danieljohnson

I torsdags fick jag ett samtal från min bästis på BUP; psykologen aka hon med håret. Hon pratar med sin östeuropeiska dialekt och låter precis lika stressad som hennes frisyr ser ut. Orden hinner liksom inte komma ut ur munnen tillräckligt snabbt. Som att någon klockar samtalet och hon försöker bräcka senaste rekordet, "dagens mål 37 sekunder" eller nåt. Eftersom jag har något inbyggt genetiskt ogillande mot henne, så talar jag väldigt långsamt och sträcker på varenda ord och har en massa frågor. Skitlarvigt, jag vet.

BUP-kvinnan med håret hade faktiskt något vettigt att komma med denna gång. Hon var orolig för att vi inte hade fått kallelse till BUP-läkaren. Det hade vi inte. Men det var tydligen väldigt viktigt att passa tiden och komma till läkarbesöket. Jag sa att vi självfallet skulle göra vårt absolut yttersta och sikta på att komma till läkartiden och vara där i tid, när är förresten läkartiden och ska båda föräldrarna vara på plats eftersom vi inte har hunnit söka ledighet och det inte är helt enkelt att ordna detta på så pass kort varsel (låååångt och alldeles onödigt, samma sak hade jag kunnat säga med två ord kombinerat med några inandningsjakanden.) Hårkvinnan låter ännu mera stressad (samtalet har säkert varat i över 40 sekunder nu) och säger att det räcker med en förälder med Daniel och att tiden är 13.12. kl 9. Hon har redan fått svar på alla sina frågor så hon avslutar samtalet innan jag hinner sabotera mer för hennes rekordförsök. 

Och så slår det mig, vad händer 13.12. kl 9 på varenda skola i detta land? Lu-freaking-cia. Här i Sverige verkar det inte finnas någon julavslutning i skolan som det var i Finland, här firar man Lucia av någon obegriplig anledning. Okej att hon var martyr och okej att hon hade fina ögon, men Jesus-barnet då? Han kunde som vuxen gå på vatten och fixa käk och dricka för alla sina polare av typ inget. Det är ju skitpraktiskt!  Hans ögon kanske inte var lika snygga, men han var ganska så häftig han med. Om man nu tror på sånt. 
Men poängen är ju då att Daniel har sett fram emot Lucia-firandet, framför allt för att det inte är en vanlig skoldag och barnen slipper skolarbete den dagen. 

Naturligtvis går vi till läkaren och försöker få BUP-samban att ta slut. Det har ju faktiskt gått över ett år sen vi startade det hela. Det vore hemskt trevligt med en diagnos och få hjälp till Daniel, så att han kan se fram emot även vanliga skoldagar åtminstone ibland. Det vore hemskt trevligt att inte behöva må dåligt över att man behöver upprepa sig (=tjata) om varenda sak, för att han inte kan sitta still och fokusera på en sak i taget. Tänk om han kunde få så pass mycket ro i kroppen att han klarar av att koncentrera sig under en hel lektion i skolan. Bara en lektion om dagen till att börja med skulle göra mycket. BUP-duon lovade oss att de skulle vara klara innan jul. Jag ser hur det öppnas fler och fler luckor i barnens julkalendrar och tror inte riktigt att de hinner med detta. Men det kan ju gå, jag hoppas de har en effektiv läkare som inte sitter med det administrativa till 2012 utan som tar tag i saken på en gång.

Jag var 12 år gammal och på väg uppför trappan i mitt barndomshem. Pappa lägger på telefonen och säger att mormor har dött. Jag skrattar och fortsätter uppför trappan. För eftersom det inte kan vara sant, måste det vara ett skämt. Pappa kommer upp efter mig och förklarar att det inte var något skämt, mormor har verkligen gått bort. Året är 1986. Jag skäms fortfarande för min reaktion.
Sen kommer jag inte ihåg så mycket mer. Jag tror att vi gick till kapellet som låg vid kyrkogården och såg mormor ligga där i en öppen kista. Mamma var så ledsen. Och sen måste det ha varit en begravning i kyrkan, men jag kommer inte ihåg något utav den. Det är senaste gången jag varit på en begravning.

