Jahaaaa? med frågande intonation på uttalet. Psykologen börjar fråga oss om Daniel med början på graviditeten. Hon fortsätter sen med frågor om småbarnstiden upp till nu. Hur är Daniel socialt, kan han leka med andra barn, är han den som bestämmer eller den som följer andra i lek, hur beter han sig vid middagsbordet, hur är relationen mellan Daniel och föräldrarna, vad tyckte fröknarna på dagis, vad tyckte fröknarna på sexårsverksamheten, vad tycker fröken nu? Är han verbal, har han några tics, vad tror ni själva att det är, tror ni att han har ADHD? Är han ljuskänslig, är hans hud känslig, har han svårt för vissa kläder? Jag undrar varför de ber mig att göra en analys på min egen son. Jag är inte kvalificerad att svara på det, så jag skuttar runt frågan. Det är inte jag som är utbildad i frågan som ni. Och hoppas att de hör min poäng: hjälp min son.

Jag pratar och maler på, Marc berättar ur sin synvinkel. Jag känner tidspressen hela tiden. Det har gått ett år, det här ska gå snabbt, jag tycker Marc ska svara snabbare, jag ska tänka snabbare och inte glömma bort något. Tänk om jag glömmer bort någon superviktig detalj och hela hans framtid blir fel på grund av det? Daniel har redan missat ett år av skolförberedelser för att dessa samma kvinnor för ett år sedan sa att det är i alla fall ingen bokstavskombination er son har. För en månad sedan sa samma kvinnor att det är ju väldigt tydliga signaler på ADHD som er son har. Fast det kanske inte är bokstavskombination? Jag är ju inte utbildad i frågan och kan ha fel. Klockan har passerat halv fyra. Psykologen med håret tar en titt på klockan på väggen och förlorar sig själv i tankar på något annat än det viktigaste i mitt liv. Även Karin tappar fokuset en nanosekund. Jag tänker på ironin i det hela. Vi sitter här för att vår son har svårigheter att koncentrera sig och fokusera på uppgiften. Hans skolliv står på spel och dessa två kvinnors blickar flackar och tankar rusar någon annanstans. Jag vill helst att Karin ska fråga, men psykologen ställer frågorna. Jag har svårt att förstå vad hon säger ibland, hon pratar ibland med handen för munnen. Är det något psykologtrick?

Psykologen rundar av mötet och för samtidigt att samtal med Karin fylld med psykolog/kurator-lingo. Marc och jag försöker hänga med, men lyckas inte. Vi har ju fyra månader på oss, säger psykologen. Jag stoppar henne och ber om en förklaring. Vad menar dom med fyra månader? Psykologen förklarar att när de väl öppnat en utredning har de fyra månader på sig att avsluta den, så det är ingen stress. Nästa steg är skolobservation som de tänker göra om en månad. Jag säger att med tanke på Daniels första skoldag, som var en av världshistoriens sämsta första skoldagar, hade jag hoppats att skolobservationen gjordes igår. Jomen nya läraren och Daniel och rutinerna och det måste gå minst en månad säger både Karin och psykologen. Jag håller egentligen med, men Daniel går omkring och missar fyra månader till för att damerna inte kom till skott för ett år sedan. Är inte ett år mer än fyra månader? Jag är inte utbildad i den frågan heller, så jag kan ha fel. Kan varken bokstäver eller siffror tydligen. Jag är frustrerad, och kämpar för att hålla tron på hjälp från BUP vid liv. Men Daniel ska jag krama extramycket ikväll.