danieljohnson

Förskoleklassåret börjar närma sitt slut för Daniel. Till hösten börjar skolan på riktigt. Daniel fyller 7 år i juni! Tiden verkligen flyger med barnen. Under i princip alla dagisår har jag frågat dagisfröknarna på utvecklingssamtalen ifall de tyckte att Daniels beteende var hyperaktivt eller skiljde sig från andra barn på dagis. Under alla år har jag fått samma svar, att han är som vilken pojke som helst. Och under alla år har Marc och framför allt överanalyserande, översjälvkritiska jag känt oss otillräckliga som föräldrar som inte får vår son att lyssna eller fokusera ens kortare stunder. Han är överallt, pratar oavbrutet och har svårt att låta andra prata till punkt innan han kommer på nästa grej att prata om.

Så när Daniel började på förskoleklassen, tog jag kontakt med fröknarna och ville prata med dom om Daniel. Det här var i september, så fröknarna hade bara känt Daniel i en månad. Men de hade precis samma uppfattning som jag: en helt underbar 6-åring som är kreativ och påhittig, älskar att "läsa", visar tydligt hur han mår genom att kramas eller genom att storma ut ur rummet skitsur, har svårt att koncentrera sig när det finns andra stimulanser i rummet, har svårt att sitta still och lyssna på andra på samlingen. Fröknarna berättade att Daniel har en egen speciell plats under samlingen de gånger han har extra svårt att koncentrera sig, han sitter på ena frökens knä. Det var urskönt att höra att jag inte var helt fel ute under hela dagistiden, men det var också jobbigt att höra, jag tog det direkt som ett misslyckande som förälder. Men det viktiga här är inte hur jag tolkar saker och ting, det viktiga är att Daniel äntligen får mer förståelse än bara tjat och uppmaningar om att skärpa sig såsom det var på dagiset. Fröknarna tyckte jag skulle kontakta BUP.

Vi fick tid på BUP under hösten och gick dit tre gånger hela gänget, Daniel, Marc och jag. Det kändes väl inte som någon större hjälp. Det som vi fick utav det hela var uppmaningar om att prata med barnet på hans nivå rent fysiskt: att i princip stå på knäna när vi pratar med Daniel och på så sätt kunna se honom rakt i ögonen. Please. Vi har testar precis alla sätt att kommunicera hittills. Det andra var att vi behövde förbereda honom på alla vardagsförändringar i god tid. Om de har en utflykt i skolan, ska vi förbereda honom på det några dagar i förväg till exempel. Efter tredje besöket sa dom att det inte verkar som att Daniel har någon bokstavskombination. "Vad ni behöver göra nu är att se till att skolan gör en basutredning och efter det kommer ni kanske hit igen". Betalar jag för BUP med mina skattepengar? För hittills har de inte hjälpt oss särskilt mycket på traven.

Suck. Tillbaka till fröknarna som var lika frustrerade som vi. De skrev ihop en lång utredning om Daniel. Det stod saker i den som vi inte hade tänkt på alls. Att Daniel missade en hel del på den skolförbererande skolgången, att hans klasskompisar var frustrerade på honom, eftersom han störde lektioner. Föräldrarhjärtat brast lite till.

Tiden gick och nu i förrförra veckan fick vi veta från fröknarna att det skulle komma en psykolog till skolan för att träffa Daniel. Han träffade Daniel i tisdags och nu väntar ett möte med honom, fröknarna och oss föräldrar för att få reda på hur det gick och vad som händer härnäst. När jag frågade Daniel om hur hans dag hade varit, berättade han att han hade träffat en "bajsolog":) Vet inte riktigt hur man ska tolka det där, så jag gör inte det.

Jag hoppas bara att vad det än är som ska hända härnäst, händer snart och absolut senast innan han börjar första klassen i skolan. Daniel får nya fröknar och de kanske inte har samma tålamod och förståelse som hans nuvarande, helt underbara fröknar. Under hela resan har det varit väldigt mycket försiktighet från både BUP och fröknar, nästan som att de ursäktat sig för att uttala sig på något sätt som kan uppfattas som något negativt om Daniel. Vi har hela tiden haft inställningen: Bring it on, vad som helst som kan hjälpa oss underlätta för Daniel är bra. Även om det svider att höra. Man måste ju ta bort sig själv och sitt ego från ekvationen och fokusera bara på barnet.

Även om det finns riktigt tuffa stunder med Daniel, finns det också massvis med härliga stunder. Och de stunderna väger enkelt tusen gånger mer än de andra. Han är ju världens bästa Daniel Johnson, mitt hjärta.