Power park 22.7.
Varje år på Finlands-semestern åker vi till den närmaste nöjesparken med barnen, Power Park. Den ligger en timmes bilresa från mina föräldrar, är precis lagom stor och trängselfri och har dessutom roliga åk för alla. Den har den bästa berg och dalbanan jag åkt på länge. Det här året köpte vi åkband till alla. Både Isabella och Daniel tyckte det var superroligt där, fast det var lite trixigt att få barnen att orka vänta på sin tur. Daniel och Nicholas åkte duktigt några åk med Bella. Sen fick någon av oss vuxna och större barn vara med småchipparna medans andra stora åkte vuxenåk. Jag åkte några åk med Daniel med hans personliga favorit; bläckfisken. En bra dag! Sen såg vi den svarta himlen och sprang till bilen och hann precis slänga in oss i bilen innan semesterns hittills enda åskoväder drog förbi.
På lunch med fullt fokus på vad Nicholas (aka Laks enligt Bella) gör med klistermärkena.
Bella försöker lista ut vad man ska göra med handtagen. Det listade hon ut förstås. Ju mer man pumpar, desto högre lyfts vagnen. Och hon pumpade mycket. No-fear-Johnson:)
Det är faktiskt roligt att åka med Daniel om man har typ hörselskydd med sig. Han lekte att bläckfisken försökte ta oss med sina tentakler och skrek till varje gång de kom nära (vilket var ungefär var femte sekund), sen spanade han efter pappa och ropade på honom, snurrade runt runt med huvudet och allt han såg kommenterade han ropandes förstås, gled till höger och vänster i sätet skrek till när mamma försökte mosa honom. En liten blick i vad som försiggår i hans lilla huvud under ca 5 minuter.
Bildbevis på att storebror tyckte mest om det här åket:)
Daniel njuter av turen.
Svarta himlen före åskovädret.
På lunch med fullt fokus på vad Nicholas (aka Laks enligt Bella) gör med klistermärkena.
Bella försöker lista ut vad man ska göra med handtagen. Det listade hon ut förstås. Ju mer man pumpar, desto högre lyfts vagnen. Och hon pumpade mycket. No-fear-Johnson:)
Det är faktiskt roligt att åka med Daniel om man har typ hörselskydd med sig. Han lekte att bläckfisken försökte ta oss med sina tentakler och skrek till varje gång de kom nära (vilket var ungefär var femte sekund), sen spanade han efter pappa och ropade på honom, snurrade runt runt med huvudet och allt han såg kommenterade han ropandes förstås, gled till höger och vänster i sätet skrek till när mamma försökte mosa honom. En liten blick i vad som försiggår i hans lilla huvud under ca 5 minuter.
Bildbevis på att storebror tyckte mest om det här åket:)
Daniel njuter av turen.
Svarta himlen före åskovädret.
This used to be my playground
I lekparken utanför Kivitippu, vid lokala golfklubben, där Kari-pappa tillbringar en hel del tid. På golfbanan alltså, inte i lekparken. Eller vad vet jag?
Syskonen Johnson.
Finns det en mikrofon, måste den förstås genast testas. Här pastor Johnson.
Finns det en orgel, måste den förstås inspekteras, här inspektör Johnson.
Vimpeli kyrka från 1800-talet. Enda runda träkyrkan i Finland, har jag för mig.
Men det bästa med dagen var ändå lilla plaskpoolen.
Syskonen Johnson.
Finns det en mikrofon, måste den förstås genast testas. Här pastor Johnson.
Finns det en orgel, måste den förstås inspekteras, här inspektör Johnson.
Vimpeli kyrka från 1800-talet. Enda runda träkyrkan i Finland, har jag för mig.
Men det bästa med dagen var ändå lilla plaskpoolen.
På båttur
En väldigt förväntansfull Daniel sitter still och väntar på att få åka båt med den största motorn jag sett med Kari-pappas vän Esa (i bilden), Kari-pappa och mig till Golfbanan.
Ren lycka.
Och så åkte vi snabbt.
Daniel vid rodret.
Ren lycka.
Och så åkte vi snabbt.
Daniel vid rodret.
Now you see grandma, now you don't
Vi hälsade på hos farmor i förrgår. Hon visste inte vem jag var. Hon såg Marc och barnen först och förstod inte varför dessa främlingar var i hennes hus. När hon såg mig såg hon fundersam ut, men kunde inte komma på vem jag var. Jag ser ut som min släkt, därför tror jag att hon hade åtminstone någon tanke på att jag hör hemma där. Men hon fick ändå fråga sin son vem jag var. Det var tungt att se farmors dåliga skick. Hon har alltid varit stålfarmorn som cyklar 5 kilometer till centrum, som odlar potatis och jordgubbar och som påtar i trädgården. Det var tungt att inse att hon inte längre finns. Min 90 åriga farmor har helt plötsligt blivit gammal och skör.
Farmor fyller 90 år på lördag och äldsta dottern har organiserat ett kalas till henne. Från början skulle barn och barnbarn komma, sen växte kalaset till 120 personer. Senast vi hörde något har det svällt till 150 personer. Kalaset ska hållas i farmors lilla stuga och ute på hennes gräsmatta. Det kommer att vara minst 40 grader varmt inomhus. Utomhus ska det sättas upp ett partytält, där man kan sitta och fika. Alla barn bidrar på något sätt, det finns de som bakar tårtor, gör köttbullar, fixar dricka och allt möjligt. Det blir säkert trevligt.
Det är bara det att farmor fyller 90 år. Det är rätt mycket. Hon är trött och har problem med minnet. Har hon en mindre bra dag, kommer det 150 personer hem till henne på lördag som hon inte har en aning om vilka de är. Å andra sidan är nog de flesta helt inställda på att det här blir det sista kalaset hos farmor, så det på något sätt blir en hyllning till denna otroliga kvinna som fött sex barn, som överlevt kriget, som överlevt att maken varit i kriget och inte berättat vad som hänt där, som jobbat riktigt hårt hela sitt liv och som alltid tyckt att hon är minst viktig av alla i rummet oavsett vilka som befunnit sig där. Den här kvinnan ska vi fira på lördag.
Idag var farmor på besök hos mina föräldrar. Hon kom med sin dotter och delar av hennes familj samt släktingar från Kanada. Farmor sa inte många ord. Dels för att hon såg väldigt trött ut och dels för att hon inte kan engelska. Hon sov nästan sittandes i soffan och var inte med i någon diskussion alls. Men sen när de åkte, vinkade Isabella till hela gänget och sa bye bye till mummu. Då såg man en skymt av farmor från förr, ett leende, en vinkning och en glimt i ögat. En liten del av farmor finns ändå kvar. De här stunderna ska vårda ömt, lägga i en liten ask och ta fram sen när hon lämnar oss för gott.
Farmor fyller 90 år på lördag och äldsta dottern har organiserat ett kalas till henne. Från början skulle barn och barnbarn komma, sen växte kalaset till 120 personer. Senast vi hörde något har det svällt till 150 personer. Kalaset ska hållas i farmors lilla stuga och ute på hennes gräsmatta. Det kommer att vara minst 40 grader varmt inomhus. Utomhus ska det sättas upp ett partytält, där man kan sitta och fika. Alla barn bidrar på något sätt, det finns de som bakar tårtor, gör köttbullar, fixar dricka och allt möjligt. Det blir säkert trevligt.
Det är bara det att farmor fyller 90 år. Det är rätt mycket. Hon är trött och har problem med minnet. Har hon en mindre bra dag, kommer det 150 personer hem till henne på lördag som hon inte har en aning om vilka de är. Å andra sidan är nog de flesta helt inställda på att det här blir det sista kalaset hos farmor, så det på något sätt blir en hyllning till denna otroliga kvinna som fött sex barn, som överlevt kriget, som överlevt att maken varit i kriget och inte berättat vad som hänt där, som jobbat riktigt hårt hela sitt liv och som alltid tyckt att hon är minst viktig av alla i rummet oavsett vilka som befunnit sig där. Den här kvinnan ska vi fira på lördag.
