Loud!
Bella var sjuk idag, så det blev bara Daniel och jag som gick till Lavretsbacken för lite midsommarfirande. Det var en hel del folk på plats. Många hade med sig picnic och fika, det fanns fiskedamm, nåt barnlotteristånd (nej de lottade inte bort barn utan leksaker förstås) och så midsommarstång. Någon äldre dam av rösten att döma sjöng till inspelad musik och folk dansade runt midsommarstången. Det fanns dessutom några kompisar på plats. Jag trodde Daniel skulle älska detta.
Men Daniel blir väldigt olik sig själv i sådana här sammanhang. Här skulle jag vilja se den glada, energiska Daniel. Men han blir väldigt introvert, talar så tyst att det är svårt att höra vad han säger och kan liksom inte ta några beslut eller förklara vad han vill. Han står bara där och observerar och går när jag går. De här tillfällena tvivlar jag starkt på vårt beslut att ge honom medicin som dämpar impulsiviteten.
Så jag frågade honom vad han ville göra och han svarade att han ville gå hem. Så vi gick. På vägen hem säger han att det var trevligt att se på midsommarfirande, men att det var för högljutt där. Det var många som pratade samtidigt som tanten sjöng, musiken hördes i högtalarna och folk skrattade.
Gå in på www.hi.se, längst ner på sidan finns kognitionssimulatorn. Där kan man själv uppleva hur ett barn med ADHD upplever en lektion i skolan. Det gav mig en helt annan syn på hur det är att gå i Daniels skor. Där på vägen hem när jag lyssnade på min fina, fina son, blev jag helt sjukt berörd av det han sa och hur han får kämpa i oväntade situationer. Så det är klart att vi går hem när omgivningen är för stökig för Daniel. Han ska inte behöva känna att "hans hjärna exploderar". Vi kan gå hem i fina sommarvädret och prata om annat viktigt, som fiskeredskap, Pokemon och Cartoon Network. Bara vi går tillsammans och jag får smyga in lite halvkramar ibland, hålla hans hand och njuta av hans sällskap. Vi kan gå tyst.
Skitdag
Redan igår kväll när jag gick och la mig kände jag mig skit. Inte fysiologiskt utan psykiskt. Helt utan förvarning, det är det som känns mest skit. Hade en bra och produktiv jobbdag, helt ok kväll med barnen och sen kom kvällen och skitkänslan. Var är logiken?
Vaknade med samma neggoinställning. Vi bestämde oss för att åka till Heron till nya XXL och gamla foodcourten. Väl där kunde jag bara konstatera att dagens form var den sämsta på typ 15 år. Fabulous. Men vi lyckades hitta nya skor till Daniel, få lunch i oss och köpa lördagsgodis till barnen.
När vi kom hem, hade Bella somnat i bilen. Jag bar upp henne till sängen, gick ner i ett par minuter och bestämde mig sen att gå upp igen och lägga mig bredvid henne. Sov i tre timmar.
Där nånstans började det kännas lite mer positivt igen. Nu efter att barnen lagt sig, man får njuta av lite EM-fotboll, ta ett glas och peppa sig själv, tror jag att kvällen blir bättre än gårdagskvällen. Är bara skitless på att behöva använda all energi på att "bounce back". Men precis alla medel är tillåtna och nödvändiga för att inte hamna i konstant ond cirkel av skitdagar. En dag här och var är inget, I eat them for breakfast. Men jag vägrar flera dagar i rad. Tur att jag har familjen, de ger massa, massa energi och vilja.
Världens bästa tjej
Kalassnack
Hanna: Ja, det tror jag, jag tror han fyllde år för en månad sen.
D: VA! Och JAG blev inte bjuden!?!? HUR är det möjligt?
H: Han kanske inte hade nåt kalas, eller så hände det något annat som gjorde att det inte blev så.
Daniel grubblade på detta länge. För en 8-åring kan det här med kalas vara väldigt viktigt. Det är alltid roligt att leka, kalas brukar vara extra roligt, de får i princip alltid godis på kalas och så får de umgås med sina bästisar i flera timmar. Så besvikelsen var stor när gamla dagiskompisen inte bjöd Daniel på sitt kalas. Som tur är så är det en massa kalas nu i maj/juni, så besvikelsen gick över ganska snabbt i alla fall.
