danieljohnson

Daniels fröken ringde mig idag på förmiddagen och förklarade att Daniel hade ramlat på fritids på morgonen och klagade nu på ont i handen. Han hade svårt att greppa pennan och skriva och fick inte på sig ena handsken, så hon tyckte det vore bäst att kolla upp handen. Så jag hämtade honom från skolan och åkte vidare mot Huddinge Sjukhus.

Det gick ganska snabbt ändå, fast Daniel började klaga på hur otrooooligt tråkigt det är att sitta i väntrum ungefär tre minuter efter att vi satte oss ner. Vi var också på fem olika väntrum under det lite drygt tre timmar långa besöket. Daniels handled röntgades och han fick se sin röntgenbild, fast egentligen får inga patienter gå till just det området i röntgenrummet. Han tyckte såklart att det var hur häftigt som helst att se skelettet och sen konturerna på fingrarna som små skuggor. Han bubblade av frågor under hela vistelsen på sjukhuset och skonade ingen. Han informerade mig om att när det är rak linje på en tv-monitor, så slår inte hjärtat, men om linjen liksom hoppar på skärmen, så är det bra, då slår hjärtat. För att säkerställa att han förstått det rätt kollade han också en stackars patients monitor i förbifarten och kunde konstatera att han mycket riktigt levde.

Efter tre timmar fick vi beskedet att det inte var en fraktur, utan att ett ben i handleden hade liksom böjt sig i fallet och behöver därför stöd av en gipsskena. Daniel utbrast direkt i glädjetjut:" JAAAA! Det här är mitt livs första gips! Tjohoooo!"

Vi gick sedan till nästa väntrum och Daniel fick sin handled gipsad. När personalen där frågade hur Daniel hade gjort illa sig, tyckte han det blev lite pinsamt. Han berättade att han hade klättrat upp på ett bord på fritids för att ta ner nånting från en hylla. Eftersom fröken inte såg honom just då, passade han på att dansa lite på bordet. Men det låg en stol upp och nervänt på bordet och Daniel snubblade på den och ramlade av bordet. Så dagens lärdom: dansa gärna, men bara på golvet.