Idag var farmor på besök hos mina föräldrar. Hon kom med sin dotter och delar av hennes familj samt släktingar från Kanada. Farmor sa inte många ord. Dels för att hon såg väldigt trött ut och dels för att hon inte kan engelska. Hon sov nästan sittandes i soffan och var inte med i någon diskussion alls. Men sen när de åkte, vinkade Isabella till hela gänget och sa bye bye till mummu. Då såg man en skymt av farmor från förr, ett leende, en vinkning och en glimt i ögat. En liten del av farmor finns ändå kvar. De här stunderna ska vårda ömt, lägga i en liten ask och ta fram sen när hon lämnar oss för gott.
Första riktiga semesterdagen
Framme hos mina föräldrar.
Xboxen är installerad. (Bellas konsol är inte kopplad till XBoxen, men hon har roligt i alla fall.)
En massa kuddar att leka med.
Och en finfin trappa.
Det blev semesterns första dopp för tre av oss.
Fast att kasta sand var mycket roligare än att bada.
Bröderna Johnson poserar.
Xboxen är installerad. (Bellas konsol är inte kopplad till XBoxen, men hon har roligt i alla fall.)
En massa kuddar att leka med.
Och en finfin trappa.
Det blev semesterns första dopp för tre av oss.
Fast att kasta sand var mycket roligare än att bada.
Bröderna Johnson poserar.
It's a long way to Tipperary
Jag kommer från Vimpeli i Finland. Mina föräldrar bor kvar där. Det är skitlångt dit. Från var som helstifrån. Det var ett väldigt bra ställe att vara barn på och växa upp i, med en massa natur, en massa vänner, en massa sport och andra aktiviteter. Men sen tog det stopp nånstans i gymnasieåldern. Det fanns inget att göra. Det fanns inget man kunde göra för alla känner alla och alla känner i alla fall vems dotter man är, så allt man gjorde, hörde föräldrarna förr eller senare. Men nu är det jätteskönt att åka tillbaka. Jag skulle kunna bo där. Om det fanns jobb där och om man inte var så långt borta från precis allt och alla.
Från båten i Åbo till frukoststället i Aura tar det ungefär en halvtimme. Därifrån till mina föräldrar tar det väl typ 5 timmar. Vi brukar stanna halvvägs antingen hos min syster eller hos en av mina barndomsvänner. Och sen fortsätter vi vidare. Den här gången stannade vi hos Susanna, min vän. Som alltid var det urskönt att träffas igen och som alltid hade det gått alldeles för lång tid sen förra gången. Där är det bra att stanna, för man får alltid så god fika:) Och barnen trivdes med varandra den här gången också trots språksvårigheter.
Efter stoppet var alla hur pigga som helst. Eller?
Marc roade sig med att ta en massa bilder från vägen. Ögonblicksbilder från min Finland genom amerikanska ögon.
Och så är vi äntligen framme, från farmors röda stuga är det bara 5 kilometer kvar till mina föräldrars hus.
Från båten i Åbo till frukoststället i Aura tar det ungefär en halvtimme. Därifrån till mina föräldrar tar det väl typ 5 timmar. Vi brukar stanna halvvägs antingen hos min syster eller hos en av mina barndomsvänner. Och sen fortsätter vi vidare. Den här gången stannade vi hos Susanna, min vän. Som alltid var det urskönt att träffas igen och som alltid hade det gått alldeles för lång tid sen förra gången. Där är det bra att stanna, för man får alltid så god fika:) Och barnen trivdes med varandra den här gången också trots språksvårigheter.
Efter stoppet var alla hur pigga som helst. Eller?
Marc roade sig med att ta en massa bilder från vägen. Ögonblicksbilder från min Finland genom amerikanska ögon.
Och så är vi äntligen framme, från farmors röda stuga är det bara 5 kilometer kvar till mina föräldrars hus.
Back to the roots
En gång i tiden tog Marc och jag ett fantastiskt bra beslut att aldrig mer åka till sommarsemestern till Finland på en fredag. Beslutet grundade vi på att jag blev så stressad av hela åka bort ruljansen med packa väskor, tänk på allt annat att ta med, tänk på maten, vad gör barnen, städa huset, tvätta sista maskinen med tvätt, fixa ej reklam tack lappen på brevlådan, städa bilen, pumpa däcken... att det inte gick att umgås med mig som en normal människa. Alla med vett i skallen höll sig ur vägen, vilket jag tolkade som att INGEN ANNAN GÖR NÅNTING, en till sak för mig att tänka på. Så vi bestämde oss att åka först dagen efter sista arbetsdagen. Och det var en superförbättring! Problemet den här gången var att jag hade alldeles för mycket tid på mig att packa, så jag har typ alla mina kläder med mig.
Alltså var bilen packad timmar före avfärd och sen skulle vi bara äta hemma och fixa larmet som krånglat. Hepp! Att laga mat tog längre tid än vi hade tänkt oss. Och framför allt tog diskandet alldeles för lång tid. Larmfixandet var de längsta tre minuterna i mitt liv tror jag (med möjligt undantag av barnafödandet), men gick annars bra. Så vi åkte iväg en halvtimme efter tilltänkta åktiden i allla fall. Kom till hamnen bland de sista och fick vänta lääänge att få köra in till båten. Det var två bilar bakom oss på båten. Men ingen stressad Hanna någonstans.
Vi tog en traditionsenlig tur i Tax-freen med hela Johnson styrkan. Isabella plockade på sig allt hon såg och kunde nå med Mumin och Hello Kitty på. Hon fick en sak, den hon håller i bilden.
Daniel hade selektiv syn och såg bara StarWars grejer. Han ville till och med ha en tjej t-shirt från Lego för att man fick med några Star Wars lego-gubbar i en liten platspåse. Han fick ett lego paket med Star Wars.
Sen gick småchipparna och jag till hytten för att sova. Trodde jag. De babblade hur länge som helst. Jag delade säng med Isabella på världens hårdaste säng. Hon är 2 år, så hon tar inte så mycket plats, men man sover ju med ett öga öppet för att inte mosa henne. Man kan faktiskt få träningsvärk av att sova. Marc och Nicholas kom in efter en stund, men då hade vi alla somnat. För att vakna av Huomentagodmorgon från den tröttaste människan på båten, en hundraårig kabinvärd som totaltröttnat på sitt jobb. Barnen vaknade ganska lätt och vi kunde fortsätta resan mot Aura, vårt frukostställe. Dag ett avklarat:)
Alltså var bilen packad timmar före avfärd och sen skulle vi bara äta hemma och fixa larmet som krånglat. Hepp! Att laga mat tog längre tid än vi hade tänkt oss. Och framför allt tog diskandet alldeles för lång tid. Larmfixandet var de längsta tre minuterna i mitt liv tror jag (med möjligt undantag av barnafödandet), men gick annars bra. Så vi åkte iväg en halvtimme efter tilltänkta åktiden i allla fall. Kom till hamnen bland de sista och fick vänta lääänge att få köra in till båten. Det var två bilar bakom oss på båten. Men ingen stressad Hanna någonstans.
Vi tog en traditionsenlig tur i Tax-freen med hela Johnson styrkan. Isabella plockade på sig allt hon såg och kunde nå med Mumin och Hello Kitty på. Hon fick en sak, den hon håller i bilden.
Daniel hade selektiv syn och såg bara StarWars grejer. Han ville till och med ha en tjej t-shirt från Lego för att man fick med några Star Wars lego-gubbar i en liten platspåse. Han fick ett lego paket med Star Wars.
Sen gick småchipparna och jag till hytten för att sova. Trodde jag. De babblade hur länge som helst. Jag delade säng med Isabella på världens hårdaste säng. Hon är 2 år, så hon tar inte så mycket plats, men man sover ju med ett öga öppet för att inte mosa henne. Man kan faktiskt få träningsvärk av att sova. Marc och Nicholas kom in efter en stund, men då hade vi alla somnat. För att vakna av Huomentagodmorgon från den tröttaste människan på båten, en hundraårig kabinvärd som totaltröttnat på sitt jobb. Barnen vaknade ganska lätt och vi kunde fortsätta resan mot Aura, vårt frukostställe. Dag ett avklarat:)
Daniel with gills
Daniel har gått i simskola nu 7 av 8 gånger. Han har inte klagat en endaste gång. Det här, mina damer och herrar, är en historisk händelse. Tidigare har vi testat karate och fotboll, men de var inte hans cup of tea.
