Kalassnack
Daniel: Mamma, har NN (gammal dagiskompis) haft födelsedag än?
Hanna: Ja, det tror jag, jag tror han fyllde år för en månad sen.
D: VA! Och JAG blev inte bjuden!?!? HUR är det möjligt?
H: Han kanske inte hade nåt kalas, eller så hände det något annat som gjorde att det inte blev så.
Daniel grubblade på detta länge. För en 8-åring kan det här med kalas vara väldigt viktigt. Det är alltid roligt att leka, kalas brukar vara extra roligt, de får i princip alltid godis på kalas och så får de umgås med sina bästisar i flera timmar. Så besvikelsen var stor när gamla dagiskompisen inte bjöd Daniel på sitt kalas. Som tur är så är det en massa kalas nu i maj/juni, så besvikelsen gick över ganska snabbt i alla fall.
Jag förstår när barnen blir ledsna och lite sårade. Men jag har ingen förståelse för föräldrar som gör det. Alla som fixat ihop ett kalas någon gång i sitt liv vet att det inte går att bjuda precis alla som barnet vill bjuda. Man måste sålla bort några. Åtminstone hos oss saknar vi både ekonomiska möjligheter till ett jättekalas och dessutom ansvarar ju vi för alla barnen på plats, och då vill inte jag ha hand om 20 ungar under ett par timmar. Det går inte, inte med ett ADHD-barn i alla fall. Bara Daniel räknar jag som 3 barn.
När jag hämtade Daniel från skolan härom veckan, mötte jag pappan till en av Daniels skolkompisar. De höll också på att fixa kalas åt sin son. Nu hade pappan fått reda på att någon annan har kalas samma dag som deras son skulle ha sitt, och pappan hade ingen aning om detta. "Vår son var INTE bjuden!" Han lät väldigt förvånad och sårad över att någon inte bjudit just hans som på kalas. Fascinerande. Daniel var för övrigt inte heller bjuden, men det var inte det kalaset han var upprörd över.
Dagarna efter sprang Daniel på sin gamla dagiskompis. Dagiskompisens klass hade varit på utflykt i skogen bakom Broängsskolan och så råkade de träffas på skolgården (de går i olika skolor). Gamla dagiskompisen hade då beklagat jättemycket att han hade glömt bort att bjuda Daniel till hans kalas. Det blev så, för att de träffas så sällan.
Daniel fyller år 14.6. Vi har grubblat ett tag på kalas. Daniel har pratat om badkalas, kalas hemma och Lekslottet. Jag vill inte ha kalas hemma, så jag åkte till Lekslottet (åkte, eftersom de inte svarar på telefon) för att ordna kalaset. Framme vid disken var det ingen som möter mig. Lekslottet vällde av barn och fikande föräldrar. Efter ett par minuter dök en väldigt trött äldre kvinna till disken. I ena armen bar hon ett gips eller bandage och höll armen uppe. Inte en gnutta av glädje fanns att hitta i kvinnans ansikte. Jag förklarade att jag skulle vilja ha kalas åt min son på Lekslottet. Hon frågade när och när jag sa 16.-17.6. juni försökte hon sucka ut mig från stället. Sucket kom från helvetets grindar ungefär och hon verkade ha väldigt svårt att förstå att någon kunde ställa en så urbota dum fråga som att ha kalas om två veckor. Nej, det gick då verkligen inte. De är fullbokade till 30.6. och dessutom stänger de kl 16. Vad det nu har med saken att göra. Så jag gick därifrån med en besviken Daniel.
Så Marc och jag brainstormar fram nästa förslag: bowling-party. Ringde O'Learys på Heron City, och javisst, de ordnar barnkalas och det funkar precis när jag vill att det ska funka. Daniel var noga med att komma ihåg att bjuda gamla dagiskompisen och alla de viktigaste skolkompisarna. Senare idag tänkte vi dela ut kalasinbjudan. Hoppas alla inbjudna vill och kan komma, då blir det 11 barn. Vissa måste vi tyvärr välja bort, men de blir säkert bjudna på några andra kalas i stället.
