How to save a life
Under veckan läste jag en artikel i en tidning, det kan ha varit Metro, som berörde mig mer än jag trodde. En mamma tackade en tunnelbanechaufför för att ha räddat hennes son från tunnelbanespåret genom att få med honom till förarhytten och skjutsa honom till nästa station. Sonen var typ 10 år och autistisk och stum. Han hade rymt från sin skola i norrort, har jag för mig, och tagit sig kommunalt till stan till tunnelbanenätet, gått på rälsen och in i tunneln. Han hade förstås sitt livs äventyr, tyckte att allt var superspännande och roligt. Mamman hade dödsoro för sonen och otrolig rädsla för att ha förlorat sonen för gott. Historien slutade lyckligt, tunnelbanaföraren fick blommor som tack, mamman fick sin son tillbaks oskadd och sonen fick sitt äventyr och en åktur i förarhytten på en tunnelbana. Mamman kommenterade i artikeln att hon tycker det var häpnadsväckande och skrämmande att ingen annan hade reagerat på att en autistisk, stum 10-åring åkte själv till stan. Hon uppmanade folk till att reagera och att fråga ifall de misstänkte att något inte stod rätt till.
Det tänkte jag på idag när jag körde från Tumba mot Södertälje. På en åker, 5-10 meter från vägen, ligger en man på marken på sin rygg och tittar mot himlen med knäppta händer ovanpå magen. Jag åker förbi, funderar på rimliga anledningar till att en person ska göra så ensam på en åker precis vid vägen, hittar inga rimliga anledningar, så jag bestämmer mig för att vända och åka tillbaka. Jag ska reagera och fråga om han behöver hjälp. Så jag parkerar bilen ett tjugotal meter ifrån mannen, ser honom resa sitt huvud och vinka till mig i ett försök att vifta bort mig. Jag går närmare, har jag kommit så här långt, kan jag lika gärna löpa linan ut. Jag frågar om allt är som det ska. Han svarar att det inte är någon fara alls. Han fick bara slut på krafterna och orkade inte gå längre, så han la sig på marken för att vila i 5-10 minuter. Så här på närmare hål ser jag att mannen inte är en man än, han är en tonåring. Han fortsatte berätta att han bor i Storvreten och var på väg hem (det här hände i Salem vid Söderby, lång, lång promenad från Storvreten) och att han vägde förut 80 kg men att han nu gått upp till 120 kg och att han inte längre orkar lika mycket. Så han bestämde sig för att lägga sig på åkern och ladda batterierna "om du förstår vad jag menar". Jag sa att jag förstod, men att han inte kan ligga där i 10 minusgrader, han kommer att förfrysa. Ja men det är bara lungt, sa han. Han skulle precis gå upp och fortsätta gå mot skogen, han behövde ingen hjälp. Han tackade mig för att jag brydde mig och sa en gång till att det inte var någon fara med honom. Så jag åkte. I backspegeln såg jag att han hade gått upp och att han gick mot skogen. Hans jacka var snötäckt på baksidan från att ha legat på marken.
På vägen till Södertälje började jag fundera vad fasen han ska göra i skogen. Han ska väl inte försöka förfrysa där i sin ensamhet, borta från vägen och från andras ögon?! Jag kände starkt att jag inte gjorde tillräckligt. När jag berättar historian hemma, vänder Marc på mina tankar. Han återberättar historien till Daniel så här: " Vet du vad mamma gjorde idag! Hon räddade livet på en kille! Hon visade att någon bryr sig om honom och fick honom att resa sig från kalla marken i jättemånga minusgrader och såg till att han inte förfrös." Min älskade familj, livlinan <3.
Det tänkte jag på idag när jag körde från Tumba mot Södertälje. På en åker, 5-10 meter från vägen, ligger en man på marken på sin rygg och tittar mot himlen med knäppta händer ovanpå magen. Jag åker förbi, funderar på rimliga anledningar till att en person ska göra så ensam på en åker precis vid vägen, hittar inga rimliga anledningar, så jag bestämmer mig för att vända och åka tillbaka. Jag ska reagera och fråga om han behöver hjälp. Så jag parkerar bilen ett tjugotal meter ifrån mannen, ser honom resa sitt huvud och vinka till mig i ett försök att vifta bort mig. Jag går närmare, har jag kommit så här långt, kan jag lika gärna löpa linan ut. Jag frågar om allt är som det ska. Han svarar att det inte är någon fara alls. Han fick bara slut på krafterna och orkade inte gå längre, så han la sig på marken för att vila i 5-10 minuter. Så här på närmare hål ser jag att mannen inte är en man än, han är en tonåring. Han fortsatte berätta att han bor i Storvreten och var på väg hem (det här hände i Salem vid Söderby, lång, lång promenad från Storvreten) och att han vägde förut 80 kg men att han nu gått upp till 120 kg och att han inte längre orkar lika mycket. Så han bestämde sig för att lägga sig på åkern och ladda batterierna "om du förstår vad jag menar". Jag sa att jag förstod, men att han inte kan ligga där i 10 minusgrader, han kommer att förfrysa. Ja men det är bara lungt, sa han. Han skulle precis gå upp och fortsätta gå mot skogen, han behövde ingen hjälp. Han tackade mig för att jag brydde mig och sa en gång till att det inte var någon fara med honom. Så jag åkte. I backspegeln såg jag att han hade gått upp och att han gick mot skogen. Hans jacka var snötäckt på baksidan från att ha legat på marken.
På vägen till Södertälje började jag fundera vad fasen han ska göra i skogen. Han ska väl inte försöka förfrysa där i sin ensamhet, borta från vägen och från andras ögon?! Jag kände starkt att jag inte gjorde tillräckligt. När jag berättar historian hemma, vänder Marc på mina tankar. Han återberättar historien till Daniel så här: " Vet du vad mamma gjorde idag! Hon räddade livet på en kille! Hon visade att någon bryr sig om honom och fick honom att resa sig från kalla marken i jättemånga minusgrader och såg till att han inte förfrös." Min älskade familj, livlinan <3.
Kommentarer
Trackback