Det är skitkul att se på barnen när de övar på och hur de blir duktigare för varje dag. Daniel kämpar tappert och blir bättre han också. Men han kan glömma bort smådetaljer ibland såsom att använda benen och armarna samtidigt. Så antingen sjunker benen eller också sväljer han vatten stup i kvarten. Det är tur att de har armpuffar och vingar som ser till att han inte sjunker till botten. De skiftar mellan lilla och stora poolen och det tycker Daniel är "asgrymt". Det är roligt att se på när han simmar för han gör en massa härliga miner när han kämpar framåt. Man vet inte om han ler eller grimaserar. Han verkar inte heller bry sig om att andra barn simmar förbi honom med en elegant stil. Han kör sin egen stil med metoden ju mer det skvätter, desto snabbare går det. Hans metod håller förstås inte alls, men han simmar lyckligt vidare i sin takt och grimaserar/ler medans han kämpar för att avancera tio centimeter.
Simläraren är en äldre man som är sträng men omtyckt. Han har lärt sig barnens namn nu efter två veckor och använder Daniels namn flitigt. "Här är jag, Daniel, titta på mig." "Använd benen, Daniel, ANVÄND BENEN." "Daniel, fokusera framåt." Jag önskar att simläraren hade anledning att använda Daniel i andra sammanhang också, som han gjorde med Agnes idag:" Titta nu hur duktig Agnes är, hon använder ben och armar samtidigt och jobbar framåt. Precis så ska man göra." Agned demonstrerar väldigt fint och simmar lika mjukt och elegant som en svan. Min son kan kanske inte använda benen och armarna samtidigt, men han är bäst på grimaser.:)
I morgon är det avslutning för simskolan. Barnens hela familj är bjuden på avslutningen. Barnen ska få en tiominuters pass med läraren och sen ska familjen få plumsa i. Eftersom Marc är ryggskadad, så blir det jag som ska representera familjen. Jag tar kanske med mig Isabella, men har lite ångest över att behöva ha koll på en miljard håll med både hyperaktiva Daniel i bassängen och superentusiastiska Isabella som älskar vatten över allt annat i bassängen. Och så ser jag inte fram emot kisspoolen. Hoppa där i efter att typ 30 barn har varit där känns så där. Jag tror det kommer att finnas många ställen med liiite varmare vatten. Blääks.
Simskolan avslutas sen med diplomutdelning och Daniel har klarat av två simmärken; Krabban och Baddaren. De köpte jag idag och ska ge till Daniel i morgon. Jag tror han kommer att blir riktigt stolt över sig själv. Och som han sa till mig idag:" mamma, du tror alltid rätt." Word.
Tooth fairy coming for a visit tonight
Marc hämtade barnen från dagis och fritids idag. När de kom hem, lekte barnen tillsammans i vardagsrummet en stund. Efter ett tag kom Daniel till Marc med en tand i sin hand. Han har haft en lös tand ett tag nu och den nya tanden har redan hunnit komma fram en bra bit innan han tappade mjölktanden. Men idag alltså, hade barnen brottats på skoj och Isabella hade råkat sparka Daniel i munnen lite. Då lossnade tanden. Hepp! Isabella fixar:) Tydligen ska detta med lossnad tand innebära att tandfen kommer på besök och ger Daniel en tia under kudden. Nedan bildbevis: snyggt eller hur:) 
School's out!
Den här veckan har varit en otrolig guilt trip för arbetande föräldrar. I måndags hade Daniels förskoleklass avslutningspicnic på kvällen. Fröknarna, som varit helt underbara, både krävande och stöttande, skulle tackas av. Tyvärr får Daniel nya fröknar till hösten, eftersom superfröknarna Katta och Inger bara jobbar med förskolebarn. Så några driftiga föräldrar hade anordnat pengainsamling till present och ordnat plats för picnic och lite gemensamma lekar. The Johnson family kunde dock inte vara med eftersom Daniel hade sin första simskolepass samtidigt. Guilt trip!
I tisdags fyllde Daniel 7 år. Vi sjöng på morgonen och han fick presenter på morgonen innan vi åkte till skolan. Han blev överlycklig över presenten som var Star Wars grejer förstås, The rise of Boba Fett. Några rymdskepp och minifigurer och INTE LEGO-modell, me like a lot! Det var skolavslutning med sång och fika på morgonen. Både Marc och jag var där. Typ alla andra föräldrar var välkammade och hade superfina festkläder på sig. Vi, The Johnson parents, valde delta i festligheterna i våra arbetsuniformer. Guilt trip! Fast det är väl viktigt att synas i folksamlingar så att man hittar varandra eller hur... Barnen sjöng och rektorn höll ett konstigt tal om Bamse och så avslutade talet med en ännu konstigare svammeldikt. Han tyckte säkert att det var barnvänligt, men jag säger att han hade i helt fel i det. Hela barngruppen gäspade unisont säkert hundra gånger under talet. Hur som helst så var Daniel superglad över att vi var där, och så hade han inga svårigheter att hitta oss i folkhavet, eftersom VI HADE UNIFORMERNA PÅ. Ha! Andra barn var helt förvirrade och letade efter sina föräldrar i publiken, men hade svårt att hitta dom, för allt var svart och vitt och finkammat. Förutom vi. 
Sen blev det fika som sagt. Marc åkte tillbaka till jobbet. Jag stannade kvar en liten stund och fikade med Daniel. När han började springa runt, efter ca 10 minuter, åkte jag också till jobbet. Jag var tvungen att fråga om fritids verkligen hade öppet den dagen, eftersom så många barn verkade vara på väg hem med sina föräldrar. Guilt trip! Jodå, de hade öppet. Barnen fick en ros och en CD med bilder på från skolan. Första avslutningen! Det är väl lite coolt ändå och absolut något att vara stolt över! 
När vi hämtade Daniel sen på eftermiddagen, hade han tydligen suttit ute och väntat länge på att bli hämtad. Guilt trip! Han ville förstås leka med sina nya leksaker. Han hann leka en stund och sen var det dags att åka till simskolan igen.
Onsdagen och torsdagen gick helt utan incidenter. Simskola bägge kvällarna. Med en Daniel som faktiskt verkar trivas där! Har vi äntligen hittat en hobby/idrott som han gillar?
Fredag hade fritids stängt. Alla fröknar hade planeringsdag. Men eftersom vi, The Johnson parents, jobbar och betalar för fritids och har rätt till barnomsorg, så hade vi begärt omsorg för Daniel för den dagen i alla fall. Eftersom alla andra i hela världen verkar ha möjligheter att stanna hemma eller ordna barnomsorg på annat håll, var Daniel enda barnet där. Guilt trip! Han ville inte gå och vara själv där. Det visade sig att en av hans kompisar också var där en stund, så det var inte så farligt i alla fall.
Men nästa år, då ska vi vara lediga under skolavslutningsveckan. Och kamma håret och ta på oss finkläder till avslutningen.
Happy birthday to ya
Juni är födelsedagsmånaden i vår familj. Isabella fyller år 2.6. och Daniel 14.6. Bella är fortfarande så pass liten att vi inte behöver fixa ett kalas till henne. På hennes födelsedag sjöng vi andra åt henne och så fick hon presenterna. Det var hon helt nöjd med.
Daniel å andra sidan är en helt annan historia. Redan när snön smälte började han fråga när sommarens första dag är. För därifrån är det inte långt till hans födelsedag och kalas. Enligt honom börjar sommaren 1.6. Precis som förr i världen i skolan i Finland, där vi alltid hade avslutning 31.5. förutom om det var en söndag. Sen började sommarlovet. Här i Sverige verkar sommarlovet börja först i mitten på juni.
