danieljohnson

Daniel har pysslat någon sorts påskfågel som han fäst på köksfönstret. Den är jättefin. En blå sak med gula fötter och blå stjärtfjädrar. Den här kan jag tänka mig att spara.

(Bakom köksgardinen på en solig dag. Japp, solen HAR skinit på Broängsbacken under denna vår.)

Mina barn kommer hem med tonvis av pyssel som alltför ofta liknar absolut ingenting och tar mycket plats. Det är ändå svårt att slänga någonting. De har ju just då, i den stunden lagt hela sin själ, kreativitet och kunskap på det konststycket. Så jag har lådvis med saker hemma från Daniels dagis, fritids och skola. Nu börjar också Bella komma hem med olika kreationer.

Som i bilden ovan. Vad är det för något? En grönmålad papptallrik med äggskal i äggförpackning och så någon sorts torkad grässkit i. Vad ska jag göra med den?
Någon dag, när barnen inte är hemma, ska jag gå igenom rubbet och sortera med hård hand och hårt hjärta. Fast jag vet ju redan nu hur det kommer att sluta. 90% kommer att sparas i alla fall. Men äggskalskreationen, den åker.

Nästa år har jag bott i Sverige i 20 år. Det är en riktigt, riktigt lång sommar. Jag skulle ju bara stanna över sommaren efter studenten och flytta sen till Åbo eller Helsingfors och plugga engelska. Det blev inte riktigt så. Första sommaren var väldigt bra. Jag hade pengar i fickan, min bästaste bästis som sällskap, en varm och solig sommar med äventyr framför mig och alla dörrar öppna till resten av livet. Här finns det en massa härliga minnen att hämta. 

Men sen kom hösten och verkligheten. Pengarna tog slut, jag hade ingen aning om vad jag ville göra med mitt liv eller var jag ville bo, jag hade en fot i Sverige hos min bästaste vän och en fot kvar i Finland, hos en kille förstås, som fick en stor del av mitt hjärta, men som inte ville ha den. Jag flyttade fram och tillbaka några gånger och blev ännu mer förvirrad. Och sen gick jag vilse. Irrade runt i en enorm superskog utan stigar eller myrstackar på södra sidan av träden. Ingenting kunde peka på en riktning hem. För just då hade jag ingenstans där jag kände mig riktigt hemma. Det var en skitjobbig tid. Och jag levde som jag blivit lärd, bekymrade inte andra med mina sorger, såg till att alla andra hade det bra, pratade inte för mycket om mina känslor, det där fixar jag ju själv. Jag saknade föräldrahemmet så fruktansvärt mycket då, men ville inte visa mig svag och flytta tillbaka med svansen mellan benen igen. Var så där ohälsosamt envis som man kan vara ibland.

Det var en rejäl depression. Efter ett bra tag fick jag ett timjobb som lokalvårdare, fixade pengar till hyra och mat, men orkade inget annat. Var gärna hemma, låg i soffan och tittade på inget på tv. Jag bodde ihop med en vän då, och hon försökte göra allt hon kunde för att hjälpa, men det var inte hennes krig att bekämpa. Det var riktiga skit-år. Sen vände det av någon anledning. Jag började promenera mycket, skrev mycket, tänkte mycket. Konstaterade att jag behöver humor och skratt i mitt liv. Jag tvingade mig själv att tänka positivt. 

Det här var minst 15 år sen. Har man aldrig varit rejält deprimerad, kan det nog vara svårt att sätta sig in i. Jag känner fortfarande efter ibland ordenligt hur jag egentligen mår. Jag tänker aldrig mer hamna där i landet ingenting-känns-som-någonting. Och skulle någonting kännas på något sätt, så var det som en stor tyngd som la sig på en och som inte släppte vad man än gjorde. Jag kunde ligga på sängen och känna hur jäkla tung luften var och inte bry mig om mig själv alls.

Idag är jag superkänslig för hur andra mår. Jag tränger mig in i andras känslor och frågar mycket och är mån om att folk får prata om sina känslor om de vill, jag lyssnar gärna. Jag förväntar mig inga svar, ingen behöver öppna sig för mig. Men om någon kan ryckas bort från att må ens lite dåligt, så frågar jag, bryr mig om, slutar inte, finns till, vågar fråga. Jag försöker visa hur det sällan finns anledning att slösa på energi på oviktiga saker. "Slösa" energin på dig själv och dina kära i stället, så får du den mångfaldigt tillbaka. Lyssna på andra, finns till, bry dig om. Lev livet. 

Varför skriver jag det här? Jo för att just nu mår jag svajigt. Jag känner mig lite vilsen och tappar ibland det positiva. Orkar ibland inte skratta och skämta. Och för att skriva är som medicin. Men den här gången vet jag att det här är övergående. Jag har en massa livbojor som håller mig flytande. Jag ska bara blunda och vila en liten, liten stund och samla krafter och sen fortsätter jag leva livet igen.