Jag förstår när barnen blir ledsna och lite sårade. Men jag har ingen förståelse för föräldrar som gör det. Alla som fixat ihop ett kalas någon gång i sitt liv vet att det inte går att bjuda precis alla som barnet vill bjuda. Man måste sålla bort några. Åtminstone hos oss saknar vi både ekonomiska möjligheter till ett jättekalas och dessutom ansvarar ju vi för alla barnen på plats, och då vill inte jag ha hand om 20 ungar under ett par timmar. Det går inte, inte med ett ADHD-barn i alla fall. Bara Daniel räknar jag som 3 barn.
När jag hämtade Daniel från skolan härom veckan, mötte jag pappan till en av Daniels skolkompisar. De höll också på att fixa kalas åt sin son. Nu hade pappan fått reda på att någon annan har kalas samma dag som deras son skulle ha sitt, och pappan hade ingen aning om detta. "Vår son var INTE bjuden!" Han lät väldigt förvånad och sårad över att någon inte bjudit just hans som på kalas. Fascinerande. Daniel var för övrigt inte heller bjuden, men det var inte det kalaset han var upprörd över.
Dagarna efter sprang Daniel på sin gamla dagiskompis. Dagiskompisens klass hade varit på utflykt i skogen bakom Broängsskolan och så råkade de träffas på skolgården (de går i olika skolor). Gamla dagiskompisen hade då beklagat jättemycket att han hade glömt bort att bjuda Daniel till hans kalas. Det blev så, för att de träffas så sällan.
Daniel fyller år 14.6. Vi har grubblat ett tag på kalas. Daniel har pratat om badkalas, kalas hemma och Lekslottet. Jag vill inte ha kalas hemma, så jag åkte till Lekslottet (åkte, eftersom de inte svarar på telefon) för att ordna kalaset. Framme vid disken var det ingen som möter mig. Lekslottet vällde av barn och fikande föräldrar. Efter ett par minuter dök en väldigt trött äldre kvinna till disken. I ena armen bar hon ett gips eller bandage och höll armen uppe. Inte en gnutta av glädje fanns att hitta i kvinnans ansikte. Jag förklarade att jag skulle vilja ha kalas åt min son på Lekslottet. Hon frågade när och när jag sa 16.-17.6. juni försökte hon sucka ut mig från stället. Sucket kom från helvetets grindar ungefär och hon verkade ha väldigt svårt att förstå att någon kunde ställa en så urbota dum fråga som att ha kalas om två veckor. Nej, det gick då verkligen inte. De är fullbokade till 30.6. och dessutom stänger de kl 16. Vad det nu har med saken att göra. Så jag gick därifrån med en besviken Daniel.
Så Marc och jag brainstormar fram nästa förslag: bowling-party. Ringde O'Learys på Heron City, och javisst, de ordnar barnkalas och det funkar precis när jag vill att det ska funka. Daniel var noga med att komma ihåg att bjuda gamla dagiskompisen och alla de viktigaste skolkompisarna. Senare idag tänkte vi dela ut kalasinbjudan. Hoppas alla inbjudna vill och kan komma, då blir det 11 barn. Vissa måste vi tyvärr välja bort, men de blir säkert bjudna på några andra kalas i stället.
Fjärilshuset
För några veckor sen, när man fortfarande kunde se solen ibland och det var lite varmare, åkte vi till Haga-parken för picnic och efter det gick vi till Fjärilshuset. Isabella är som väldigt många andra små tjejer, tycker det är jättefint med blommor, princessor, smycken, vackra kläder och fjärilar. Så vi bestämde oss för en liten biltur.
Picnicen var mysig och barnen skötte sig finfint. Sen gick vi till Fjärilshuset. Har ni varit där? Se till att ni åker dit när det är säsong för fjärilar, för vi såg typ fyra stycken. Förra gången vi var där fanns det hundratals fina fjärilar i olika färger. Den här gången fick vi fokusera på koi-fiskar, rockor, piraijor och andra fiskar. Och så de fyra fjärilarna. Det var en fin utflykt i alla fall.
Det var en lördag. Daniel försöker se ut som att han inte alls har några som helst godisar i munnen. Oscar nästa.
En fjäril. De fanns där någonstans.
A happy camper.