Kalas-snacket har pågått länge och Daniel har länge tänkt på olika alternativ för kalas. Det har pratats om badkalas, Lekslottet-kalas och kalas hemma. Vi föräldrar var inne på Tom Tits kalas ett tag, men det var så dyrt att vi inte valde det. Får vi med nån till förälder, tror jag att vi kör med det nästa år. Men det här året föll valet till slut på Kung Fu-kalas på Heron City. Daniels närmaste vänner från skola och gamla dagiset blev bjudna på film, popcorn och glass. Filmen Kung Fu Panda 2 visades i 3D och det var 6 nöjda barn som kom från biosalongen. Efter glass och presentöppning gick vi ut till solskenet och till lekparken utanför och barnen hann leka av sig lite grann i alla fall. Daniel sken ikapp med solen och tyckte om alla sina presenter. (Fast han tyckte extramycket om Bayblades-paketen.)
En supernöjd nästan 7-åring ville sen bli uppäten av en haj. Och eftersom det var hans kalas-dag, fick han som han ville:)
Daniel å andra sidan är en helt annan historia. Redan när snön smälte började han fråga när sommarens första dag är. För därifrån är det inte långt till hans födelsedag och kalas. Enligt honom börjar sommaren 1.6. Precis som förr i världen i skolan i Finland, där vi alltid hade avslutning 31.5. förutom om det var en söndag. Sen började sommarlovet. Här i Sverige verkar sommarlovet börja först i mitten på juni.
Kalas-snacket har pågått länge och Daniel har länge tänkt på olika alternativ för kalas. Det har pratats om badkalas, Lekslottet-kalas och kalas hemma. Vi föräldrar var inne på Tom Tits kalas ett tag, men det var så dyrt att vi inte valde det. Får vi med nån till förälder, tror jag att vi kör med det nästa år. Men det här året föll valet till slut på Kung Fu-kalas på Heron City. Daniels närmaste vänner från skola och gamla dagiset blev bjudna på film, popcorn och glass. Filmen Kung Fu Panda 2 visades i 3D och det var 6 nöjda barn som kom från biosalongen. Efter glass och presentöppning gick vi ut till solskenet och till lekparken utanför och barnen hann leka av sig lite grann i alla fall. Daniel sken ikapp med solen och tyckte om alla sina presenter. (Fast han tyckte extramycket om Bayblades-paketen.)
En supernöjd nästan 7-åring ville sen bli uppäten av en haj. Och eftersom det var hans kalas-dag, fick han som han ville:)
I love you to the moon and back
Kvällens saga var fyra sidor Lego Star Wars Clone Wars lexikon. Min Star Wars-gräns går ungefär där, på fyra sidor. Framför allt efter att ha läst igenom de böckerna så där 5-6 gånger. Efter sagan frågade Daniel om inte jag kunde sova med honom en liten stund. Ok, sa jag, släckte lampan och parkerade mig bredvid Daniel i minisängen som är kanske 70-80cm bred och 170cm lång. Jag lägger armen runt honom och lyssnar på hans låtsas sova andning, tyngre än vanligt, men lite lite för snabbt för att vara på riktigt. Blir alldeles varm om hjärtat när han lägger sina armar runt min hals. Kärlek och lycka i små vardagssaker; min älskade son, som ännu inte tycker att det är pinsamt att visa att man älskar sina föräldrar. Efter några minuter tar jag mig upp, hela sängen gungar, Daniels ögon är vidöppna och visar inte det minsta tecknet till sömn. Mä rakastan sua (jag älskar dig), säger jag. Nuku hyvin (sov gott). Daniel säger detsamma på finska, det gör mig alltid lika glad. Även om det är det enda han kommer att kunna på finska, har jag lärt honom tillräckligt.
Psychologist mambo jambo
I måndags träffade vi äntligen psykologen som gjort en bedömning av Daniel. Jag trodde hjärtat skulle sprängas av oro innan mötet och hade dubbla känslor. Dels ville jag ju veta vad psykologen kommit fram till så att vi får lite råd om vad som ska göras härnäst. Daniel börjar ettan till hösten och ska han få en chans i skollivet, behöver hjälpen hittas och ges här och nu. Å andra sidan ville jag inte veta, kan inte den här helt underbara lilla killen får vara just den han är? Men som förälder kan man inte köra strutsen och välja att inte agera, har man satt ett barn i världen så har man, då gäller det bara att göra sitt yttersta så att barnets liv blir mera dans och mindre snubblande.
Så psykologen var en riktigt sympatisk typ som hade prickat Daniels personlighet på deras korta möte. Han konstaterade att Daniel är en begåvad och positiv kille som inte har några svårigheter att förstå instruktioner och har mycket lätt för att förstå. Han kör på i högt tempo och kan jobba intensivt, men han har svårt att "hitta bromspedalen". Han har mycket goda intellektuella förutsättningar att klara av det kommande skolarbetet, men hans korttidsminne är inte fullt utvecklat. Han kan ha svårt att komma ihåg många instruktioner i ett, såsom gå upp, hämta din jacka, glöm inte att stänga fönstret och släck lampan. När han gått upp kommer han kanske ihåg jackan, men resten av instruktionerna är borta. Alltså förstår han, men kommer inte ihåg. Psykologen sa också att det där tjatet med "hur många gånger måste jag säga till om det" är bara att lägga ner, Daniel rår inte för det. Gissa om jag kände igen mig.
Vad händer nu då? Psykologen tyckte vi skulle fundera ifall vi vill gå vidare i frågan och jag svarade direkt att det finns ingenting att fundera, klart vi vill gå vidare. Skolsköterskan var med på samma möte och frågade oss om BUP. Vi berättade hur vi upplevde att vi blivit dåligt bemötta och nästan avvisade av dom. Så psykologen tyckte vi skulle till Studs i stället. Jag har inte riktigt koll på vad alla dessa förkortningar står för, men litar på att psykologen och skolsköterskan guidar oss rätt. Första anhalten blir skolläkaren som Daniel och vi fått tid hos i början på juni. Därifrån skickas en remiss till Studs som förmodligen kommer att ha tid först till hösten, ett år efter att vi själva satt hjulen i rullning. Och först då kommer Daniel närmare hjälpen. Nu hoppas och tror vi att han grejar skolarbetet tills dess och att han inte halkar efter på skolmotivationen redan från början. Och så tror vi på att hjälpen finns och att vi börjar närma oss.
Så psykologen var en riktigt sympatisk typ som hade prickat Daniels personlighet på deras korta möte. Han konstaterade att Daniel är en begåvad och positiv kille som inte har några svårigheter att förstå instruktioner och har mycket lätt för att förstå. Han kör på i högt tempo och kan jobba intensivt, men han har svårt att "hitta bromspedalen". Han har mycket goda intellektuella förutsättningar att klara av det kommande skolarbetet, men hans korttidsminne är inte fullt utvecklat. Han kan ha svårt att komma ihåg många instruktioner i ett, såsom gå upp, hämta din jacka, glöm inte att stänga fönstret och släck lampan. När han gått upp kommer han kanske ihåg jackan, men resten av instruktionerna är borta. Alltså förstår han, men kommer inte ihåg. Psykologen sa också att det där tjatet med "hur många gånger måste jag säga till om det" är bara att lägga ner, Daniel rår inte för det. Gissa om jag kände igen mig.
Vad händer nu då? Psykologen tyckte vi skulle fundera ifall vi vill gå vidare i frågan och jag svarade direkt att det finns ingenting att fundera, klart vi vill gå vidare. Skolsköterskan var med på samma möte och frågade oss om BUP. Vi berättade hur vi upplevde att vi blivit dåligt bemötta och nästan avvisade av dom. Så psykologen tyckte vi skulle till Studs i stället. Jag har inte riktigt koll på vad alla dessa förkortningar står för, men litar på att psykologen och skolsköterskan guidar oss rätt. Första anhalten blir skolläkaren som Daniel och vi fått tid hos i början på juni. Därifrån skickas en remiss till Studs som förmodligen kommer att ha tid först till hösten, ett år efter att vi själva satt hjulen i rullning. Och först då kommer Daniel närmare hjälpen. Nu hoppas och tror vi att han grejar skolarbetet tills dess och att han inte halkar efter på skolmotivationen redan från början. Och så tror vi på att hjälpen finns och att vi börjar närma oss.
