danieljohnson

I juni hade Bellas dagis sommarfest. Det innebar picnic på gräsmattan bakom dagiset med alla avdelningens barn och barnens familjer. Jag vill helst undvika sådana tilltvingade saker med en massa folk som jag inte känner. De hålls alltid på kvällen, då Daniels medicin inte längre verkar och med andra ord går min energi åt att försöka få honom att uppföra sig någorlunda. Hans höga energi gör ofta att andra barn tycker han är jobbig och de kan också bli rädda för honom. Han tänker inte på att hans intensivitet kan vara skrämmande. Och det är absolut inte hans avsikt heller, han vill vara snäll och leka med andra barn precis som alla andra. Jag tänker inte förklara för främlingar att min son har ADHD och kan därför uppfattas som vild och ouppfostrad och att vi varken kan eller orkar reagera på precis varje ljud eller beteende som avviker från normen. Men klart han ska vara med. Han är en oerhörd viktig person i Isabellas och våra liv och ska därför vara med på hennes stora dag.

Vi åt picnic, småpratade med de närmaste familjerna och med fröknarna, barnen sprang omkring och lekte. Sen sjöng småbarnen några barnvisor och så fick de en ballong och ett kort var från fröknarna. Bella var förstås stolt som en tupp och glad över ballongen och kaninkortet. Vi har haft turen att ha en fantastisk duktig fröken för Bella, Susanne. Vi måste se till att köpa någon present till henne som tack för småbarnsdagistiden. Synd att hon inte hänger med till storbarnsavdelningen. Men vi hoppas att det finns en lika duktig pedagog även där, som vi får bra kontakt med.

Bella får sin ballong från Susanne.