För någon månad sen ringde min vän och berättade att hennes svärfar Bo hade cancer och att det inte fanns något att göra, han kanske hade en månad eller två år kvar att leva. För några veckor sen ringde hon igen och berättade att Bo hade gått bort och att hon önskade att jag skulle vara med på begravningen. Det fanns aldrig några frågetecken, självklart skulle jag vara där och stötta henne och hennes man, två av mina käraste vänner, så mycket som jag bara kunde. 

Kvällen innan begravningen kollade jag hur man åker till Skogskyrkogården. Jag vet ungefär var den ligger, men har aldrig varit där. Jag googlade också lokala blomsteraffären och såg till min lättnad att de öppnar kl 8 på vardagarna. På begravningsdagen åkte jag iväg i god tid för att hinna köpa blommor, men lokala blomsteraffären öppnar inte alls kl 8, utan kl 10. Så jag åkte via Tullinge, där blomsteraffären öppnar 9.30 och Huddinge, där de öppnar samma tid och kommer till Älvsjö runt 9.20. Blomsteraffären där öppnar också 9.30, men personalen var redan på plats och kunde hjälpa mig med en blomma. Hittar sedan utan några som helst svårigheter till Skogskyrkogården, parkerar och går mot kapellet. 

På gångvägen mot kapellet går jag om en gammal man. Han bär på en blomma och snyftar på väg mot kapellet. Jag har aldrig sett honom förut i mitt liv men får ändå tårar i ögonen. Tänker att han är på väg att säga farväl till någon som han håller kär och funderar en liten stund om jag ska gå med honom. Fegar ur, tänker att sorgen är så svår, man kan aldrig veta hur folk bäst hanterar den och att jag inte ska störa någon annans sorgeprocess genom att tränga mig på. Hittar till kapellet där Bos minnesstund ska hållas. Den första personen jag ser är min 6-åriga guddotter med rödgråtna ögon. Hennes pappa, min vän, kommer efter och rusar mot toaletten med sin dotter. Han ser ut att gå i bitar vilken sekund som helst. Jag sväljer och blinkar bort tårarna. Hur ska det här gå? Aldrig att jag klarar av det här utan att storgråta, och här ska jag föreställa en stöttepelare. Vilket skämt.

Jag går in, tar av jackan och går mot min vän. Hon håller om sin 8-åriga son som i sin tur håller hårt i näsdukar som används för att torka bort tårarna. Jag går fram till min vän och kramar om henne, hon håller kvar mig länge och hinner berätta hur den här dagen är skithemsk, tacka mig för att jag kommer och förklara att den där killen med rastaflätor är Bos äldsta son. Jag kramar om hennes make som kommit tillbaka med dottern och kramar även Bos fru. Jag har ingen aning vad man säger på svenska när man går på begravning och mumlar något om att beklaga. Och så sätter jag mig bredvikd min väns familj.

Längst fram i kapellet finns en fin minnesplats med en massa vackra blomsterarrangemang och en bild på en leende Bo. På väggen finns det en enorm målning av ett skepp med en person ombord. Skeppet seglar mot ljuset, på stranden står en massa folk och tittar efter skeppet, vissa gråter, andra stöttar dom som har svårast med avskedet. Ett barn sover i gräset. Jag får en klump i halsen. Av en väggmålning. Sparkar mig själv för att skärpa till mig.

Klockan närmar sig 10 och alla tystnar. Förutom att snyftandet från församlingen fortsätter. 8-åringen framför mig har avverkat två näsdukspaket redan. Min vän öppnar ett till och ger en näsduk till sin son. 6-åringen gråter högt, jag tyst. Det kommer en man, bugar till bilden av Bo och sätter sig där framme. Det börjar spelas Whiter shade of pale på orgeln. Jag har aldrig varit på en icke-religiös begravning förut och inte tänkt på vilken musik som spelas där. Nu vet jag. Vi får höra Eva Dahlgrens Vem tänder stjärnorna, Melissa Horns Vår sista dans, Shirley Clamps Jag fick låna en ängel och Otis Reddings Sitting on the dock of the bay.