Free your mind and the rest will follow
Vi fick nya grannar i höstas. De är supertrevliga och omtänksamma. I påskas fick till exempel barnen påskgodis, målade ägg och påskbakelser av dom. Bara så där. Hur många grannar gör så? Familjen är ursprungligen från Syrien, där jag antar att påskfirandet är mycket viktigare än här. Det bor tre personer där, mamman som är i 60-årsåldern, en dotter på 25 kanske och en son på typ 20. Det negativa vi har att säga om dom är att de röker konstant och cigarretröken slingrar sig genom ventilationen till vårt tvättrum och att de parkerar olika bilar framför deras hus hela tiden och kör dit med en väldig fart. Eftersom de bor på sista huset på radhuslängan innebär parkeringen att ingen annan av oss närmaste grannar kan ställa oss framför våra hus, för då skulle vi blockera vägen för dom. Och att vi måste hålla ett extra öga på barnen så att de inte blir mosade av deras bilar.
Vi har en annan granne som bestämde redan utifrån utseendet att dessa nya grannar är idioter och kommer att innebära problem för hela området. Han klagade till mig på årsmötet i vintras om de nya grannar som han kallade för "såna där", de kör som dårar och lyssnar på hög musik och är högljudda. När jag sen sa att de är supertrevliga och lätta att prata med, blev han förvånad, för han hade aldrig pratat med dom. Vuxet.
Igår hade vi vårstädning i kvarteret. Det innebär att vi krattar hela området, reparerar staket och just det här året målade vi tillsammans alla garagen. Det innebär också att jag idag har träningsvärk precis överallt. Jag och nya grannar hjälptes åt att kratta och rensa i "vår hörna". Daniel var med mig ute. Han blev totalt uttråkad efter nån timme, men var ändå med på att kratta lite och måla några plankor.
Det är så skönt med barn i Daniels ålder, när de fortfarande har nyfikenheten och är totalt orädda för att fråga vem som helst vad som helst. Och eftersom det är ett barn i Danies ålder, så svarar de flesta på de frågorna även om de skulle kännas lite obekväma. Så han frågade nya grannarna om hur det var i deras hemland och fick en förklaring till hur de inte har något land. Han förstod inte hur man inte kan ha det. Så grannen förklarade att de kommer från Syrien, men att när det var krig mellan Syrien och Turkiet, förlorade Syrien och Turkiet tog över deras land. Hon är född i Sverige. Daniel kontrade direkt att det var dummingar som tog över någon annans land. Marc och jag har undrat över var de kommer ifrån, men inte frågat. Som vuxen tänker man steget längre, det är inte alltid trevliga skäl som gör att man flyttar till ett annat land och kanske ett ämne som man inte vill prata om.
En annan sak som är häftigt med dagens barn (hur gammalt låter inte det, typ när jag var ung för femtio år sen) är att saker som jag inte ens visste om som 6-åring, är vanliga för Daniel. Häromdagen när jag hämtade honom från skolan frågade han mig om två killar kan vara kära i varandra. Ja, sa jag. Då förklarade Daniel att de i så fall inte kan få barn tillsammans. Det fanns ingen värdering i någonting, det var bara ett konstaterande. Vilken klok son jag har! Det är ju bara upp till oss föräldrar att låta våra barn se världen så som de vill se den och inte pracka på våra värderingar på dom. Låt de bli de underbara människor som de redan är och så ska vi lära oss av dom. Vi borde våga vara nyfikna och bemöta människor med öppna sinnen, precis som våra barn gör.
Vi har en annan granne som bestämde redan utifrån utseendet att dessa nya grannar är idioter och kommer att innebära problem för hela området. Han klagade till mig på årsmötet i vintras om de nya grannar som han kallade för "såna där", de kör som dårar och lyssnar på hög musik och är högljudda. När jag sen sa att de är supertrevliga och lätta att prata med, blev han förvånad, för han hade aldrig pratat med dom. Vuxet.
Igår hade vi vårstädning i kvarteret. Det innebär att vi krattar hela området, reparerar staket och just det här året målade vi tillsammans alla garagen. Det innebär också att jag idag har träningsvärk precis överallt. Jag och nya grannar hjälptes åt att kratta och rensa i "vår hörna". Daniel var med mig ute. Han blev totalt uttråkad efter nån timme, men var ändå med på att kratta lite och måla några plankor.
Det är så skönt med barn i Daniels ålder, när de fortfarande har nyfikenheten och är totalt orädda för att fråga vem som helst vad som helst. Och eftersom det är ett barn i Danies ålder, så svarar de flesta på de frågorna även om de skulle kännas lite obekväma. Så han frågade nya grannarna om hur det var i deras hemland och fick en förklaring till hur de inte har något land. Han förstod inte hur man inte kan ha det. Så grannen förklarade att de kommer från Syrien, men att när det var krig mellan Syrien och Turkiet, förlorade Syrien och Turkiet tog över deras land. Hon är född i Sverige. Daniel kontrade direkt att det var dummingar som tog över någon annans land. Marc och jag har undrat över var de kommer ifrån, men inte frågat. Som vuxen tänker man steget längre, det är inte alltid trevliga skäl som gör att man flyttar till ett annat land och kanske ett ämne som man inte vill prata om.
En annan sak som är häftigt med dagens barn (hur gammalt låter inte det, typ när jag var ung för femtio år sen) är att saker som jag inte ens visste om som 6-åring, är vanliga för Daniel. Häromdagen när jag hämtade honom från skolan frågade han mig om två killar kan vara kära i varandra. Ja, sa jag. Då förklarade Daniel att de i så fall inte kan få barn tillsammans. Det fanns ingen värdering i någonting, det var bara ett konstaterande. Vilken klok son jag har! Det är ju bara upp till oss föräldrar att låta våra barn se världen så som de vill se den och inte pracka på våra värderingar på dom. Låt de bli de underbara människor som de redan är och så ska vi lära oss av dom. Vi borde våga vara nyfikna och bemöta människor med öppna sinnen, precis som våra barn gör.
The running man
Jag hatar att springa. Förstår verkligen inte finessen med det. Jag får ont i halsen på mindre än en halvsekund, flåsar/harklar/rosslar/spottar mig igenom rundan. Inte min grej alls. Däremot så går jag gärna och då fort och helst på en tuff bana. En gång när vi bodde i Tullingeberg, hängde mamma med på en powerwalk. Just den avslutade jag med en rejäl uppförsbacke. Hon, som borde ha vunnit en massa utmärkelser för sin promenadfart, fick svårt att hänga med. Nu, två barn senare, var det ett bra tag sen jag powerwalkade. Mamma skulle nog slå mig lätt.
I morse tog jag mig själv i kragen och bestämde mig för att köra igång igen. Letade säkert i en kvart efter sportBH, men hittade ingen. Bara det skvallrar om hur otroligt aktiv jag varit på träningsfronten på senare tid. Sen när jag skulle ut, ville Marc att jag skulle testa nån App på hans Iphone som visar rutten, farten, tiden och allt sånt. Så jag tog med den. I med lurarna och på med min musik och off we go.
Halvvägs ner på Broängsbacken börjar tanten i Iphonen informera mig och resten av världen högljutt att 1 minute completed, current speed 3,5 miles per hour. Det här hör jag svagt eftersom jag lyssnar på Lucie Silvas och är helt inne i musiken och texten. Jag har då absolut ingen aning om hur IPhone funkar. Fattar inte hur man stänger av ljudet av tanten. Men jag kan ju inte dela med mig av den här infon till grannskapet heller, och fattar inte hur man gör någonting med Iphone. Så jag kopplar lurarna i Marcs Iphone och hittar en Play-knapp och börjar lyssna på hans musik. Nirvana, Pearl Jam, Soundgarden och annat rockigt. IPhone-tanten informerar: "5 minutes completed, distance covered 0,5 miles, current speed 3,6 miler per hour". Courtney Love skriker sig hes i bakgrunden. Pulsen går upp av flera skäl, av Courtney Love, av tanten som informerar(=stressar) mig hela tiden om hur långt jag gått, hur snabbt jag går och hur länge jag powerwalkat och av att jag faktiskt går fort upp och ner för backar och runt Broängen. Det var hur skönt som helst, men nästa gång lämnar jag Courtney hemma och lyssnar på min musik.