Hanna: Ja, det tror jag, jag tror han fyllde år för en månad sen.
D: VA! Och JAG blev inte bjuden!?!? HUR är det möjligt?
H: Han kanske inte hade nåt kalas, eller så hände det något annat som gjorde att det inte blev så.
Daniel grubblade på detta länge. För en 8-åring kan det här med kalas vara väldigt viktigt. Det är alltid roligt att leka, kalas brukar vara extra roligt, de får i princip alltid godis på kalas och så får de umgås med sina bästisar i flera timmar. Så besvikelsen var stor när gamla dagiskompisen inte bjöd Daniel på sitt kalas. Som tur är så är det en massa kalas nu i maj/juni, så besvikelsen gick över ganska snabbt i alla fall.
Jag förstår när barnen blir ledsna och lite sårade. Men jag har ingen förståelse för föräldrar som gör det. Alla som fixat ihop ett kalas någon gång i sitt liv vet att det inte går att bjuda precis alla som barnet vill bjuda. Man måste sålla bort några. Åtminstone hos oss saknar vi både ekonomiska möjligheter till ett jättekalas och dessutom ansvarar ju vi för alla barnen på plats, och då vill inte jag ha hand om 20 ungar under ett par timmar. Det går inte, inte med ett ADHD-barn i alla fall. Bara Daniel räknar jag som 3 barn.
När jag hämtade Daniel från skolan härom veckan, mötte jag pappan till en av Daniels skolkompisar. De höll också på att fixa kalas åt sin son. Nu hade pappan fått reda på att någon annan har kalas samma dag som deras son skulle ha sitt, och pappan hade ingen aning om detta. "Vår son var INTE bjuden!" Han lät väldigt förvånad och sårad över att någon inte bjudit just hans som på kalas. Fascinerande. Daniel var för övrigt inte heller bjuden, men det var inte det kalaset han var upprörd över.
Dagarna efter sprang Daniel på sin gamla dagiskompis. Dagiskompisens klass hade varit på utflykt i skogen bakom Broängsskolan och så råkade de träffas på skolgården (de går i olika skolor). Gamla dagiskompisen hade då beklagat jättemycket att han hade glömt bort att bjuda Daniel till hans kalas. Det blev så, för att de träffas så sällan.
Daniel fyller år 14.6. Vi har grubblat ett tag på kalas. Daniel har pratat om badkalas, kalas hemma och Lekslottet. Jag vill inte ha kalas hemma, så jag åkte till Lekslottet (åkte, eftersom de inte svarar på telefon) för att ordna kalaset. Framme vid disken var det ingen som möter mig. Lekslottet vällde av barn och fikande föräldrar. Efter ett par minuter dök en väldigt trött äldre kvinna till disken. I ena armen bar hon ett gips eller bandage och höll armen uppe. Inte en gnutta av glädje fanns att hitta i kvinnans ansikte. Jag förklarade att jag skulle vilja ha kalas åt min son på Lekslottet. Hon frågade när och när jag sa 16.-17.6. juni försökte hon sucka ut mig från stället. Sucket kom från helvetets grindar ungefär och hon verkade ha väldigt svårt att förstå att någon kunde ställa en så urbota dum fråga som att ha kalas om två veckor. Nej, det gick då verkligen inte. De är fullbokade till 30.6. och dessutom stänger de kl 16. Vad det nu har med saken att göra. Så jag gick därifrån med en besviken Daniel.
Så Marc och jag brainstormar fram nästa förslag: bowling-party. Ringde O'Learys på Heron City, och javisst, de ordnar barnkalas och det funkar precis när jag vill att det ska funka. Daniel var noga med att komma ihåg att bjuda gamla dagiskompisen och alla de viktigaste skolkompisarna. Senare idag tänkte vi dela ut kalasinbjudan. Hoppas alla inbjudna vill och kan komma, då blir det 11 barn. Vissa måste vi tyvärr välja bort, men de blir säkert bjudna på några andra kalas i stället.
Kommentarer
Trackback