Mannen som bugade till bilden har svarta löparskor på sig. Jag fokuserar på dom för att hålla mina tankar borta från 8-åringen som fått ännu en ny näsduk och från hans familj och hur de måste känna just nu. Mannen med svarta löparskor pratar bra, men känns inte äkta. För det första hur många över tio-åringar har svarta löparskor på sig på en begravning? För det andra har han en antenn fasttejpad på kinden, han ser ut som en utomjording. För det tredje har han satt ihop lite för mycket koreografi i form av lägg en hand på hakan, titta på Bos bild och fundera en stund, stamma lite och prata om hur livet ibland liksom hejdar sig en stund, låt blicken vandra över församligen för att till slut hitta tillbaka till Bos bild. För det fjärde har han ingen aning om vem Bo var. Men han gör sitt jobb bra. Han har skrivit ihop ett fint tal utifrån det material han fått av Bos fru och söner. Han får oss att gråta lite till.

Jag vet att jag är för analytisk. Men jag gör det för att mina vänner och deras familj håller på att spricka av sorg på raden framför mig och jag vill visa att jag finns här. Vad det än är som de kan behövas och som jag kan hjälpa till med, så ställer jag upp. För jag kan inte sörja åt dom, men jag kan finnas till och underlätta på något sätt. Jag vill tro att begravning på något sätt sätter punkt eller åtminstone ett kommatecken för sorgen. Från och med nu sörjer man på något annat sätt. Man försöker hitta någon slags mening i livet trots tomrummet efter pappan, svärfadern, maken, farfarn och stapla framåt. Man faller nog omkull många gånger, men kommer ändå en bit på vägen. Framåt. Vare sig man vill det eller inte. Livet fortsätter fast alla inte längre är med på resan.

Ceremonin tar slut. Mannen med de svarta löparskorna har öppnat dörrarna baktill. Kall luft strömmar till lokalen. Det känns skönt, man känner fysiskt att man lever. I samma sekund som barnen kommer ut ur lokalen, piggnar de till. Nu, nu har de fått säga sov gott till farfar. Inga fler näsdukar idag.

Efter att Bella badade igår kväll satte jag en torr blöja på henne på skötbordet i badrummet. Hon kliar på näsan med ena handen, vänder sig sen mot badkaret och börjar läxa upp vattnet i badkaret. "Vatten, vad gör du? Jag är arg på dig, lessen!" Sen pekar hon på sin näsa och säger "batten". Uppenbarligen fick hon vatten i näsan i badet och tänker inte vattnet få komma undan med sånt bus. Underbara <3.

- Mamma, undrade Daniel. Är Teemu (min lillebror, född 1980) lika gammal som pappa?
- Nej, han är yngre, svarade jag. Hur så?
- Aha, för då förstår jag. Han har mustasch-prickar ovanför överläppen. När han växer upp lite till så växer de till en mustasch. Om ett år eller så.

Broängsskolans elever tävlar i Skoljoggen varje år. För barn i Daniels ålder är det ingen tävling än, mer en motionsdag. I slutet på september var det dags för Skoljoggen för den här terminen. Daniels klass gick genom skogen till motionsslingan vid Brosjön, gick några varv och satte sig sen ner för att äta matsäck och för att se på de äldre barnen flåsa och svettas runt på motionsslingan. Daniel, som är duktig på att snubbla och att inte se sig för, snubblade i skogen och föll raklång på stigen. Han gick inte upp genast utan stannade kvar liggandes en stund, så fröken (eller vad de nu heter numera, pedagog eller nåt) gick fram till honom och frågade hur det var med honom. Daniel låg där helt lugn och undersökte någonting i sin hand väldigt noggrannt. - Jag tappade en tand, sa Daniel då och gav sin tand till fröken. Fröken tog tanden i förvar och dagens äventyr fortsatte utan fler överraskningar.