I morse tog jag mig själv i kragen och bestämde mig för att köra igång igen. Letade säkert i en kvart efter sportBH, men hittade ingen. Bara det skvallrar om hur otroligt aktiv jag varit på träningsfronten på senare tid. Sen när jag skulle ut, ville Marc att jag skulle testa nån App på hans Iphone som visar rutten, farten, tiden och allt sånt. Så jag tog med den. I med lurarna och på med min musik och off we go.
Halvvägs ner på Broängsbacken börjar tanten i Iphonen informera mig och resten av världen högljutt att 1 minute completed, current speed 3,5 miles per hour. Det här hör jag svagt eftersom jag lyssnar på Lucie Silvas och är helt inne i musiken och texten. Jag har då absolut ingen aning om hur IPhone funkar. Fattar inte hur man stänger av ljudet av tanten. Men jag kan ju inte dela med mig av den här infon till grannskapet heller, och fattar inte hur man gör någonting med Iphone. Så jag kopplar lurarna i Marcs Iphone och hittar en Play-knapp och börjar lyssna på hans musik. Nirvana, Pearl Jam, Soundgarden och annat rockigt. IPhone-tanten informerar: "5 minutes completed, distance covered 0,5 miles, current speed 3,6 miler per hour". Courtney Love skriker sig hes i bakgrunden. Pulsen går upp av flera skäl, av Courtney Love, av tanten som informerar(=stressar) mig hela tiden om hur långt jag gått, hur snabbt jag går och hur länge jag powerwalkat och av att jag faktiskt går fort upp och ner för backar och runt Broängen. Det var hur skönt som helst, men nästa gång lämnar jag Courtney hemma och lyssnar på min musik.
Johnson, Johnson, världens bästa Johnson
Förskoleklassåret börjar närma sitt slut för Daniel. Till hösten börjar skolan på riktigt. Daniel fyller 7 år i juni! Tiden verkligen flyger med barnen. Under i princip alla dagisår har jag frågat dagisfröknarna på utvecklingssamtalen ifall de tyckte att Daniels beteende var hyperaktivt eller skiljde sig från andra barn på dagis. Under alla år har jag fått samma svar, att han är som vilken pojke som helst. Och under alla år har Marc och framför allt överanalyserande, översjälvkritiska jag känt oss otillräckliga som föräldrar som inte får vår son att lyssna eller fokusera ens kortare stunder. Han är överallt, pratar oavbrutet och har svårt att låta andra prata till punkt innan han kommer på nästa grej att prata om.
Så när Daniel började på förskoleklassen, tog jag kontakt med fröknarna och ville prata med dom om Daniel. Det här var i september, så fröknarna hade bara känt Daniel i en månad. Men de hade precis samma uppfattning som jag: en helt underbar 6-åring som är kreativ och påhittig, älskar att "läsa", visar tydligt hur han mår genom att kramas eller genom att storma ut ur rummet skitsur, har svårt att koncentrera sig när det finns andra stimulanser i rummet, har svårt att sitta still och lyssna på andra på samlingen. Fröknarna berättade att Daniel har en egen speciell plats under samlingen de gånger han har extra svårt att koncentrera sig, han sitter på ena frökens knä. Det var urskönt att höra att jag inte var helt fel ute under hela dagistiden, men det var också jobbigt att höra, jag tog det direkt som ett misslyckande som förälder. Men det viktiga här är inte hur jag tolkar saker och ting, det viktiga är att Daniel äntligen får mer förståelse än bara tjat och uppmaningar om att skärpa sig såsom det var på dagiset. Fröknarna tyckte jag skulle kontakta BUP.
Vi fick tid på BUP under hösten och gick dit tre gånger hela gänget, Daniel, Marc och jag. Det kändes väl inte som någon större hjälp. Det som vi fick utav det hela var uppmaningar om att prata med barnet på hans nivå rent fysiskt: att i princip stå på knäna när vi pratar med Daniel och på så sätt kunna se honom rakt i ögonen. Please. Vi har testar precis alla sätt att kommunicera hittills. Det andra var att vi behövde förbereda honom på alla vardagsförändringar i god tid. Om de har en utflykt i skolan, ska vi förbereda honom på det några dagar i förväg till exempel. Efter tredje besöket sa dom att det inte verkar som att Daniel har någon bokstavskombination. "Vad ni behöver göra nu är att se till att skolan gör en basutredning och efter det kommer ni kanske hit igen". Betalar jag för BUP med mina skattepengar? För hittills har de inte hjälpt oss särskilt mycket på traven.
Suck. Tillbaka till fröknarna som var lika frustrerade som vi. De skrev ihop en lång utredning om Daniel. Det stod saker i den som vi inte hade tänkt på alls. Att Daniel missade en hel del på den skolförbererande skolgången, att hans klasskompisar var frustrerade på honom, eftersom han störde lektioner. Föräldrarhjärtat brast lite till.
Tiden gick och nu i förrförra veckan fick vi veta från fröknarna att det skulle komma en psykolog till skolan för att träffa Daniel. Han träffade Daniel i tisdags och nu väntar ett möte med honom, fröknarna och oss föräldrar för att få reda på hur det gick och vad som händer härnäst. När jag frågade Daniel om hur hans dag hade varit, berättade han att han hade träffat en "bajsolog":) Vet inte riktigt hur man ska tolka det där, så jag gör inte det.
Jag hoppas bara att vad det än är som ska hända härnäst, händer snart och absolut senast innan han börjar första klassen i skolan. Daniel får nya fröknar och de kanske inte har samma tålamod och förståelse som hans nuvarande, helt underbara fröknar. Under hela resan har det varit väldigt mycket försiktighet från både BUP och fröknar, nästan som att de ursäktat sig för att uttala sig på något sätt som kan uppfattas som något negativt om Daniel. Vi har hela tiden haft inställningen: Bring it on, vad som helst som kan hjälpa oss underlätta för Daniel är bra. Även om det svider att höra. Man måste ju ta bort sig själv och sitt ego från ekvationen och fokusera bara på barnet.
Även om det finns riktigt tuffa stunder med Daniel, finns det också massvis med härliga stunder. Och de stunderna väger enkelt tusen gånger mer än de andra. Han är ju världens bästa Daniel Johnson, mitt hjärta.
Så när Daniel började på förskoleklassen, tog jag kontakt med fröknarna och ville prata med dom om Daniel. Det här var i september, så fröknarna hade bara känt Daniel i en månad. Men de hade precis samma uppfattning som jag: en helt underbar 6-åring som är kreativ och påhittig, älskar att "läsa", visar tydligt hur han mår genom att kramas eller genom att storma ut ur rummet skitsur, har svårt att koncentrera sig när det finns andra stimulanser i rummet, har svårt att sitta still och lyssna på andra på samlingen. Fröknarna berättade att Daniel har en egen speciell plats under samlingen de gånger han har extra svårt att koncentrera sig, han sitter på ena frökens knä. Det var urskönt att höra att jag inte var helt fel ute under hela dagistiden, men det var också jobbigt att höra, jag tog det direkt som ett misslyckande som förälder. Men det viktiga här är inte hur jag tolkar saker och ting, det viktiga är att Daniel äntligen får mer förståelse än bara tjat och uppmaningar om att skärpa sig såsom det var på dagiset. Fröknarna tyckte jag skulle kontakta BUP.
Vi fick tid på BUP under hösten och gick dit tre gånger hela gänget, Daniel, Marc och jag. Det kändes väl inte som någon större hjälp. Det som vi fick utav det hela var uppmaningar om att prata med barnet på hans nivå rent fysiskt: att i princip stå på knäna när vi pratar med Daniel och på så sätt kunna se honom rakt i ögonen. Please. Vi har testar precis alla sätt att kommunicera hittills. Det andra var att vi behövde förbereda honom på alla vardagsförändringar i god tid. Om de har en utflykt i skolan, ska vi förbereda honom på det några dagar i förväg till exempel. Efter tredje besöket sa dom att det inte verkar som att Daniel har någon bokstavskombination. "Vad ni behöver göra nu är att se till att skolan gör en basutredning och efter det kommer ni kanske hit igen". Betalar jag för BUP med mina skattepengar? För hittills har de inte hjälpt oss särskilt mycket på traven.
