danieljohnson

Jag förstod fulla värdet av familj först när jag flyttade ifrån dom till Sverige 1993. Jag har kontakt med någon av mina familjemedlemmar varje vecka. Mest är det telefonsamtal med mamma, men jag har kontakt även med pappa och syskonen i en eller annan form i denna digitala ålder. Jag saknar min familj stundtals väldigt mycket. Framför allt saknar jag att kunna ses oftare mer spontant än julfirande eller sommarsemester. Sen vore det ju skönt med möjlighet till hjälp med barnpassning, handla på Ikea tillsammans, lördagsmiddag med familjen osv. Men det går ju då förstås inte. Jag har varit väldigt skonad från begravningar, sjukhusvistelser och sjukdomar inom närmaste familjen. Största oron just nu är farmor, som börjar bli dålig nu när hon är 91 år gammal. Inte helt otippat kanske i den åldern? Min familj är för lite i mitt liv i fysisk form helt enkelt, men mitt liv och egna familjen är i Sverige nu, så det är bara att köpa läget.

 

Marc är förstås i samma läge. Hans familj är i USA. Marcs pappa gick bort på 80-talet, så varken jag eller något av barnen hann träffa honom. Marcs mamma insjuknade i Alzheimers för några år sedan och sköttes först hemma av Marcs bror och hans dåvarande fru och flyttades sedan till vårdhem, när hon blev för dålig för att vårdas hemma. Marcs mamma kommer inte längre ihåg någon, hon har tappat bort förmågan att prata och lever resten av sitt liv i liggläge på vårdhemmet.

Marc har inte alls samma behov av att hålla tät kontakt med sin familj som jag. För honom räcker det att veta att de finns. Det kan gå månader och år innan de har kontakt. Ändå är de viktiga. För mig låter det väldigt konstigt. Men jag försöker att ha ett öppnare sinne och förstå att det finns lika många sätt att hålla sig till sin familj som det finns människor. Och att mitt sätt inte behöver vara det enda rätta sättet.

 

I veckan fick vi reda på att Marcs bror ligger på sjukhus. Han har cancer som spritt sig till lungorna och prognosen ser inte bra ut. Av allt att döma har Mike inte berättat detta för någon eller ignorerat sin hälsa totalt under en längre period och det här cancerbeskedet kommer som en total överraskning till hans barn och oss. Jag, som är en total känslomänniska, har reagerat stort på detta. Jag tänker på att Marcs hela kärnfamilj snart är borta och att han är ensam kvar. Jag kan inte ens föreställa mig själv i den situationen. Jag reagerar med mycket känsla, Marc reagerar med rationalitet.

Vi har bokat en två veckors resa till San Francisco till Marc så att han förhoppningsvis hinner träffa sin bror och sin mamma och ordna upp familjens ärenden. Det blir en riktigt tung resa, men en nödvändig sådan. Jag önskar att jag hade möjlighet att åka dit med honom som stöd, men det går inte på så här kort varsel. Det gäller att finnas till för honom från andra sidan av jorden. Nu håller vi tummarna för att Mike orkar stå emot cancern tills Marc hinner fram och att de får ta farväl ansikte mot ansikte. 

 

Jag har tänkt mycket på dels hur olika vi människor reagerar och hur olika våra behov av familj är. Sen har jag också funderat på döden och livet. Döden kan vi då förstås inte göra så mycket åt. Den är en del av livet och den inträffar oavsett vi vill eller inte. Ibland plötsligt och överraskande, ibland långsamt och med en massa ledtrådar om vad som komma skall. Men likväl berör den någon djupt. Alltid finns det sorg och saknad och meningar som börjar med "Jag önskar jag hade gjort/sagt/inte gjort/inte sagt..."

Och så livet. Jag köpte ett smycke till min storasyster ett par år sedan där det stod "Memento vivere" - kom ihåg att leva. Det glömmer man bort ibland. Man stänger in sig i sitt egna universum och maler på i det vardagliga utan att reflektera över vad som gör livet värt att levas och vad som gör en lycklig. Det blir väldigt instängt och trångt i den bubblan i längden. Så jag ska försöka göra som min systers smycke säger: jag ska försöka komma ihåg att leva.

 

I see trees of green, red roses too

I see them bloom for me and you

And I think to myself what a wonderful world

 

I see skies of blue and clouds of white

The brigt blessed day, the dark sacred night

And I think to myself what a wonderful world

 

The colors of the rainbow so pretty in the sky

Are also on the faces of people going by

I see friends shaking hands saying how do you do

They're really saying I love you

 

I hear babies crying, I watch them grow

They'll learn much more than I'll never know

And I think to myself what a wonderful world

 

/Louis Armstrong