danieljohnson

På Eisenberg's Sandwich Shop åt vi en traditionell amerikansk frukostmacka. Marc fick flashbacks till San Francisco-tiden och jag försökte trycka i mig hela bageln. Lyckades till slut. Stället är en riktig hole in the wall med massa foton på väggarna på kändisar som poserar med ägaren. Oväntat gott!


Vi hade förköpta biljetter till Ground Zero. Jag tyckte faktiskt det mäktigaste var att ta sig dit genom säkerhetskontroller och metalldetektorer och det som kändes som hundratals poliser. Jag blir känslosam över precis allt och kan få tårar i ögonen av att läsa tidningen. Men det här var jobbigt. Redan vid metalldetektorerna hade jag svårt att se för tårarna i ögonen, det måste ha sett skitskumt ut. Jag kunde inte sluta tänka på dagen det hände och hur folk måste varit rädda. På dom som låg i ruinerna, som hörde hjälpen, men fick ingen. På folk som såg det här hända på tv och som visste att deras kära var där, vilken otrolig förtvivlan det måste ha varit. Så jag var helt förstörd redan innan vi ens kom till området. Vi hade lyckats pricka besöksdatumet till årsdagen för Usama Bin Ladens död. Det kändes inte helt säkert att vara där vi var just då.
Det här trädet kallas för Survivor tree. Det räddades någonstans i närheten av Ground Zero efter attacken och har nu återigen tagits tillbaka till sitt riktiga plats. Väldigt amerikanskt sentimentalt, positivt och patriotiskt men också fint på något sätt.
Här stod ena tornet. Namn på samtliga offer från tvillingtornen, flygplanen (förutom the bad guys) och räddningspersonal som miste livet står längs kanterna till båda minnesmärkena.


1 World Trade Center. Fortfarande inte färdig, men högt som bara den.


Smala gator i Financial District. Den här är Wall Street. Trinity Church skymtas mellan husen.


Jag har också så mycket pengar att jag kan bygga The Johnson Building i New York, men jag väljer att spendera mina pengar på viktigare saker. Som ostbågar.
Efter Ground Zero besökte vi The New York City Police Museum. Det mest intressanta handlade återigen om 9/11. Annars tycker jag faktiskt inte att man behöver gå dit. Intressant, men spendera pengarna på andra, viktigare saker i stället. Som ostbågar.

Our streetcorner.
Empire state building by night.
Den stora anledningen till vår New York-resa var att Marc fyllde 50 år 1.5. Det firade vi på en finfin restaurang Primehouse.

Förrätten. Marc kommer ihåg detaljerna som vad det var för något, jag kommer bara ihåg att den var god och att den innhöll åtminstone mozzarella och balsamico.
Det var så mycket mat på bordet. Vi fattade inte hur stora portionerna var. Här var det definitivt läge för en doggy-bag, men vi hade ju ingenstans att förvara maten. Min köttbit i bakgrunden, men potatis och typ elvatusen broccolibuketter. Maten var super, supergod.
Marcs lilla köttbit.
Jag råkade säga att vi firade Marcs 50e födelsedag. Så innan vi gick, fick vi denna utan kostnad.
Akvarium från vårt hotell The Flatiron Toshi Hotel. Vi var nöjda med hotellet. Det är ganska nyöppnat, ligger bra till på Manhattan, hade bra service och helt okej rum. Vi var ganska nojiga med vägglöss, för de är tydligen ett vanligt problem i New York. Så alla kläderna fick vara kvar i resväskan, resväskan stängdes alltid direkt efter att vi tog någonting därifrån, och väskan fick vara på en stol hela resan.


Resan var en otrolig upplevelse. Vi vill definitivt åka dit igen. Den gången behöver vi ju inte turista lika mycket, då kan vi se oss utanför Manhattan, kanske kan jag lura Marc på en Broadway-musikal, gå på någon tv-show inspelning kanske, se hockey eller nåt i Madison Square Garden. Det finns så mycket att se och uppleva där! Åk om ni har möjlighet. Men åk då utan småbarn. Tonåringar tror jag skulle uppskatta staden, men för de mindre är det nog för mycket köer, folk, att gå, vänta och sånt som alla småbarn tycker är dötrist.