Suck. Tillbaka till fröknarna som var lika frustrerade som vi. De skrev ihop en lång utredning om Daniel. Det stod saker i den som vi inte hade tänkt på alls. Att Daniel missade en hel del på den skolförbererande skolgången, att hans klasskompisar var frustrerade på honom, eftersom han störde lektioner. Föräldrarhjärtat brast lite till.
Tiden gick och nu i förrförra veckan fick vi veta från fröknarna att det skulle komma en psykolog till skolan för att träffa Daniel. Han träffade Daniel i tisdags och nu väntar ett möte med honom, fröknarna och oss föräldrar för att få reda på hur det gick och vad som händer härnäst. När jag frågade Daniel om hur hans dag hade varit, berättade han att han hade träffat en "bajsolog":) Vet inte riktigt hur man ska tolka det där, så jag gör inte det.
Jag hoppas bara att vad det än är som ska hända härnäst, händer snart och absolut senast innan han börjar första klassen i skolan. Daniel får nya fröknar och de kanske inte har samma tålamod och förståelse som hans nuvarande, helt underbara fröknar. Under hela resan har det varit väldigt mycket försiktighet från både BUP och fröknar, nästan som att de ursäktat sig för att uttala sig på något sätt som kan uppfattas som något negativt om Daniel. Vi har hela tiden haft inställningen: Bring it on, vad som helst som kan hjälpa oss underlätta för Daniel är bra. Även om det svider att höra. Man måste ju ta bort sig själv och sitt ego från ekvationen och fokusera bara på barnet.
Även om det finns riktigt tuffa stunder med Daniel, finns det också massvis med härliga stunder. Och de stunderna väger enkelt tusen gånger mer än de andra. Han är ju världens bästa Daniel Johnson, mitt hjärta.
Mission impossible
När jag var liten, var jag en idrottsjunkie. Jag var med på varenda grej som anordnades i vår lilla by mitt i det lantligaste landet i Finland bland traktorer, åkrar, kossor och boboll förstås. Jag har spelat basket, boboll, tränat höjd, häck, längd, 100m och volleyboll och varit på simskola både som elev och lärare (hur det gick till förstår jag fortfarande inte, men jag är en hejare på att lära barnen sparka i vattnet eller blåsa bubblor under vattnet), senare utbildade jag mig till bobollsdomare. På vintern var det slalom som gällde. Jag gillade framför allt lagsporterna. Det var härlig stämning på träningar, roligt på bussen på väg till och från bortamatcher och så bara känslan av att vara en del av ett lag och att tillsammans klara av en uppgift eller att tillsammans göra bättre ifrån oss till nästa gång gjorde slitet värt mödan. En bra sak av att växa upp i ett litet samhälle var för min del just att det var så lätt att gå med på allt möjligt. Det fanns inga köer till basketträningar, idrottshallen var i princip alltid öppen och öppen för alla, det fanns alltid någon man kände där. Och så fanns det fantastiska tränare förstås. Och kompisar som var likasinnade. Jag och pappa kollade på alla sportsändningar på tv tillsammans och jag lärde mig reglerna till en massa sporter som fortfarande sitter i. Men det var vår grej, mina systrar var inte ett dugg intresserade av sport och min bror var och är 6 år yngre än jag, så han tog väl över den rollen efter mig.
Sen flyttade jag till Sverige och det blev riktigt svårt att få in foten någonstans i idrottsvärlden. Svenska tjejer i tjugoårsåldern får säga vad de vill, men det var åtminstone då, för femton år sen, stört omöjligt att bli välkomnad till deras gemenskap både inom idrotten och annars. Så idrotten föll bort. Nu när jag tänker efter, så har jag haft en finsk kompis med i all idrott som jag utövat i Sverige. Utöver jobbet förstås. För en utdelningsrunda i Gamla Stan var ett träningspass.
Men jag tycker det är viktigt att ha idrott och musik med i uppväxten och försöker föra över detta till mina barn. Familjens 16-åring har spelat fotboll länge och lär sig just nu att spela gitarr.
Daniel som fyller 7 år i juni är totalt ointresserad av allt som har med idrott att göra. Jag förstår inte varför mina gener inte tar fajten där. Han började på karate och tyckte att det var roligt i ca tre veckor. Då började han tycka det var jobbigt att man inte fick vifta och sparka hur som helst. Det fanns tråkiga regler och vett och etikett och så skulle man alltid komma ihåg att buga på väg in och ut från mattan. Gäsp. Alldeles för mycket att hålla reda på.
Sen gjorde han en kometkarriär på fotbollsbanan tillsammans med sin bästa bästis. Men det var inte heller roligt. I stället för att lyssna och lyda på tränarna, byggde han fina skulturer av gruset på banan, trampade på varenda kon tränarna hade satt på planen, funderade på varför ingen dammsugit planen för det var så grusigt, sparkade hejvilt på gruset så att dammet yrde i alla andras ögon. Han var mer av en fotbollshuligan än en spelare. Så han slutade med fotbollen också.
Nu går han på dans. Det tycker han är helt okej. Men han är enda killen där och jag vågar satsa pengar på att han inte vill fortsätta till nästa termin. Där ville han också sluta, men evil mamma Hanna har tvingat/mutat honom dit med en leksak efter halva terminen, och en annan efter slutshowen. Samt fika efter varje träning som är vår hemlis. Ingen förälder får vara med på träningen, så under träningen hinner jag gå till Tumba C och handla mat till kvällen och fika för Daniel och mig. Det är vår bästa mysstund under veckan. Bara han och jag med vår hemlis, sitter och mumsar på gott fikabröd på en parkbänk och pratar Daniel-viktiga saker som Star Wars och Star Wars. Till sommaren och hösten ska vi kanske hitta en ny, rolig idrott. Och om inte, så ska vi ändå fortsätta med våra myssöndagar, för det är väl ändå det som är viktigast. Att han mår bra och att vi gör saker tillsammans som vi mår bra av.
Sen flyttade jag till Sverige och det blev riktigt svårt att få in foten någonstans i idrottsvärlden. Svenska tjejer i tjugoårsåldern får säga vad de vill, men det var åtminstone då, för femton år sen, stört omöjligt att bli välkomnad till deras gemenskap både inom idrotten och annars. Så idrotten föll bort. Nu när jag tänker efter, så har jag haft en finsk kompis med i all idrott som jag utövat i Sverige. Utöver jobbet förstås. För en utdelningsrunda i Gamla Stan var ett träningspass.
Men jag tycker det är viktigt att ha idrott och musik med i uppväxten och försöker föra över detta till mina barn. Familjens 16-åring har spelat fotboll länge och lär sig just nu att spela gitarr.
Daniel som fyller 7 år i juni är totalt ointresserad av allt som har med idrott att göra. Jag förstår inte varför mina gener inte tar fajten där. Han började på karate och tyckte att det var roligt i ca tre veckor. Då började han tycka det var jobbigt att man inte fick vifta och sparka hur som helst. Det fanns tråkiga regler och vett och etikett och så skulle man alltid komma ihåg att buga på väg in och ut från mattan. Gäsp. Alldeles för mycket att hålla reda på.
Sen gjorde han en kometkarriär på fotbollsbanan tillsammans med sin bästa bästis. Men det var inte heller roligt. I stället för att lyssna och lyda på tränarna, byggde han fina skulturer av gruset på banan, trampade på varenda kon tränarna hade satt på planen, funderade på varför ingen dammsugit planen för det var så grusigt, sparkade hejvilt på gruset så att dammet yrde i alla andras ögon. Han var mer av en fotbollshuligan än en spelare. Så han slutade med fotbollen också.
Nu går han på dans. Det tycker han är helt okej. Men han är enda killen där och jag vågar satsa pengar på att han inte vill fortsätta till nästa termin. Där ville han också sluta, men evil mamma Hanna har tvingat/mutat honom dit med en leksak efter halva terminen, och en annan efter slutshowen. Samt fika efter varje träning som är vår hemlis. Ingen förälder får vara med på träningen, så under träningen hinner jag gå till Tumba C och handla mat till kvällen och fika för Daniel och mig. Det är vår bästa mysstund under veckan. Bara han och jag med vår hemlis, sitter och mumsar på gott fikabröd på en parkbänk och pratar Daniel-viktiga saker som Star Wars och Star Wars. Till sommaren och hösten ska vi kanske hitta en ny, rolig idrott. Och om inte, så ska vi ändå fortsätta med våra myssöndagar, för det är väl ändå det som är viktigast. Att han mår bra och att vi gör saker tillsammans som vi mår bra av.