När jag hämtade Daniel från skolan den dagen berättade han stolt över hur han hade tappat sin tand. Vi hittade fröken och fick tanden som jag la i min jackficka för att inte tappa bort den. Daniel fick den när vi kom hem. På kvällen när Daniel gick och la sig, var tanden förstås borta. Han skulle lagt den under sin kudde direkt när vi kom hem, men kom väl på något superviktigt på väg till sitt rum och la tanden någon annanstans och nu fanns den ingenstans att hitta. Daniel var helt förkrossad. För halva grejen med att tappa tänder är att den byts ut mot en guldpeng av tandfén under natten. Så jag kom på en tanke. Jag skrev en lapp från tandfén till Daniel och la den under hans kudde.


Daniel blev överlycklig på morgonen och utbrast: " Så tandfén FINNS på riktigt!"
 

Daniel är ju riktigt rolig! Igår kläckte han ur sig följande ramsa efter maten:

"Snälla fader på väggen där,
kan jag få glass efter det här?"

Det fick han förstås:)

Igår när jag hämtade Daniel från skolan, var han för ovanlighetens skull inte i en vattenpöl, sandlådan eller i skogen. Han var inomhus. Han spelade kort med några kompisar och en fröken. Hans korta, ganska nyklippta frisyr hade blivit ännu kortare på sina ställen, någon hade klippt bort stora hårtussar och lämnat en ojämn, hackig "frisyr" efter sig. Daniel tyckte det var lite roligt, jag å andra sidan, tyckte inte det var roligt nånstans.

Först fick jag inget svar från Daniel på vad som hade hänt. Fröken hade inte ens märkt något, men vaknade till liv när jag visade frisyren. Daniel berättade lugnt och sansat att en kille i klassen hade klippt hans hår som om det är något som händer varje dag. Jag fick inte mer ur Daniel och fröken stod där handfallen, så vi åkte hem med Bella. Sen åkte Daniel och jag raka vägen till en riktig frisör och klippte håret ordentligt. När vi sen kom hem, tyckte Marc att det var mesigt klippt och tog fram hårtrimmern och nu är Daniels fina frisyr ungefär 2 millimeter långt och fortfarande ojämnt och hackigt.

Jag ringde klasskompisens mamma för att berätta vad som hänt. Det är ju inte så farligt när vi ändå bara pratar om hår som klippts, alla fingrar är i behåll och inget blod har spillts och så hade killarna uppenbarligen någon sorts överenskommelse, så ingen kom till skada på något sätt. Men jag skulle vilja veta det om Daniel gjorde något liknande. Vi skrattade åt situationen och hon skulle prata med sonen och så bad hon om ursäkt å sin sons vägnar. Vad mer kan man göra som förälder?

Nu på morgonen berättade fröken som öppnade fritids vad som egentligen hade hänt. Daniel och några andra killar hade lekt nära vägen vid några träd och lekte att de kokade nässelsoppa. En nyckelingrediens i nässelsoppan är -som alla vet- människohår. En av killarna har haft frisörambitioner och erbjöd sig att vara den som klipper de andras hår. Så han klippte iväg några tussar från två killar och -vips- så hade de alla ingredienser. Var de fick saxen ifrån vet jag inte.  De här sjuåringarna är ibland så stora och "vuxna", men såna här saker påminner oss föräldrar om hur små de fortfarande är. Daniel har förhoppningsvis lärt sin läxa; han får inte klippa någon annans hår och ingen annan än en riktig frisör (eller förbannad pappa) får klippa hans.


I bilden låtsasgråter Daniel, låt dig inte luras av detta. Sekunden efter ville han se bilden i kameran och skrattade åt sin egen skådespelartalang.

Har precis beställt vinterskor till mig själv och Bella och allväderskor till Daniel. Känner mig ruskigt bra förberedd så här i mitten på september inför höstrusk och vinterslask. Har sökt semester och fått den beviljad och därmed också bokat båtresan till Finland över julen. Dessutom har jag köpt första julklappen till Daniel från Science Fiction Bookstore i Gamla Stan. Jag är skitnöjd med mig själv och eftersom jag känner mig själv, kommer jag förmodligen nu glömma bort alla andras julklappar och panikshoppa dom som vanligt dagen innan vi åker till Finland eller möjligtvis shoppa med ännu mer panik och ångest på båten.