Syskonkärlek
Det kan inte vara helt lätt att vara barn nummer två i familjen. Det borde ju i och för sig jag vara en expert på, men kommer inte ihåg ett smack från min barndom. Vilket i sig kan vara bevis nog för mitt påstående...
Andra barnet har föräldrar som inte längre ringer sjukvårdsupplysningen efter varje nysning, feber eller stukad fot. Ett duns från andra rummet orsakar inte längre en reaktion där båda föräldrarna hoppar ur sina stolar så att de välter, springer till andra rummet och krossar alla hinder på vägen och rusar fram till barnet, tar upp honom/henne och börjar tröst/finns det några brutna ben-processen. I stället tittar föräldrarna på varandra, väntar på gråtet/skriket som är på något sätt måttstock för hur ont det gjorde. Först efter gråtet/skriket påbörjar rusningen till barnet.
Första barnet fick precis all uppmärksamhet från sina föräldrar, andra barnet får nöja sig med i bästa fall 50% av uppmärksamheten. Första barnet får allting nytt. Andra barnet ärver 90% av allt han/hon har från leksaker till bilbarnstol till kläder.
Vi har inte köpt någon vinterjacka till Isabella. Vi hade två gamla från Daniel i rätt storlek. En av dom var dessutom röd, vilket jag köpte till Daniel i protest mot hetsen för blått till killar, rosa till tjejer. Den funkade perfekt nu när jag inte längre protesterar mot färgerna:) I januari sa en dagisfröken till oss att dragkedjan på Isabellas jacka gett helt upp. Ingen fara, tänkte jag, vi tar fram den andra jackan i storlek 86. Den såg skitstor ut på henne. Isabella är nog ganska liten för sin ålder och jag har inte behövt köpa kläder i större storlek på länge(=ta fram Daniels gamla kläder i nästa storlek). Tyckte ändå det var riktigt konstigt att ena jackan i storlek 86 passade perfekt, medan den andra jackan räckte nästan ner till knäna och ärmsluten behövdes vikas tre gånger för att få fram händerna. Tills jag under en av mina klara stunder kom på att jackan inte alls var storlek 86 utan 98. Kände mig dum i hela huvudet och inte precis som årets mamma.
Det finns naturligtvis även fördelar med att vara andra barnet. Eller som i mitt fall, mellanbarnet. Jag lärde mig diplomati och att förhandla. Isabella har lärt sig att försvara sig. INGEN ger sig på henne utan att hon reagerar.
Hjälp att tyda bilden för ett ovant öga: Spiderman i Isabellas högra hand, ger styrka och högre självförtroende. Med vänstra handen håller hon Daniels hår i ett fast grepp, ger maktkänsla. Extradetalj på köpet idag: Isabella har bitit ihop tänderna för att markera att hon menar business. Daniel tycker att det här är lite roligt, men signalerar ändå med sitt kroppsspråk att han blivit tvåa i denna kamp. Isabella kicks ass:) Mamma hade inga problem med att hinna ta kortet. Hjälpte sedan Daniel ur Isabellas grepp.
Andra barnet har föräldrar som inte längre ringer sjukvårdsupplysningen efter varje nysning, feber eller stukad fot. Ett duns från andra rummet orsakar inte längre en reaktion där båda föräldrarna hoppar ur sina stolar så att de välter, springer till andra rummet och krossar alla hinder på vägen och rusar fram till barnet, tar upp honom/henne och börjar tröst/finns det några brutna ben-processen. I stället tittar föräldrarna på varandra, väntar på gråtet/skriket som är på något sätt måttstock för hur ont det gjorde. Först efter gråtet/skriket påbörjar rusningen till barnet.
Första barnet fick precis all uppmärksamhet från sina föräldrar, andra barnet får nöja sig med i bästa fall 50% av uppmärksamheten. Första barnet får allting nytt. Andra barnet ärver 90% av allt han/hon har från leksaker till bilbarnstol till kläder.
Vi har inte köpt någon vinterjacka till Isabella. Vi hade två gamla från Daniel i rätt storlek. En av dom var dessutom röd, vilket jag köpte till Daniel i protest mot hetsen för blått till killar, rosa till tjejer. Den funkade perfekt nu när jag inte längre protesterar mot färgerna:) I januari sa en dagisfröken till oss att dragkedjan på Isabellas jacka gett helt upp. Ingen fara, tänkte jag, vi tar fram den andra jackan i storlek 86. Den såg skitstor ut på henne. Isabella är nog ganska liten för sin ålder och jag har inte behövt köpa kläder i större storlek på länge(=ta fram Daniels gamla kläder i nästa storlek). Tyckte ändå det var riktigt konstigt att ena jackan i storlek 86 passade perfekt, medan den andra jackan räckte nästan ner till knäna och ärmsluten behövdes vikas tre gånger för att få fram händerna. Tills jag under en av mina klara stunder kom på att jackan inte alls var storlek 86 utan 98. Kände mig dum i hela huvudet och inte precis som årets mamma.
Det finns naturligtvis även fördelar med att vara andra barnet. Eller som i mitt fall, mellanbarnet. Jag lärde mig diplomati och att förhandla. Isabella har lärt sig att försvara sig. INGEN ger sig på henne utan att hon reagerar.
Hjälp att tyda bilden för ett ovant öga: Spiderman i Isabellas högra hand, ger styrka och högre självförtroende. Med vänstra handen håller hon Daniels hår i ett fast grepp, ger maktkänsla. Extradetalj på köpet idag: Isabella har bitit ihop tänderna för att markera att hon menar business. Daniel tycker att det här är lite roligt, men signalerar ändå med sitt kroppsspråk att han blivit tvåa i denna kamp. Isabella kicks ass:) Mamma hade inga problem med att hinna ta kortet. Hjälpte sedan Daniel ur Isabellas grepp.
Kommentarer
Trackback
