Loud!
Bella var sjuk idag, så det blev bara Daniel och jag som gick till Lavretsbacken för lite midsommarfirande. Det var en hel del folk på plats. Många hade med sig picnic och fika, det fanns fiskedamm, nåt barnlotteristånd (nej de lottade inte bort barn utan leksaker förstås) och så midsommarstång. Någon äldre dam av rösten att döma sjöng till inspelad musik och folk dansade runt midsommarstången. Det fanns dessutom några kompisar på plats. Jag trodde Daniel skulle älska detta.
Men Daniel blir väldigt olik sig själv i sådana här sammanhang. Här skulle jag vilja se den glada, energiska Daniel. Men han blir väldigt introvert, talar så tyst att det är svårt att höra vad han säger och kan liksom inte ta några beslut eller förklara vad han vill. Han står bara där och observerar och går när jag går. De här tillfällena tvivlar jag starkt på vårt beslut att ge honom medicin som dämpar impulsiviteten.
Så jag frågade honom vad han ville göra och han svarade att han ville gå hem. Så vi gick. På vägen hem säger han att det var trevligt att se på midsommarfirande, men att det var för högljutt där. Det var många som pratade samtidigt som tanten sjöng, musiken hördes i högtalarna och folk skrattade.
Gå in på www.hi.se, längst ner på sidan finns kognitionssimulatorn. Där kan man själv uppleva hur ett barn med ADHD upplever en lektion i skolan. Det gav mig en helt annan syn på hur det är att gå i Daniels skor. Där på vägen hem när jag lyssnade på min fina, fina son, blev jag helt sjukt berörd av det han sa och hur han får kämpa i oväntade situationer. Så det är klart att vi går hem när omgivningen är för stökig för Daniel. Han ska inte behöva känna att "hans hjärna exploderar". Vi kan gå hem i fina sommarvädret och prata om annat viktigt, som fiskeredskap, Pokemon och Cartoon Network. Bara vi går tillsammans och jag får smyga in lite halvkramar ibland, hålla hans hand och njuta av hans sällskap. Vi kan gå tyst.
