Aj
Jag har alltid haft svårt för att springa längre sträckor. I skolan skulle vi springa 1500m varje år och jag hatade det varje gång, fast idrott har alltid varit en av mina favoritämnen i skolan. Men just att springa kunde jag inte begripa mig på. Jag fick direkt ont i halsen, hade svårt för att få luft, slem flög överallt och urk, det fanns inget runners high att snacka om. Så jag slutade försöka. Jag var kortdistanslöpare som ung. Testade 100m, korta häck, hade nåt försök på stafettlag på 100m, spelade basket och boboll. Inget av dom kräver att man springer långa sträckor i ett. Basket kanske egentligen, men det tänkte man inte på där på planen.
Så när jag flyttade till Sverige, sadlade jag om till att promenera. Jag är grym på powerwalking. Kan köra långt och håller en hög, jämn fart. Det har bara varit svårt att hålla igång regelbundet. Tycker det är svårt att komma hemifrån och lämna barnansvaret över till Marc helt och hållet bara för att jag ska ha egentid. Men nu har han börjat peppa mig rejält för att komma ut. Så då känns det som att det är okej att ta tiden.
Jag har länge gått runtomkring i Broängen, men den rundan blev trist till slut. Så nu i veckan testade jag slingan ute vid Brosjön. Den är mer kuperad och underlaget är ju mycket skönare än asfalt. Den är dock bara 2,5 kilometer lång, så man får gå flera varv för att komma upp till ordentliga avstånd. Första gången jag var där gick jag först ett varv och sen på andra varvet bestämde jag mig för att springa lite. Jag tror jag kommit på varför jag haft så svårt för att springa: jag har börjat springa för fort. Så jag höll snigeltempo och sprang kanske en tredjedel av slingan. Det är lätt det längsta jag någonsin sprungit i en sträcka.
I förrgår åkte jag dit igen och bestämde mig för att börja med att springa och se hur långt det bär. Och jag sprang slingan runt två gånger: 5 kilometer! Fick inte ont i halsen och behövde inte snora runt hela Brosjön. Det kändes faktiskt helt okej. I mitten på andran rundan kände jag att det inte kommer att gå hela vägen. Men när jag väl började känna efter ifall kroppen säger ifrån, så var det inte kroppen som inte orkade, det var knoppen som tvivlade. Så jag tvingade bort tvivlen och sprang hela vägen till bilen. Är väldigt stolt över mig själv och glad över att jag ändå försökte, fast det inte gått vägen förut.
Hade ont igår och att gå nerför trappan var inte roligt. Men det var ändå ingenting mot idag. Aj! Så vi får se om det blir löprunda idag eller om det blir Powerwalk. Men jag ska springa fler gånger, vill kunna ta ett varv till och på sikt vill jag orka 10 km. Stora drömmar:)
Så när jag flyttade till Sverige, sadlade jag om till att promenera. Jag är grym på powerwalking. Kan köra långt och håller en hög, jämn fart. Det har bara varit svårt att hålla igång regelbundet. Tycker det är svårt att komma hemifrån och lämna barnansvaret över till Marc helt och hållet bara för att jag ska ha egentid. Men nu har han börjat peppa mig rejält för att komma ut. Så då känns det som att det är okej att ta tiden.
Jag har länge gått runtomkring i Broängen, men den rundan blev trist till slut. Så nu i veckan testade jag slingan ute vid Brosjön. Den är mer kuperad och underlaget är ju mycket skönare än asfalt. Den är dock bara 2,5 kilometer lång, så man får gå flera varv för att komma upp till ordentliga avstånd. Första gången jag var där gick jag först ett varv och sen på andra varvet bestämde jag mig för att springa lite. Jag tror jag kommit på varför jag haft så svårt för att springa: jag har börjat springa för fort. Så jag höll snigeltempo och sprang kanske en tredjedel av slingan. Det är lätt det längsta jag någonsin sprungit i en sträcka.
I förrgår åkte jag dit igen och bestämde mig för att börja med att springa och se hur långt det bär. Och jag sprang slingan runt två gånger: 5 kilometer! Fick inte ont i halsen och behövde inte snora runt hela Brosjön. Det kändes faktiskt helt okej. I mitten på andran rundan kände jag att det inte kommer att gå hela vägen. Men när jag väl började känna efter ifall kroppen säger ifrån, så var det inte kroppen som inte orkade, det var knoppen som tvivlade. Så jag tvingade bort tvivlen och sprang hela vägen till bilen. Är väldigt stolt över mig själv och glad över att jag ändå försökte, fast det inte gått vägen förut.
Hade ont igår och att gå nerför trappan var inte roligt. Men det var ändå ingenting mot idag. Aj! Så vi får se om det blir löprunda idag eller om det blir Powerwalk. Men jag ska springa fler gånger, vill kunna ta ett varv till och på sikt vill jag orka 10 km. Stora drömmar:)
Kommentarer
Trackback