Syskonkärlek
Det kan inte vara helt lätt att vara barn nummer två i familjen. Det borde ju i och för sig jag vara en expert på, men kommer inte ihåg ett smack från min barndom. Vilket i sig kan vara bevis nog för mitt påstående...
Andra barnet har föräldrar som inte längre ringer sjukvårdsupplysningen efter varje nysning, feber eller stukad fot. Ett duns från andra rummet orsakar inte längre en reaktion där båda föräldrarna hoppar ur sina stolar så att de välter, springer till andra rummet och krossar alla hinder på vägen och rusar fram till barnet, tar upp honom/henne och börjar tröst/finns det några brutna ben-processen. I stället tittar föräldrarna på varandra, väntar på gråtet/skriket som är på något sätt måttstock för hur ont det gjorde. Först efter gråtet/skriket påbörjar rusningen till barnet.
Första barnet fick precis all uppmärksamhet från sina föräldrar, andra barnet får nöja sig med i bästa fall 50% av uppmärksamheten. Första barnet får allting nytt. Andra barnet ärver 90% av allt han/hon har från leksaker till bilbarnstol till kläder.
Vi har inte köpt någon vinterjacka till Isabella. Vi hade två gamla från Daniel i rätt storlek. En av dom var dessutom röd, vilket jag köpte till Daniel i protest mot hetsen för blått till killar, rosa till tjejer. Den funkade perfekt nu när jag inte längre protesterar mot färgerna:) I januari sa en dagisfröken till oss att dragkedjan på Isabellas jacka gett helt upp. Ingen fara, tänkte jag, vi tar fram den andra jackan i storlek 86. Den såg skitstor ut på henne. Isabella är nog ganska liten för sin ålder och jag har inte behövt köpa kläder i större storlek på länge(=ta fram Daniels gamla kläder i nästa storlek). Tyckte ändå det var riktigt konstigt att ena jackan i storlek 86 passade perfekt, medan den andra jackan räckte nästan ner till knäna och ärmsluten behövdes vikas tre gånger för att få fram händerna. Tills jag under en av mina klara stunder kom på att jackan inte alls var storlek 86 utan 98. Kände mig dum i hela huvudet och inte precis som årets mamma.
Det finns naturligtvis även fördelar med att vara andra barnet. Eller som i mitt fall, mellanbarnet. Jag lärde mig diplomati och att förhandla. Isabella har lärt sig att försvara sig. INGEN ger sig på henne utan att hon reagerar.
Hjälp att tyda bilden för ett ovant öga: Spiderman i Isabellas högra hand, ger styrka och högre självförtroende. Med vänstra handen håller hon Daniels hår i ett fast grepp, ger maktkänsla. Extradetalj på köpet idag: Isabella har bitit ihop tänderna för att markera att hon menar business. Daniel tycker att det här är lite roligt, men signalerar ändå med sitt kroppsspråk att han blivit tvåa i denna kamp. Isabella kicks ass:) Mamma hade inga problem med att hinna ta kortet. Hjälpte sedan Daniel ur Isabellas grepp.
Andra barnet har föräldrar som inte längre ringer sjukvårdsupplysningen efter varje nysning, feber eller stukad fot. Ett duns från andra rummet orsakar inte längre en reaktion där båda föräldrarna hoppar ur sina stolar så att de välter, springer till andra rummet och krossar alla hinder på vägen och rusar fram till barnet, tar upp honom/henne och börjar tröst/finns det några brutna ben-processen. I stället tittar föräldrarna på varandra, väntar på gråtet/skriket som är på något sätt måttstock för hur ont det gjorde. Först efter gråtet/skriket påbörjar rusningen till barnet.
Första barnet fick precis all uppmärksamhet från sina föräldrar, andra barnet får nöja sig med i bästa fall 50% av uppmärksamheten. Första barnet får allting nytt. Andra barnet ärver 90% av allt han/hon har från leksaker till bilbarnstol till kläder.
Vi har inte köpt någon vinterjacka till Isabella. Vi hade två gamla från Daniel i rätt storlek. En av dom var dessutom röd, vilket jag köpte till Daniel i protest mot hetsen för blått till killar, rosa till tjejer. Den funkade perfekt nu när jag inte längre protesterar mot färgerna:) I januari sa en dagisfröken till oss att dragkedjan på Isabellas jacka gett helt upp. Ingen fara, tänkte jag, vi tar fram den andra jackan i storlek 86. Den såg skitstor ut på henne. Isabella är nog ganska liten för sin ålder och jag har inte behövt köpa kläder i större storlek på länge(=ta fram Daniels gamla kläder i nästa storlek). Tyckte ändå det var riktigt konstigt att ena jackan i storlek 86 passade perfekt, medan den andra jackan räckte nästan ner till knäna och ärmsluten behövdes vikas tre gånger för att få fram händerna. Tills jag under en av mina klara stunder kom på att jackan inte alls var storlek 86 utan 98. Kände mig dum i hela huvudet och inte precis som årets mamma.
Det finns naturligtvis även fördelar med att vara andra barnet. Eller som i mitt fall, mellanbarnet. Jag lärde mig diplomati och att förhandla. Isabella har lärt sig att försvara sig. INGEN ger sig på henne utan att hon reagerar.
Hjälp att tyda bilden för ett ovant öga: Spiderman i Isabellas högra hand, ger styrka och högre självförtroende. Med vänstra handen håller hon Daniels hår i ett fast grepp, ger maktkänsla. Extradetalj på köpet idag: Isabella har bitit ihop tänderna för att markera att hon menar business. Daniel tycker att det här är lite roligt, men signalerar ändå med sitt kroppsspråk att han blivit tvåa i denna kamp. Isabella kicks ass:) Mamma hade inga problem med att hinna ta kortet. Hjälpte sedan Daniel ur Isabellas grepp.
Masterchef in making
Jag var hemma med febriga Daniel häromdagen. Största delen av morgonen jobbade jag och han kollade på *trumvirvel* Star Wars. Inför lunch kom han till mig:
D: Hej mamsen!
H: Hej Dansen!
D: fnitter Vad ska vi ha för lunch mamsen?
H: Jag vet inte riktigt, vi för se vad vi har för något.
D: Får jag bestämma?
H: Du kan väl ta en titt i skafferiet.
Efter lite funderande ser han triumferande ut och drar fram en spaghetti.
H: Tror du verkligen att du blir mätt på det där? Jag vill i alla fall ha minst tre.
D: fnitter Men Mamma! Han drar fram en påse pastahjul och börjar trä hjulen på spaghettin. Vi kan ha spettar!
D: Hej mamsen!
H: Hej Dansen!
D: fnitter Vad ska vi ha för lunch mamsen?
H: Jag vet inte riktigt, vi för se vad vi har för något.
D: Får jag bestämma?
H: Du kan väl ta en titt i skafferiet.
Efter lite funderande ser han triumferande ut och drar fram en spaghetti.
H: Tror du verkligen att du blir mätt på det där? Jag vill i alla fall ha minst tre.
D: fnitter Men Mamma! Han drar fram en påse pastahjul och börjar trä hjulen på spaghettin. Vi kan ha spettar!
Förvaring förshmaring
Vi har fantastiskt mycket grejer hemma. Varje gång vi åker till Ikea kommer vi hem med någon slags förvaringslösning till något. Och ljus och servetter, men det har ingenting med det här att göra. Vi har nog fler smarta lösningar hemma än mr Kamprad. Isabella verkar ha fått det här i modersmjölken för hon är superduktig på att städa upp efter sig, när hon inte är för trött eller uppjagad av sin storebror. Det är viktigt för henne att vi också lägger saker på sina rätta ställen, annars blir hon arg. Andra gånger har vi svårt att hänga med i hennes logik, men vill liksom inte hämma hennes kreativitet och ordninssinne heller. 
