danieljohnson

När jag var liten, var jag en idrottsjunkie. Jag var med på varenda grej som anordnades i vår lilla by mitt i det lantligaste landet i Finland bland traktorer, åkrar, kossor och boboll förstås. Jag har spelat basket, boboll, tränat höjd, häck, längd, 100m och volleyboll och varit på simskola både som elev och lärare (hur det gick till förstår jag fortfarande inte, men jag är en hejare på att lära barnen sparka i vattnet eller blåsa bubblor under vattnet), senare utbildade jag mig till bobollsdomare. På vintern var det slalom som gällde. Jag gillade framför allt lagsporterna. Det var härlig stämning på träningar, roligt på bussen på väg till och från bortamatcher och så bara känslan av att vara en del av ett lag och att tillsammans klara av en uppgift eller att tillsammans göra bättre ifrån oss till nästa gång gjorde slitet värt mödan. En bra sak av att växa upp i ett litet samhälle var för min del just att det var så lätt att gå med på allt möjligt. Det fanns inga köer till basketträningar, idrottshallen var i princip alltid öppen och öppen för alla, det fanns alltid någon man kände där. Och så fanns det fantastiska tränare förstås. Och kompisar som var likasinnade. Jag och pappa kollade på alla sportsändningar på tv tillsammans och jag lärde mig reglerna till en massa sporter som fortfarande sitter i. Men det var vår grej, mina systrar var inte ett dugg intresserade av sport och min bror var och är 6 år yngre än jag, så han tog väl över den rollen efter mig. 

Sen flyttade jag till Sverige och det blev riktigt svårt att få in foten någonstans i idrottsvärlden. Svenska tjejer i tjugoårsåldern får säga vad de vill, men det var åtminstone då, för femton år sen, stört omöjligt att bli välkomnad till deras gemenskap både inom idrotten och annars. Så idrotten föll bort. Nu när jag tänker efter, så har jag haft en finsk kompis med i all idrott som jag utövat i Sverige. Utöver jobbet förstås. För en utdelningsrunda i Gamla Stan var ett träningspass.

Men jag tycker det är viktigt att ha idrott och musik med i uppväxten och försöker föra över detta till mina barn. Familjens 16-åring har spelat fotboll länge och lär sig just nu att spela gitarr.
Daniel som fyller 7 år i juni är totalt ointresserad av allt som har med idrott att göra. Jag förstår inte varför mina gener inte tar fajten där. Han började på karate och tyckte att det var roligt i ca tre veckor. Då började han tycka det var jobbigt att man inte fick vifta och sparka hur som helst. Det fanns tråkiga regler och vett och etikett och så skulle man alltid komma ihåg att buga på väg in och ut från mattan. Gäsp. Alldeles för mycket att hålla reda på.
Sen gjorde han en kometkarriär på fotbollsbanan tillsammans med sin bästa bästis. Men det var inte heller roligt. I stället för att lyssna och lyda på tränarna, byggde han fina skulturer av gruset på banan, trampade på varenda kon tränarna hade satt på planen, funderade på varför ingen dammsugit planen för det var så grusigt, sparkade hejvilt på gruset så att dammet yrde i alla andras ögon. Han var mer av en fotbollshuligan än en spelare. Så han slutade med fotbollen också.
Nu går han på dans. Det tycker han är helt okej. Men han är enda killen där och jag vågar satsa pengar på att han inte vill fortsätta till nästa termin. Där ville han också sluta, men evil mamma Hanna har tvingat/mutat honom dit med en leksak efter halva terminen, och en annan efter slutshowen. Samt fika efter varje träning som är vår hemlis. Ingen förälder får vara med på träningen, så under träningen hinner jag gå till Tumba C och handla mat till kvällen och fika för Daniel och mig. Det är vår bästa mysstund under veckan. Bara han och jag med vår hemlis, sitter och mumsar på gott fikabröd på en parkbänk och pratar Daniel-viktiga saker som Star Wars och Star Wars. Till sommaren och hösten ska vi kanske hitta en ny, rolig idrott. Och om inte, så ska vi ändå fortsätta med våra myssöndagar, för det är väl ändå det som är viktigast. Att han mår bra och att vi gör saker tillsammans som vi mår bra av.