The running man
Jag hatar att springa. Förstår verkligen inte finessen med det. Jag får ont i halsen på mindre än en halvsekund, flåsar/harklar/rosslar/spottar mig igenom rundan. Inte min grej alls. Däremot så går jag gärna och då fort och helst på en tuff bana. En gång när vi bodde i Tullingeberg, hängde mamma med på en powerwalk. Just den avslutade jag med en rejäl uppförsbacke. Hon, som borde ha vunnit en massa utmärkelser för sin promenadfart, fick svårt att hänga med. Nu, två barn senare, var det ett bra tag sen jag powerwalkade. Mamma skulle nog slå mig lätt.
I morse tog jag mig själv i kragen och bestämde mig för att köra igång igen. Letade säkert i en kvart efter sportBH, men hittade ingen. Bara det skvallrar om hur otroligt aktiv jag varit på träningsfronten på senare tid. Sen när jag skulle ut, ville Marc att jag skulle testa nån App på hans Iphone som visar rutten, farten, tiden och allt sånt. Så jag tog med den. I med lurarna och på med min musik och off we go.
Halvvägs ner på Broängsbacken börjar tanten i Iphonen informera mig och resten av världen högljutt att 1 minute completed, current speed 3,5 miles per hour. Det här hör jag svagt eftersom jag lyssnar på Lucie Silvas och är helt inne i musiken och texten. Jag har då absolut ingen aning om hur IPhone funkar. Fattar inte hur man stänger av ljudet av tanten. Men jag kan ju inte dela med mig av den här infon till grannskapet heller, och fattar inte hur man gör någonting med Iphone. Så jag kopplar lurarna i Marcs Iphone och hittar en Play-knapp och börjar lyssna på hans musik. Nirvana, Pearl Jam, Soundgarden och annat rockigt. IPhone-tanten informerar: "5 minutes completed, distance covered 0,5 miles, current speed 3,6 miler per hour". Courtney Love skriker sig hes i bakgrunden. Pulsen går upp av flera skäl, av Courtney Love, av tanten som informerar(=stressar) mig hela tiden om hur långt jag gått, hur snabbt jag går och hur länge jag powerwalkat och av att jag faktiskt går fort upp och ner för backar och runt Broängen. Det var hur skönt som helst, men nästa gång lämnar jag Courtney hemma och lyssnar på min musik.
I morse tog jag mig själv i kragen och bestämde mig för att köra igång igen. Letade säkert i en kvart efter sportBH, men hittade ingen. Bara det skvallrar om hur otroligt aktiv jag varit på träningsfronten på senare tid. Sen när jag skulle ut, ville Marc att jag skulle testa nån App på hans Iphone som visar rutten, farten, tiden och allt sånt. Så jag tog med den. I med lurarna och på med min musik och off we go.
Halvvägs ner på Broängsbacken börjar tanten i Iphonen informera mig och resten av världen högljutt att 1 minute completed, current speed 3,5 miles per hour. Det här hör jag svagt eftersom jag lyssnar på Lucie Silvas och är helt inne i musiken och texten. Jag har då absolut ingen aning om hur IPhone funkar. Fattar inte hur man stänger av ljudet av tanten. Men jag kan ju inte dela med mig av den här infon till grannskapet heller, och fattar inte hur man gör någonting med Iphone. Så jag kopplar lurarna i Marcs Iphone och hittar en Play-knapp och börjar lyssna på hans musik. Nirvana, Pearl Jam, Soundgarden och annat rockigt. IPhone-tanten informerar: "5 minutes completed, distance covered 0,5 miles, current speed 3,6 miler per hour". Courtney Love skriker sig hes i bakgrunden. Pulsen går upp av flera skäl, av Courtney Love, av tanten som informerar(=stressar) mig hela tiden om hur långt jag gått, hur snabbt jag går och hur länge jag powerwalkat och av att jag faktiskt går fort upp och ner för backar och runt Broängen. Det var hur skönt som helst, men nästa gång lämnar jag Courtney hemma och lyssnar på min musik.
Kommentarer
Trackback