Isabella blev bjuden på ett födelsedagsfirande på lördagen hos en granne som går på samma dagis (förlåt, förskola) som Bella. Hon har inte varit på jämnårigas kalas förut. Marc skulle på kalaset med Bella så jag hade helt plötsligt en möjlighet att hitta på något med Daniel. Bara vi två. Jag brukar berätta vad vi ska göra högst en timme innan vi ska göra det, för Daniel har en tendens att bli överentusiastisk. Så på morgonen åkte jag till storslagna Tumba Köpcentrum (mer löjeväckande namn får man leta efter) och till leksaksaffären där och köpte en av världens lenaste och mjukaste nallar till Ottilia, födelsedagsbarnet.

När jag sen kom hem sa jag till Daniel att vi ska åka någonstans. Bella var superledsen för att hon inte fick hänga med, så vi åkte väldigt plötsligt med väldigt lite tankeverksamhet. På väg till bilen kom jag på att jag hade glömt biobiljetterna hemma. Så Daniel fick springa in och hämta dom och förstod förstås direkt vad vi skulle göra. Jag berättade att vi skulle till Heron City och se på Star Wars - Det mörka hotet i 3D och med svenskt tal.

 "JAAAAA! Äntligen kommer jag förstå vad de säger! Ska några andra med på bio med oss?" Jag sa att det bara skulle vara han och jag. "Ännu bättre, mamma! Jag gillar att vara bara med dig." Det är helt fantastiskt vad barn lyckas säga saker som gör att man känner sig genomälskad. Jag hoppas att jag lyckas få honom att känna detsamma.

Så vi åkte till Heron City, köpte biljetterna, åt lunch och köpte godis. En mycket lycklig 7-åring hade svårt att vänta tills filmens början och var angelägen att inte sitta för länge med lunchen eller att ta för lång tid med godiset för att inte missa en endaste sekund av filmen. Daniel blir antingen superhispig och överentusiastisk eller fokuserad, spänd och allvarlig när han ser fram emot något. Man ser på bilden vilket som gällde denna biodag.

Världens mest påklistrade leende. "Le lite, Daniel." "Men jag ÄR glad, mamma! Jag är ingen modell bara."

Filmen var faktiskt bättre än jag hade tänkt med svenskt tal. Och Daniel var väldigt nöjd över att äntligen ha förstått mer av filmen. Hittills har den ju bara varit cool action, nu fanns det mer substans i filmen. Daniel var noga med att jag läste förtexterna högt och allt som inte var översatt, som vissa varelser som pratar eget språk även i den engelsktalande versionen. Trots att han fick ont i rumpan efter halva filmen, så var han väldigt nöjd med vår eftermiddag. Nu hoppas jag att de andra Star Wars filmerna också kommer ut i 3D och svenskt tal. Vi behöver fler mysstunder tillsammans med Daniels favoriter.

För snart en månad sen fick Daniel medicin för uppmärksamhet och koncentration. Medicindosen trappas upp långsamt för att nå måldosen som läkaren i sin stora vishet bestämt. I tisdags började Daniel med måldosen. Jag har inte hunnit sitta med Daniels lärare än, men vi ser skillnad i hans beteende hemma i alla fall. Han har lättare att hitta ro och koncentration för läxor och är dessutom duktig på både matte och läsning. Han har alltid varit världens finaste, men nu är han det med specialeffekter; lite konfettiregn innan läggdags, några fyrverkerier när han hämtas från skolan, hans kommentarer kantas av guldskimmer.

För några veckor sen pratade vi en stund med skolsjuksköterskan (som också visade sig ha en son med ADHD och medicinering). Hon berättade om ett barn som hade förklarat hur ADHD kändes för henne/honom: som att det poppas popcorn i hjärnan, nya tankar poppar upp hela, hela tiden och det är supersvårt att hålla fast koncentrationen vid en tanke eller vid en sak som man håller på att göra. Det var en skitbra förklaring. Jag fick i alla fall en ny förståelse för Daniel.

Daniel har alltid pratat mycket och vill gärna dela av sig precis allt. När han ser på tv kör han skytteltrafik mellan tvn och oss med förklaringar på vad som händer, roliga skämt och funderingar. Men det som tillkommit i och med medicineringen är att han har svårare att hitta ro vid läggdags. Han babblar om precis allt i sängen och det hjälper bara för sekunden att säga till honom att nu är det dags att sova och sluta prata. Okej, säger han, och börjar förklara något nytt ett andetag efter det.

Nånting annat som tillkommit är att han är sprängfylld av kärleksförklaringar. Det är helt underbart! Varje gång jag lägger honom förklarar han hur mycket han älskar mig på flera olika sätt. Och så frågar han mig vad det viktigaste i världen är för mig. Han vet ju svaret, och frågar med ett dåligt dolt smygande leende på läpparna. Det är så klart barnen och familjen. Han vill höra sitt namn nämnas, och det får han höra förstås. Ofta försöker han få fram vem är den viktigaste, men första platsen är ju delad, så han får alltid samma svar: barnen och familjen. Han överöser Isabella med kärleksförklaringar. Enligt Daniel är hon den bästa lillasystern som finns och så söt och fin. Och så ligger de bredvid varandra på golvet och tittar på tv. Daniel har sin arm utsträckt och Bella lutar sitt huvud på armen. Urgulligt! Daniel kommer att försvara dig in till döden, sa han häromdagen. KärleksDaniel<3.