A not so happy camper 5 minuter senare.New York Pt3
På Eisenberg's Sandwich Shop åt vi en traditionell amerikansk frukostmacka. Marc fick flashbacks till San Francisco-tiden och jag försökte trycka i mig hela bageln. Lyckades till slut. Stället är en riktig hole in the wall med massa foton på väggarna på kändisar som poserar med ägaren. Oväntat gott!
Vi hade förköpta biljetter till Ground Zero. Jag tyckte faktiskt det mäktigaste var att ta sig dit genom säkerhetskontroller och metalldetektorer och det som kändes som hundratals poliser. Jag blir känslosam över precis allt och kan få tårar i ögonen av att läsa tidningen. Men det här var jobbigt. Redan vid metalldetektorerna hade jag svårt att se för tårarna i ögonen, det måste ha sett skitskumt ut. Jag kunde inte sluta tänka på dagen det hände och hur folk måste varit rädda. På dom som låg i ruinerna, som hörde hjälpen, men fick ingen. På folk som såg det här hända på tv och som visste att deras kära var där, vilken otrolig förtvivlan det måste ha varit. Så jag var helt förstörd redan innan vi ens kom till området. Vi hade lyckats pricka besöksdatumet till årsdagen för Usama Bin Ladens död. Det kändes inte helt säkert att vara där vi var just då. 
Det här trädet kallas för Survivor tree. Det räddades någonstans i närheten av Ground Zero efter attacken och har nu återigen tagits tillbaka till sitt riktiga plats. Väldigt amerikanskt sentimentalt, positivt och patriotiskt men också fint på något sätt. 
Här stod ena tornet. Namn på samtliga offer från tvillingtornen, flygplanen (förutom the bad guys) och räddningspersonal som miste livet står längs kanterna till båda minnesmärkena. 
1 World Trade Center. Fortfarande inte färdig, men högt som bara den.
Smala gator i Financial District. Den här är Wall Street. Trinity Church skymtas mellan husen. 
Jag har också så mycket pengar att jag kan bygga The Johnson Building i New York, men jag väljer att spendera mina pengar på viktigare saker. Som ostbågar.
Efter Ground Zero besökte vi The New York City Police Museum. Det mest intressanta handlade återigen om 9/11. Annars tycker jag faktiskt inte att man behöver gå dit. Intressant, men spendera pengarna på andra, viktigare saker i stället. Som ostbågar.
Our streetcorner.
Empire state building by night.
Den stora anledningen till vår New York-resa var att Marc fyllde 50 år 1.5. Det firade vi på en finfin restaurang Primehouse. 
Förrätten. Marc kommer ihåg detaljerna som vad det var för något, jag kommer bara ihåg att den var god och att den innhöll åtminstone mozzarella och balsamico.
Det var så mycket mat på bordet. Vi fattade inte hur stora portionerna var. Här var det definitivt läge för en doggy-bag, men vi hade ju ingenstans att förvara maten. Min köttbit i bakgrunden, men potatis och typ elvatusen broccolibuketter. Maten var super, supergod.
Marcs lilla köttbit. 
Jag råkade säga att vi firade Marcs 50e födelsedag. Så innan vi gick, fick vi denna utan kostnad. 
Akvarium från vårt hotell The Flatiron Toshi Hotel. Vi var nöjda med hotellet. Det är ganska nyöppnat, ligger bra till på Manhattan, hade bra service och helt okej rum. Vi var ganska nojiga med vägglöss, för de är tydligen ett vanligt problem i New York. Så alla kläderna fick vara kvar i resväskan, resväskan stängdes alltid direkt efter att vi tog någonting därifrån, och väskan fick vara på en stol hela resan. 
Resan var en otrolig upplevelse. Vi vill definitivt åka dit igen. Den gången behöver vi ju inte turista lika mycket, då kan vi se oss utanför Manhattan, kanske kan jag lura Marc på en Broadway-musikal, gå på någon tv-show inspelning kanske, se hockey eller nåt i Madison Square Garden. Det finns så mycket att se och uppleva där! Åk om ni har möjlighet. Men åk då utan småbarn. Tonåringar tror jag skulle uppskatta staden, men för de mindre är det nog för mycket köer, folk, att gå, vänta och sånt som alla småbarn tycker är dötrist.
