danieljohnson

Jag var 12 år gammal och på väg uppför trappan i mitt barndomshem. Pappa lägger på telefonen och säger att mormor har dött. Jag skrattar och fortsätter uppför trappan. För eftersom det inte kan vara sant, måste det vara ett skämt. Pappa kommer upp efter mig och förklarar att det inte var något skämt, mormor har verkligen gått bort. Året är 1986. Jag skäms fortfarande för min reaktion.
Sen kommer jag inte ihåg så mycket mer. Jag tror att vi gick till kapellet som låg vid kyrkogården och såg mormor ligga där i en öppen kista. Mamma var så ledsen. Och sen måste det ha varit en begravning i kyrkan, men jag kommer inte ihåg något utav den. Det är senaste gången jag varit på en begravning.

För någon månad sen ringde min vän och berättade att hennes svärfar Bo hade cancer och att det inte fanns något att göra, han kanske hade en månad eller två år kvar att leva. För några veckor sen ringde hon igen och berättade att Bo hade gått bort och att hon önskade att jag skulle vara med på begravningen. Det fanns aldrig några frågetecken, självklart skulle jag vara där och stötta henne och hennes man, två av mina käraste vänner, så mycket som jag bara kunde. 

Kvällen innan begravningen kollade jag hur man åker till Skogskyrkogården. Jag vet ungefär var den ligger, men har aldrig varit där. Jag googlade också lokala blomsteraffären och såg till min lättnad att de öppnar kl 8 på vardagarna. På begravningsdagen åkte jag iväg i god tid för att hinna köpa blommor, men lokala blomsteraffären öppnar inte alls kl 8, utan kl 10. Så jag åkte via Tullinge, där blomsteraffären öppnar 9.30 och Huddinge, där de öppnar samma tid och kommer till Älvsjö runt 9.20. Blomsteraffären där öppnar också 9.30, men personalen var redan på plats och kunde hjälpa mig med en blomma. Hittar sedan utan några som helst svårigheter till Skogskyrkogården, parkerar och går mot kapellet. 

På gångvägen mot kapellet går jag om en gammal man. Han bär på en blomma och snyftar på väg mot kapellet. Jag har aldrig sett honom förut i mitt liv men får ändå tårar i ögonen. Tänker att han är på väg att säga farväl till någon som han håller kär och funderar en liten stund om jag ska gå med honom. Fegar ur, tänker att sorgen är så svår, man kan aldrig veta hur folk bäst hanterar den och att jag inte ska störa någon annans sorgeprocess genom att tränga mig på. Hittar till kapellet där Bos minnesstund ska hållas. Den första personen jag ser är min 6-åriga guddotter med rödgråtna ögon. Hennes pappa, min vän, kommer efter och rusar mot toaletten med sin dotter. Han ser ut att gå i bitar vilken sekund som helst. Jag sväljer och blinkar bort tårarna. Hur ska det här gå? Aldrig att jag klarar av det här utan att storgråta, och här ska jag föreställa en stöttepelare. Vilket skämt.

Jag går in, tar av jackan och går mot min vän. Hon håller om sin 8-åriga son som i sin tur håller hårt i näsdukar som används för att torka bort tårarna. Jag går fram till min vän och kramar om henne, hon håller kvar mig länge och hinner berätta hur den här dagen är skithemsk, tacka mig för att jag kommer och förklara att den där killen med rastaflätor är Bos äldsta son. Jag kramar om hennes make som kommit tillbaka med dottern och kramar även Bos fru. Jag har ingen aning vad man säger på svenska när man går på begravning och mumlar något om att beklaga. Och så sätter jag mig bredvikd min väns familj.

Längst fram i kapellet finns en fin minnesplats med en massa vackra blomsterarrangemang och en bild på en leende Bo. På väggen finns det en enorm målning av ett skepp med en person ombord. Skeppet seglar mot ljuset, på stranden står en massa folk och tittar efter skeppet, vissa gråter, andra stöttar dom som har svårast med avskedet. Ett barn sover i gräset. Jag får en klump i halsen. Av en väggmålning. Sparkar mig själv för att skärpa till mig.

Klockan närmar sig 10 och alla tystnar. Förutom att snyftandet från församlingen fortsätter. 8-åringen framför mig har avverkat två näsdukspaket redan. Min vän öppnar ett till och ger en näsduk till sin son. 6-åringen gråter högt, jag tyst. Det kommer en man, bugar till bilden av Bo och sätter sig där framme. Det börjar spelas Whiter shade of pale på orgeln. Jag har aldrig varit på en icke-religiös begravning förut och inte tänkt på vilken musik som spelas där. Nu vet jag. Vi får höra Eva Dahlgrens Vem tänder stjärnorna, Melissa Horns Vår sista dans, Shirley Clamps Jag fick låna en ängel och Otis Reddings Sitting on the dock of the bay.

Mannen som bugade till bilden har svarta löparskor på sig. Jag fokuserar på dom för att hålla mina tankar borta från 8-åringen som fått ännu en ny näsduk och från hans familj och hur de måste känna just nu. Mannen med svarta löparskor pratar bra, men känns inte äkta. För det första hur många över tio-åringar har svarta löparskor på sig på en begravning? För det andra har han en antenn fasttejpad på kinden, han ser ut som en utomjording. För det tredje har han satt ihop lite för mycket koreografi i form av lägg en hand på hakan, titta på Bos bild och fundera en stund, stamma lite och prata om hur livet ibland liksom hejdar sig en stund, låt blicken vandra över församligen för att till slut hitta tillbaka till Bos bild. För det fjärde har han ingen aning om vem Bo var. Men han gör sitt jobb bra. Han har skrivit ihop ett fint tal utifrån det material han fått av Bos fru och söner. Han får oss att gråta lite till.

Jag vet att jag är för analytisk. Men jag gör det för att mina vänner och deras familj håller på att spricka av sorg på raden framför mig och jag vill visa att jag finns här. Vad det än är som de kan behövas och som jag kan hjälpa till med, så ställer jag upp. För jag kan inte sörja åt dom, men jag kan finnas till och underlätta på något sätt. Jag vill tro att begravning på något sätt sätter punkt eller åtminstone ett kommatecken för sorgen. Från och med nu sörjer man på något annat sätt. Man försöker hitta någon slags mening i livet trots tomrummet efter pappan, svärfadern, maken, farfarn och stapla framåt. Man faller nog omkull många gånger, men kommer ändå en bit på vägen. Framåt. Vare sig man vill det eller inte. Livet fortsätter fast alla inte längre är med på resan.

Ceremonin tar slut. Mannen med de svarta löparskorna har öppnat dörrarna baktill. Kall luft strömmar till lokalen. Det känns skönt, man känner fysiskt att man lever. I samma sekund som barnen kommer ut ur lokalen, piggnar de till. Nu, nu har de fått säga sov gott till farfar. Inga fler näsdukar idag.